Kategori: försvarspolitik

Ett exempel till

Generallöjtnant (Ret.) Johan Kihl, tidigare bl.a. chef för de svenska specialförbanden, skriver om hur vi bäst skyddar våra soldater i utlandstjänst på Newsmill.se Kihl för intressanta resonemang om skyddsnivå och säkerhet, och den framgångsrika ”svenska modellen” i krishantering.

Det är avslutningen i artikeln som är anmärkningsvärd, aporopå tidigare blogginlägg om (s) inställning till BG11 och det territoriella försvarets rännesans i regeringens retorik.

Kihl skriver:

”Om vi i framtiden skall ha samma styrkor med hög beredskap för insatser både nationellt och internationellt, måste de nationella uppgifterna vara styrande för säkerhet, utveckling och utbildning och den internationella vara en tilläggsuppgift, som anpassas till vår förmåga. Mot den bakgrunden, bör enligt min uppfattning, den Nordiska Bataljonsstridsgruppen 2011. NBG 11, ifrågasättas” (min kursiv.).

Artikeln är ett exempel av många den senaste tiden som tillsammans illustrerar den klassiska pendelrörelsen i svensk försvarspolitik. Jag var med på den tiden när moderaterna i riksdagsdebatter kallade internationella insatser för ”lyxverksamhet”. Jag var med när Björn von Sydow (s) pekade på Försvarsmakten och sade ”internationalisera er” och senare när Leni Björklund gjorde upp med fransmännen om Artemis och gav klartecken till NBG.

Var denna senaste trend ska sluta, det vet jag inte. Jag befarar att det vare sig blir hugget eller malet. För med de mått och steg som nu vidtas formas en Försvarsmakt som det är meningen att man skall kunna använda. Men om den växande trenden står sig, nämligen att man tydligen inte ska använda denna förmåga till internationella insatser -mer än lite på sidan av, sådär- samtidigt som man avvecklar det ”sega”och det ”breda” som var jämförelsevis ”billigt” i antal personer räknat och utformat för att möta en invasion (som inte kommer). Då får vi alltså en situation där resultatet inte passar någon eller något.

Och hur länge tror man att det finns stöd för att betala för det, hos skattebetalarna, om det blir halvbra och inte ens används?

Planeringsanvisningar

Några snabba slutsatser efter att ha läst igenom planeringsanvisningarna:

Markoperativ tyngdpunkt ligger fast. I planeringsanvisningarna står det att ”Förmågan att stödja och genomföra insatser med markoperativ tyngdpunkt är prioriterad, detta inkluderar även förmåga att kunna uppträda gemensamt (joint).”

Ambitionsnivån, som försvarsministern inte ville svara på vid dagens presskonferens, är tydligt uttryckt:

”Försvarsmakten ska på sikt och efter genomförda reformer öka insatsförmågan. Insatsorganisationen kommer att bestå av ett stort antal (kan tolkas hur som helst, min anm.) tillgängliga förband. Med dessa ska Sverige ha förmåga att:

  • Över tid kunna hålla upp till 2000 personer ur markstridskrafterna insatta internationellt och nationellt (Försvarsberedningen angav följande ambitionsnivå: Försvarsmakten ska över tiden kunna hålla cirka 2000 personer insatta internationellt och nationellt),
  • över tid kunna göra snabba evakuerings- eller förstärkningsinsatser med upp till 300 personer (samma som beredningen),
  • periodvis kunna upprätthålla en planerad snabbinsatsberedskap motsvarande ramnationsansvaret i EU:s stridsgruppkoncept där svensk del av konceptet utgörs av högst 1600 personer ((beredningens formulering löd: Försvarsmakten ska periodvis kunna hålla en planerad snabbinsatsberedskap motsvarande ramnationsansvaret i EU:s stridsgruppkoncept,
  • hålla relevanta delar av flyg- och marinstridskrafterna tillgängliga för insatser och snabbinsatsberedskap (samma som beredningen).

Regeringen anger vidare i planeringsanvisningarna att ”omställningen ska genomföras i den takt som är möjlig inom anslagens ram. Försvarsmakten ska redovisa förslag på utformning av insatsorganisationen på ca fem års sikt (2014). Utvecklingen ska återspegla den inriktning Försvarsberedningen redogör för i sin rapport. Av redovisningen ska framgå hur insatsorganisationen i stort föreslås utvecklas där grunden för markstridskrafterna ska utgöras av mer permanenta bataljonsstridsgrupper.”

Här föreligger således fortfarande en skillnad mellan Försvarsberedningen och regeringen, där regeringen för fram bataljonstridsgrupper medan beredningen framhåller kompetensen och förmågan att leda och genomföra insatser i brigadstridsgrupp.

Ett annat avsteg från beredningens rapport är att amfibieförband ska kunna verka tillsammans med och vid behov ingå i förband ur markstridskrafterna vid operationer på land, medan beredningen anser att den amfibiska förmågan ska utvecklas mot att verka i kustnära storstadsmiljö och i hamnområden. Amfibiefunktionen bör integreras med markstridskrafterna, anser beredningen.

I övrigt kan jag inte se några avgörande skillnader mellan beredningens rapport och planeringsanvisningarna. Jag tycker dock, som en generell synpunkt, att regeringen lämnar väldigt fritt till Försvarsmakten att göra avvägningar t.ex. inom personalförsörjningen. Låt mig gissa att underlaget från Försvarsmakten kommer att bli betydligt tätare mellan de heltidskontrakterade soldaterna än vad som beredningen har beskrivit i sin rapport (och vad som i förlängningen är ekonomiskt genomförbart). Det riskerar att bli väldigt smalt och mycket dyrt, i så fall, med en begränsad uthållighet.

Omtag! (Igen….)

Vid gårdagens regeringssammanträde togs så (äntligen!) Försvarsmaktens planeringsanvisningar. De presenteras av försvarsministern vid en presskonferens klockan 11 idag.

Inriktningen, som planeringsanvisningarna bygger på, kan man läsa om på dagens DN-debatt.

Jag konstaterar följande:

Vi har inte varit längre ifrån den inriktning, som rådde så sent som i december 2007, på herrans många år (dvs. att det militära försvaret ska formas utifrån och in, med andra ord att internationella uppgifter i praktiken utgör den dimensionerande huvuduppgiften i en situation när alla är helt överens om att invasions- och militära angreppshot direkt riktat mot Sverige kan avskrivas under överskådlig tid).

Jämför bara regeringens och Tolgfors retorik från hösten 2006 och framåt, och nu!

Så sent som i regeringens budgetproposition från hösten 2008 upprepades ambitionen: För att på ett långsiktigt och hållbart sätt bidra till regeringens ambitionshöjning på det freds- och säkerhetsfrämjande området kvarstår regeringens målsättning att Försvarsmaktens förmåga till internationella insatser ska dubbleras.

De som har flyttat sig längst är Tolgfors själv och Folkpartiet. Försvarsministern har bl.a. upprepade gånger i media framhållit Danmark som ett föredöme. Danmark är fullt ut internationellt inriktade.

Men i Sverige låter det nu såhär: ”Genom denna förnyelsestrategi når vi ett försvar med bättre förutsättningar att värna Sverige, samtidigt som den internationella ambitionen att sprida fred och säkerhet tillsammans med närstående länder fortsatt kan vara hög.”

För ett drygt halvår sedan hade motsvarande formulering sett ut ungefär på följande sätt:
”Genom denna förnyelsestrategi når vi ett försvar med bättre förutsättningar att genomföra internationella insatser för att sprida fred och säkerhet tillsammans med närstående länder, vilket i sin tur innebär att förmågan och tillgängligheten ökar för att vid behov värna Sverige.”

Och fundera på vilken bild man ger (både av hotbild och förmåga) genom följande citat ur dagens DN-debattartikel (min kursiv.):

”Det svenska försvaret skall förvisso fortsatt ha god uthållighet, men ett här och nu-perspektiv måste läggas till detta. Vi behöver förband som är omedelbart gripbara för att värna Sverige”.

Striden mellan kramare av det nationella försvaret och kramare av den internationella inriktningen har nu definitivt utfallit till territorialförsvarets fördel. Jag beklagar det.

Det bästa hade varit om istället uppdelningen mellan det internationella och det nationella hade suddats ut. Men regeringen har fallit till föga efter Georgienkrisen. Man har inte orkat hålla i helhetsgreppet utan velat bejaka territorialförsvarskramarna (vilket i sin tur stärker den falangen inom socialdemokratin).

Frågan är, med en sådan strategi, hur man avser att motivera kostnader och deltagande ibland annat i NRF, BG2010 och BG2013? Det kommer inte att bli lätt. Eller för den delen de pågående internationella insatserna, t.ex. Isaf i Afghanistan (där man också i en kommande proposition avser att förstärka den svenska närvaron).

Jag törs förutsäga att den falang som man stryker medhårs när det gäller det nationella försvaret, den kommer att bli högljudd i samband med behandlingen av den propositionen.

Dessutom, Tolgfors nämner inte ett ord om vilka volymer och vilka beredskapstider som gäller. Han fortsätter att yttrycka sig som om hela det militära försvaret skall vara omedelbart gripbart för insatser över hela linjen. Detta är naturligtvis omöjligt, och inte heller nödvändigt. Det skapar bara orealistiska förväntningar. Som man bäddar får man ligga.

Och smaka på den här formuleringen:

”Den inriktning på förnyelsen av försvaret som regeringen driver har vunnit stöd av en enig Försvarsberedning, liksom en enig Pliktutredning. Om en bred lösning i riksdagen är möjlig vore det att föredra, går det inte har alliansen majoritet ändå.”

”…som regeringen driver har vunnit stöd”. Tillåt mig att brista ut i skratt! En mer korrekt beskrivning är att Försvarsberedningens slutsatser har successivt under åren vunnit stöd i regeringen. Regeringen, denna och förutvarande, har alltid hängt efter. Det har inte duggat tätt med klara besked om vilken inriktning regeringen för närvarande bekänner sig till, om man uttrycker sig försiktigt, under beredningens arbete.

Jag gillar dessutom inte att Tolgfors framställer det som om regeringens inriktning är synonym med Försvarsberedningens, så som de kom till uttryck i rapporten från juni 2008 (Försvar i användning Ds 2008:48). På några mycket viktiga områden framstår det inte så alls, av artikeln att döma.

Låt mig nämna följande exempel:

Beredningen betonar i sin rapport vikten av att vissa förmågor bibehålls respektive utvecklas. Dit hör kompetensen och förmågan att leda och genomföra insatser i brigadstridsgrupp. Beredningens skriver: ”För insatser i markarenan är kompetensen och förmågan att leda och samordna verksamheten på brigadnivå inom ramen för en tillfälligt sammansatt brigadstridsgrupp grundläggande.”

Tolgfors, däremot, skriver att det svenska försvaret kommer i framtiden att vara uppbyggt utifrån bataljonstridsgrupper, med bevarad brigadledningsförmåga.

Uppdatering presskonferens: Tolgfors säger vid sin presskonferens att regeringen nu ”operationaliserar Försvarsberedningens rapport” och han tar ”att gå mot bataljonstridsgrupper” som exempel….

Beredningen framhöll vidare att internationella insatser bör beredas i en integrerad civil-militär planeringsprocess från policyskapande, planering, övning, utbildning, genomförande av insats, utvärdering till kunskapsåterföring, vilket i sin tur kan ses som ett försök till vidareutveckling av regeringens egen Inget om civil-militär förmåga i artikeln. Ingen bäring mot regeringens egen strategi för internationella insatser. Jag hoppas att det återfinns i planeringsanvisningarna.

Ytterligare en viktig del i beredningens rapport var prioriteringen av markoperativ tyngdpunkt. Beredningen skrev att huvuddelen av framtidens väpnade konflikter kommer att äga rum på land. Det är där människor lever, bor och knyter sina sociala nätverk. Därför är förmågan att stödja och genomföra operationer med markoperativ tyngdpunkt är prioriterad.

Det är främst genom att göra uthålliga insatser på marken som kriser och konflikter kan dämpas och stabiliseras. Med markoperativ tyngdpunkt ska gemensamma operationer mot ett strategiskt och civil-militärt helhetsbaserat slutmål genomföras. Syftet är att uppnå eller behålla markoperativ kontroll i hela eller delar av ett operationsområde, vilket är en förutsättning för att skapa skydd och säkerhet i insatsområdet.

Markoperativ kontroll kräver uthållig närvaro av markstridsförband eftersom markstridsförbandens förmåga att ta, försvara och kontrollera terräng är en förutsättning för gruppering, basering och insats av såväl egna markförband som sjö- och luftoperativa enheter. Det innebär vidare att marin- och luftstridskrafter primärt stödjer operationer på land.

Inte ett ord om detta i artikeln. Hur ser planeringsanvisningarna ut? Är det fortfarande ”rättvisetänkandet” mellan ”försvarsgrenarna” som råder (samt industrins intressen)?

Så lätt, och så bra, det hade varit att sammankalla beredningen och låtit beredningens slutsatser bollas mot planeringsanvisningarna. Då hade Tolgfors kunnat förklara och motivera skillnader och beredningen hade kunnat argumentera för sin linje. Men istället väljer man att vifta bort den enighet beredningen lyckades uppbringa.

Och det kaxiga beskedet, som kan tolkas som att regeringen kör fram det man vill till riksdagen och att oppositionen kan tugga och svälja alltihop eller så går man fram själva, det är ju bara symptomatiskt på osäkerhet i en fråga som är alltför viktig för att de respektive politiska blocken ska få ställa sig i var sin skyttegrav. Och nu talar vi om en inriktningsproposition som lämnas ett och ett halvt år före valet. Viken stabilitet och förutsägbarhet ligger i detta?

Slutligen ska det också bli intressant att se när Försvarsmakten ska inkomma med sitt underlag, med anledning av anvisningarna. Då bringas det klarhet i dels hur genomarbetat underlaget kan förväntas vara beroende på hur kort tid Försvarsmakten får på sig och dels om tidsplanen för den kommande inriktningspropositionen har rimliga möjligheter att hålla.

Next generation?

Förra veckan publicerade SvD två (s)-märkta debattartiklar på Brännpunkt. Först ut av de två tidigare försvarsministrarna var Björn von Sydow som skrev den 23 oktober om behovet av att regering och opposition lägger partipolitiken inom försvarspolitiken åt sidan och presenterade åtta utgångspunkter för en försvarsuppgörelse. Det grundläggande temat i artikeln var dock behovet av att uppvärdera det nationella försvaret, på bekostnad av de internationella insatserna.

Dagen efter var det Thage G. Petersons tur att skriva om den svenska insatsen i Afghanistan (igen). Budskapet är att den svenska militära insatsen i Afghanistan skall avbrytas.

Björn von Sydow var den försvarsminister som först gav order till Försvarsmakten om internationalisering. Men nu menar han, förmodligen med adress till Georgienkrisen, att ”hotbilden förskjutits” och genomför i praktiken en total omsvängning till förmån för det territoriellt inriktade militära försvaret. Han vill lägga taket för Sveriges deltagande i internationella operationer till högst cirka 1000 soldater. Han avvisar, helt logiskt, ett fortsatt deltagande i EU Battlegroup eller NRF (dock med hänvisning till försvarsbudgetens begränsningar, inte några andra orsaker).

Björn von Sydow förespråkar också en omfattande utökning av rekryteringen av män och kvinnor till en kort inledande militär utbildning. Efter den ska det vara möjligt för dem som vill att utbilda sig för de mera krävande uppgifterna i insatsorganisationen och de nationella skyddsstyrkorna. Man kan nog utgå från att just denna för (s) så känsliga del är förankrad och att det därmed är (s)-linjen i den pliktutredning som just nu pågår under Anders Svärds ( c ) ledning.

Thage G. Peterson säger i sin artikel att man kan återuppbygga Afghanistan om man bara drar hem alla stridande soldater ”med befogenhet att bomba och döda talibaner” och blir oerhört onyanserad när han skriver att han inte delar ”uppfattningen att man först måste bomba civila afghaners byar, hus och hem och döda, också kvinnor och barn, för att kunna genomföra civila reformer”.

Vem eller vilka har denna uppfattning?
Gör han någon skillnad mellan OEF och Isaf?

Jag delar Petersons uppfattning att det inte går att bomba fram fred och vänskap. Men så länge som de civila aktörer som finns på plats i Afghanistan (och som inte sitter bakom sitt skrivbord hemma i Sverige och tror att världen är svart eller vit) anser att det krävs militär närvaro för att säkerhetsnivån skall vara tillräckligt hög för att man över huvud taget skall kunna agera i landet, så länge kommer jag att värja mig emot den förenklingsnivå som Thage G. Peterson väljer.

Denna inställning betyder inte att man oreserverat stödjer allt militärt agerande på marken i Afghanistan. Naturligtvis inte. Alldeles för många misstag och felbedömningar har gjorts och görs. De leder till civila offer. De internationella styrkorna har i alltför stor utsträckning förlitat sig på angrepp från luften, något som inte tar tillräcklig hänsyn till civila. Här har USA en stor del av skulden. Ett exempel är när över 90 bybor tros ha mist livet i ett amerikanskt angrepp mot en by i västra Afghanistan i augusti månad. I SvD:s Mikael Holmströms utmärkta artikelserie om Afghanistan tas det faktum upp att den svenska insatsen kritiseras för bristen på återuppbyggnad i vårt svenska PRT.

Guvernör Ustad Atta Muhammad Noor får frågan om, apropå att det idag finns 300 svenska soldater, om han anser att det skulle vara 100 soldater och 200 biståndsarbetare istället?

Han svarar att ”Det är en bra idé. Även med 100 soldater så känner både folket och fienden att den internationella säkerhetsstyrkan finns här. Deras blotta närvaro har effekt. Om det sker en minskning av antalet soldater för att få fram pengar till återuppbyggnad blir det en bra ekvation för både Sverige och vårt folk”.

Uppenbarligen anser han att det behövs en militär närvaro, men att tyngdpunkten är skev. Thage G. Peterson bör lyssna till det. Eller menar han att Sverige skall dra sig ur militärt, men öka biståndet och förlita sig på att någon annan (kanske USA?) tar över det svenska ansvarsområdet?

Sheilagh Henry vid UNAMA (United Nations Assistance Mission in Afghanistan) i Mazar-e-Sharif säger till SvD att det behövs en annan, mer progressiv, biståndsstrategi i norra Afghanistan ”för att dra nytta av att säkerhetsläget här är bättre”. SvD nämner att den svenska regeringen i sin strategi från i mars i år understryker vikten av ”ett samlat civilt och militärt agerande i de insatsområden där Sverige deltar”. Men konstaterar att ”här finns få tecknen på det, jämfört med angränsande PRT som drivs av Nato-länder. I väster har Norge uppfört 52 skolor i ”sin” provins. I sydväst bygger Spanien broar och vägar. I öster har Ungern byggt en 32 km lång vattenledning”.

I en debattartikel i DN nyligen skrev Torbjörn Pettersson, Generalsekreterare Svenska Afghanistankommittén:

”Sten Tolgfors har rätt i att det i detta läge vore fel att lämna Afghanistan åt sitt öde. Säkerhet är en förutsättning för utveckling. Men i dag är relationen mellan militära och civila insatser mycket skev. Omvärlden bidrar med ett militärt stöd runt 100 miljoner dollar per dag, men bara med sju miljoner dollar till det civila biståndet och återuppbygganden. Även Sverige ger dubbelt så mycket till militära insatser som till bistånd”.

Thage G. Peterson ger vidare sken av att det samarbete om strategiskt transportflyg (i form av C-17) som Sverige har ingått enbart skall användas för att ”transportera soldater, stridsvagnar och annan tung pansarutrustning till Afghanistan”. Det är olyckligt. Hans kritik av det avtalet hade varit tyngre om han hade givit en mer rättvisande bild.

Nu efterlyser jag andra aktiva (s)-politiker, dagens och morgondagens. Håller de med? I nuläget är det större likheter mellan delar av (s) och delar av (m), än det är inom respektive parti.

Försvarsmakten om den militära insatsen.
Information från Svenska Afghanistankommittén finns här.

Oppositionens alternativ

Nu ligger oppositionens försvarsmotioner, med anledning av regeringens budgetproposition, uppe på riksdagens hemsida för allmän beskådan. Man kan konstatera att det spretar ganska kraftfullt mellan (s), (v) och (mp).

Socialdemokraterna framhåller t.ex. att det är det viktigt att värna en inhemsk, svensk försvarsindustri med hög teknologisk standard. Detta eftersom ”Försvarsindustrin bidrar till Sveriges oberoende. Samtidigt gagnas Sverige som industrination av en stark försvarsindustri, som dessutom bidrar med positiva spinoffeffekter”.

Med regeringens neddragningar på försvarsmateriel – först i tilläggsbudgetpropositionen i april, och nu i budgetpropositionen i september- ser (s) inga ytterligare möjligheter till besparingar på försvarsmaterielområdet under den kommande budgetperioden. Tvärt om föreslår man något mer resurser till försvarsmateriell 2009 och 2010.

Socialdemokraterna minskar också (tillfälligt, som man skriver) anslaget för de fredsfrämjande insatserna med 500 miljoner kronor 2009 och 250 miljoner kronor 2010. Detta med hänvisning till att (s) vill avsluta det svenska militära engagemanget i Kosovo men fortsätta vårt civila engagemang.

(s) skriver vidare att man är öppna för att omfördela resurser och förstärka insatsen i Afghanistan ”om säkerhetsläget skulle försämras”.

När det gäller den nordiska stridsgruppen (NBG) konstaterar (s) att regeringen har, tillsammans med Estland, Finland, Irland och Norge, anmält sin avsikt till EU att ställa den nordiska stridsgruppen (NBG) till EU:s förfogande för en ny beredskapsperiod under det första halvåret 2011, med Sverige som så kallad ramnation. Socialdemokraterna är positiva till att Sverige deltar i NBG 2011, men menar dock att Sverige denna gång inte ska vara ramnation. Därför minskas ramen för NBG med 200 miljoner kronor 2009, 700 miljoner kronor 2010 och 1 miljard kronor 2011.

Vänsterpartiet avvisar regeringens förslag på utökade resurser till internationella insatser. Likaså avvisas satsningen på NBG (man skriver bland annat ”Hittills har EU inte skickat ut någon stridsgrupp och det har visat sig att det fattas organisation till att göra det”) samt svenskt deltagande i PFF. (v) skriver att man ”vill säkra och förstärka det nationella försvaret och föreslår därför en satsning på den nationella skyddsstyrkan”.

Och när det gäller civil-militär samverkan skriver (v): ” Vi anser att det är mycket viktigt att civila och militära insatser hålls separerade både när det gäller personal, materiel och ekonomiska resurser.”

Miljöpartiet har lämnat en fyllig kommittémotion vid sidan av budgetmotionen

Utgångspunkten för Miljöpartiet de Grönas försvarspolitik är att ”det svenska försvaret ska omvandlas från ett invasionsförsvar till ett fredsfrämjande insatsförsvar, i enlighet med vad riksdagen tidigare har beslutat. Försvaret ska ha ett tydligt och renodlat uppdrag och det ska uppfyllas på ett kostnadseffektivt sätt. För detta ändamål krävs fortsatta omfattande omstruktureringsinsatser både inom förbandsverksamheten och inom materielförsörjningen. Det duger inte att som regeringen nu gjort att göra halt och stoppa denna rationaliseringsprocess. Det kommer leda till att försvarsmaktens ekonomiska problem befästs”.

Vidare anför (mp) att: ”Principen att regeringen vill skjuta till mer pengar till förbandsverksamheten från materiel och utveckling bejakar Miljöpartiet. Men vi kan inte ansluta oss till den föreslagna överföringen då den inte kombineras med en fortsatt reformprocess.”

I motionen tas följdriktigt en rad förslag kring organisation och dimensionering upp. Miljöpartiet avvisar också den satsning på ”SuperJAS” som regeringen vill ha mandat att fatta beslut om. (s) och (v) tar inte upp detta i sina motioner. Det återstår alltså att se hur dessa partier agerar när motionen ska behandlas i Försvarsutskottet.

När det gäller materielförsörjningen står miljöpartiet närmare regeringen än (s). Miljöpartiet stöder regeringens uttalade ambition att effektivisera försvarets materielförsörjning med stopp redan nu för vissa materielprojekt. Miljöpartiet anser att utgifterna för materielförsörjningen kan reduceras mer än vad regeringen aviserat. Detta kan åstadkommas bland annat genom att även stoppa beslutet om redan nämnda utveckling och köp av nästa generations JAS 39 Gripen. Vidare föreslår Miljöpartiet stopp för utveckling av en ny ubåt.

Miljöpartiet vill tillföra ytterligare 70 miljoner kronor till Fredsfrämjande förbandsinsatser. Detta för att de internationella insatserna är en prioriterad uppgift:

” Transformeringen mot ett kostnadseffektivt och användbart militärt försvar måste fortsätta. Militära förmågor som endast är utformade för insatser på det egna territoriet är obsoleta i dagens säkerhetspolitiska miljö. I enlighet med FN-stadgans principer har Sverige ett ansvar för att främja internationell fred och säkerhet. Det ligger i vårt intresse att upprätthålla och utveckla bilaterala och multilaterala relationer och strukturer. Det militära försvaret måste byggas upp utifrån att det skall vara användbart för att hantera dagens utmaningar och hot som t.ex. att förhindra folkmord och skilja stridande parter. Dessa utmaningar hanteras genom internationella FN-mandaterade insatser där den militära komponenten är en mindre del av en nödvändig helhetssyn på konflikthantering med huvudsakliga civila, förebyggande och återuppbyggande komponenter”.

Detta som bjärt kontrast till Vänsterpartiets motion.

Om man vill vara positiv kan man tänka att (s) och (v) lär vara möjliga att inspirera eftersom de verkar sakna idéer och förslag om hur det svenska militära försvaret skall vara utformat. En mer negativ tolkning torde vara att opositionen står inför stora utmaningar när det gäller att samla sig inom försvarspolitiken inför 2010.

Arbetet måste börja nu, om det inte skall bli en fallgrop under regeringsförhandlingarna.

Försvarspolitisk arbetsgrupp

En försvarspolitisk arbetsgrupp har tillsatts av folkpartiets partiledning. Den ska lämna underlag inför folkpartiets beredning av den försvarspolitiska inriktningspropositionen som ska avges under våren 2009.

I pressmeddelandet kan man läsa att gruppen, utifrån den säkerhetspolitiska situation som råder, ska föreslå ”vilken inriktning som svensk försvarspolitik ska ha under kommande år. En given utgångspunkt är att huvuduppgiften för det svenska försvaret är att kunna försvara Sverige”.

Jag ställer mig frågan: Hur tänker de nu?

Propositionen lär i stort sett vara helt klar, i alla fall i de viktigaste delarna, i januari 2009 (den ska lämnas till riksdagen i februari 2009). Man kan utgå från att framtagandet och beredningen av propositionen sker mellan regeringens partier. Är det inte i den fasen folkpartiet borde lägga krut på att påverka? Hur hanterar (fp) -och regeringen- en situation där den folkpartistiska arbetsgruppen kommer fram till saker som går på tvärs med propositionen?

Jag tror de tänker såhär: Det är en del av en strategi som inleddes med höstens försvarspolitiska utspel av Jan Björklund. Det är tydligt att de vill bryta sig in på moderaternas traditionella försvarspolitiska aréna. Ytterst är det ett led i Björklunds kamp på toppen inom alliansen, om statsministerposten.

Det andra som är tydligt är den omsvängning och tyngdpunktsförskjutning som har skett inom (fp), från fokus på internationella insatser och att det militära försvaret skall dimensioneras utifrån detta, till ”En given utgångspunkt är att huvuduppgiften för det svenska försvaret är att kunna försvara Sverige”.

Gruppen ska redovisa sina förslag i januari 2009. Gruppen består av riksdagsledamöterna Allan Widman, ordf, Nina Larsson och Carl B Hamilton samt EU-minister Cecilia Malmström och EU-parlamentariker Olle Schmidt.

Sverige, vad god dröj

Försvarsministern låter meddela att den försvarspolitiska proposition, som var aviserad först till hösten och sedan till vintern, försenas ytterligare.

Han gör det med hänvisning till Georgien. Kriget mellan Ryssland och Georgien kräver en ny säkerhetspolitisk bedömning, säger han och konstaterar att det kan leda till omprövningar av försvarspolitiken.

Tre kommentarer:

1. Planeringsanvisningarna (till Försvarsmakten) är redan så försenade att myndigheten bara hade fått några futtiga veckor på sig att inkomma med ett helt försvarsbeslutsunderlag. Det är orimligt i sig och hade föranlett en försening av propositionen alldeles oavsett händelseutvecklingen i Ryssland och Georgienkriget.

2. Försvarsministerns besked om att det kan bli försvarspolitiska omtag med anledning av analysen håller bara fram tills dess att statsbudgeten läggs (inom kort). Jag menar, där läggs ju ramarna fast. Såvida inte ministern tänker sig att skjuta på budgeten för hela utgiftsområdet, vilket inte låter sig göras. Så några stora omtag kan det ändå inte bli fråga om.

3. Och förseningen beror inte på att man vid försvarsdepartementet håller på med den säkerhetspolitiska analys som faktiskt Tolgfors skrev om på Brännpunkt redan den 17 augusti:
”Under hösten kommer regeringskansliet i arbetet med den nya försvarspolitiska inriktningen att uppdatera och fördjupa den säkerhetspolitiska analysen”. För om Tolgfors skrev detta för en månad sedan borde den redan vara gjort, med hänsyn till den tidsplan som gällde så sent som då.

I samma Brännpunktartikel skriver Tolgfors att ”Kriget i Georgien understryker vikten av den modernisering i riktning mot ett tillgängligt, flexibelt och användbart insatsförsvar som regeringen och försvarsberedningen förordar” och han drar följande slutsatser:

1. Försvarets tillgänglighet måste öka och beredskapstider kortas. Alla i fram­tidens insatsorganisation bör snabbt kunna göra insats.

2. Förbandens användbarhet måste öka. Samma förband ska vara tillgängliga för insatser nationellt och internationellt, dagens uppdelning i en särskild utlandsstyrka och en nationell insatsorganisation skall överges.

Och detta är precis vad han säger i sina kommentarer också idag. Och dessutom: Det är precis den inriktning som Försvarsberedningen bekräftade och utvecklade med en lång räcka konkreta förslag till åtgärder rdan i juni månad.

Det verkar således som att det hade gått att få fram planeringsansvisningar redan under sommaren, om man hade skött sig.

Jag har tidigare hävdat att det vore bra att uppdatera Försvarsberedningens säkerhetspolitiska analys efter den senaste tidens händelser. Men Försvarsministern gör som sagt redan klart att någon ny inriktning med anledning av en sådan analys inte är att vänta.

Sammantaget innebär dagens besked att man förklarar egen saktfärdighet med yttre omständigheter. Yttre omständigheter som skall analyseras utan att det får några konsekvenser för vare sig ekonomiska ramar eller inriktningen (en inriktning som redan ligger klar att förverkliga). Och försvarsbeslutet, som syftar till att man skall genomföra de nödvändiga förändringar som krävs för att man skall kunna bli snabbare och mer användbar, försenas.

Tolgfors på Brännpunkt

Försvarsminister Tolgfors hade en debattartikel på Brännpunkt igår. Han tar upp en rad olika frågor i artikeln, som inleds med kriget i Georgien och avslutas med en släng om betydelsen av den nya signalspaningslagen.

Konsekvenserna för svensk del, av kriget, skall analyseras:

”Under hösten kommer regeringskansliet i arbetet med den nya försvarspolitiska inriktningen att uppdatera och fördjupa den säkerhetspolitiska analysen”.

Det är lite oklart hur man skall tolka denna skrivning. Är det ett internt arbete inom regeringskansliet som skall bedrivas? Eller skall det läggas ut uppdrag, på Försvarsberedningen eller någon annan fristående instans? Det återstår att se.

Tolgfors argumenterar för de skillnader som råder mellan svenskt närområde och Kaukasus. Han bemöter den svenska debatten som ofta går ut på att östvästkonflikten dominerar ryskt tänkande genom att hänvisa till Moskvas fokus på den södra flanken.

Vidare skriver Tolgfors att ”Kriget i Georgien understryker vikten av den modernisering i riktning mot ett tillgängligt, flexibelt och användbart insatsförsvar som regeringen och försvarsberedningen förordar” och han drar följande slutsatser:

1. Försvarets tillgänglighet måste öka och beredskapstider kortas. Alla i fram­tidens insatsorganisation bör snabbt kunna göra insats.

Kommentar: Så sent som i juni beslöt regeringen att förlänga beredskapstiderna för ett stort antal förband anmälda till internationella styrkeregiser (jag skrev om det här). Det var i grunden ett bra beslut eftersom beredskapsnivån sänktes för en rad förband som inte har varit efterfrågade internationellt. Kort beredskapstid är väldigt dyrt – såvitt man inte enbart har anställd personal som går på kaserngården och väntar på att göra en insats och som inte behöver extrainkallas med speciella avtal och löner etc.

Det försvarsministern skriver nu utgår på något sätt från att de flesta i ”insatsorganisationen” kommer att vara fast anställda officerare och soldater. Men det är inte vad beredningen har kommit fram till, beredningen förespråkar ett system med ett mindre antal heltidsanställda soldater och ett större antal som roterar mellan civila anställningar och uppdrag i Försvarsmakten. Om hela Försvarsmakten samtidigt skall vara ständigt och omedelbart insatsberedd, förstår jag inte hur ministern får ihop det (vare sig ekonomiskt eller utifrån det föreslagna personalförsörjningssystemet). Jag förstår inte heller behovet av en så hög beredskap över hela linjen.

Däremot kommer Försvarsmakten, med beredningens föreslagna personalförsörjningssystem, vara mer användbar än idag och ha en högre tillgänglighet. Här gäller det att hitta en balans mellan behov, kostnader och nytta. Vi skall inte låta pendeln slå från den ena ytterligheten till den andra. Här gäller det att inte vilseleda folk (Försvarsmaktsanställda och våra medborgare)och skapa grogrund för besvikelse när det nya systemet är sjösatt.

2. Förbandens användbarhet måste öka. Samma förband ska vara tillgängliga för insatser nationellt och internationellt, dagens uppdelning i en särskild utlandsstyrka och en nationell insatsorganisation skall överges.

Kommentar: Bra att likställa insatsorganisationen (samma anställningsgrund). Det är det enda sättet att komma ifrån den mycket märkliga ”uppdelningsdebatt” som fortfarande förs i Sverige, där det framstår som om svenskt militärt försvar enbart skall göra internationella insatser och att förmågan att över huvud taget agera på eget territorum på ett mystiskt sätt försvinner bara man passerar gränsen på väg hem.

Men detta får inte heller innebära att alla förband alltid skall vara lika utrustade för ökenklimat, extrema vintrerförhållanden och tropiska skyfall. Just utrustningen förtjänar ett särskilt kapitel. Jag har mött officerare i ökenuniform vid de mest märkliga tillfällen. Nu är väl inte den personliga utrustningen det som kostar mest pengar, men det illustrerar vilken drivkraft det är att alla skall ha allting samtidigt.

DN-artikel

I gårdagens DN publicerades en artikel av Gunnar Jonsson om skillnader mellan Finxland och Sverige i förhållningssätt gentemot Ryssland, samt den senaste tidens händelsers effekt för svensk försvarspolitik.

Från Försvarsberedningen uttalar sig Allan Widman (fp) och jag. Tomas Ries (chef för Utrikespolitiska institutet, UI) jämför Finland och Sverige.

Försvarspolitik i Almedalen

Försvarsminister Sten Tolgfors hade en hektisk dag i Visby i onsdags, då han dels höll ett längre anförande om försvaret i framtiden och dels öppnade två seminarier (”Militära insatser/civilt bistånd – en möjlig ekvation?” samt ”Sveriges roll i internationella insatser”).

I sitt inledningsanförande till seminariet om civil-militär samverkan sade Tolgfors bland annat:

”Det finns en tydlig koppling mellan säkerhet, social och ekonomisk utveckling och mänskliga rättigheter. (…) Få saker är potentiellt skadligare för stabiliteten än unga, arga arbetslösa män. (…) Sverige ska ta ett större men mer samordnat ansvar. Insatserna har blivit allt mer komplexa och ställer nya krav på en bredd av civila och militära förmågor. Dagens krig utkämpas sällan mellan stater, utan istället mellan en eller flera stater och en kombination av sviktande stater och icke-statliga aktörer. Det gör att det många gånger är lättare att vinna kriget än att vinna freden. (…) Det måste till stånd en bättre gemensam planering för mer effektiv samverkan mellan civila och militära insatser. (…) Det är likaså viktigt med fler kvinnor i internationella insatser. Förutom all den kompetens kvinnor bidrar med så kan de t ex ge oss tillgång till den halva av civilbefolkningen som vi annars inte kan nå. I den nationella strategin är denna comprehensive aproach, eller sammanhållna politiken tydlig. Ännu återstår att förverkliga det fullt ut. När så sker måste det ske med respekt för de enskilda civila och militära verksamheternas respektive särart och behov. (…) Förmodligen kommer utökad samverkan i praktiken att peka på nya inte minst praktiska utmaningar, och olika aktörer ser på samverkan på olika sätt. Men utan bättre samverkan ingen varaktig säkerhet. Den politiska ambitionen är tydlig. Så låt oss lösa gränsdragningsfrågorna tillsammans.”

OK ministern, det är bra. Men varför har det inte hänt någonting ännu, när det gäller att praktiskt och konkret samverka civilt och militärt i hela kedjan från planering till utvärdering i internationella insatser? Den strategi för svenska internationella insatser som sent omsider regeringen lade på riksdagens bord har ju legat till sig ett tag nu. Försvarsberedningen kom dessutom den 13 juni med ett batteri konkreta förslag (må så vara att inte dessa har hunnit tas omhand). Men när den nyligen tillträdda alliansregeringen genom den dåvarande försvarsministern (Odenberg) i Sälen deklarerade att civil-militär samverkan var en av regeringens viktigaste prioriteringar, så har man ju haft lite tid på sig att åstadkomma något, kan man tycka. Och om det skall komma en skrivelse om insatsen i Afghanistan till hösten, så vore det ju katastrof om man inte från regeringens sida kunde leverera några konkreta beslut för att institutionalisera samverkan här hemma.

Nu övergår jag till seminariet ”Sveriges roll i internationella insatser”. I detta inledningsanförande sade ministern bland annat följande:

”Efterfrågan på internationella fredsinsatser ökar. FN har gått från 50 000 till bortåt 140 000 man i insatser på några få år, samtidigt som Europa prioriterat andra organisationer. Den genomsnittliga fredsbevararen i världen är en ung muslimsk man. Det är viktigt att Europa bidrar till FN framöver, politiskt men också eftersom en FN-insats annars kan kräva betydligt större numerär på grund av skillnader i utbildnings- och utrustningsnivå. (…) Sverige ska ha kapacitet till både snabbinsatser genom att vara ledande nation för en av EU:s stridsgrupper och mer långsiktiga insatser som den i Afghanistan. (…) Från i höst kommer Sverige att ha tre toppmoderna Medevac C 10-or tillgängliga. Vi vill sända ett par av dem till Afghanistan, till stöd för våra män och kvinnor, men också för deras utländska kollegor. (…) Möjligheten till nordiskt samarbete ska alltid prövas vid nya insatser. Efterhand kan också gemensamma förband för internationella insatser för ökad kvalitet, ekonomi och uthållighet komma att utvecklas.”

Bra att Tolgfors framhöll FN:s fredsinsatser. Frågan är vilka slutsatser ministern drar av det faktum att Sverige bidrar med långt färre personer till FN-ledda insatser än t.ex. Benin. Ministern uppehöll sig också vid frågan om helikoptrar. Det är alltid aktuellt. Inte minst nu, när Försvarsmakten står fast vid planen att avveckla HKP4-systemet och kraftsamla sina resurser för att införa de nya helikoptrarna HKP14 och HKP15. Detta trots de förseningar som uppstått. HKP14 bedöms ha en initial nationell förmåga under 2011. Försvarsmakten har konsekvensbeskrivit beslutet till regeringen (går att läsa här).

I Tolgfors tal vid seminariet ”Försvarspolitik – hur ska morgondagens militära försvar se ut?” uppehöll han sig bland annat vid NATO och föreställningen om att Sverige är ett neutralt land:

”Trösklarna för medlemskap har minskat, liksom fördelarna. Nato är ingen snabbfix för svensk försvarspolitik. Alliansöverenskommelsen om att medlemskap inte står på agendan denna period gäller. Min reflektion nu är att Sverige lämnade den gamla neutralitetspolitiken – som gick långt utöver militär alliansfrihet – redan i början av 1990-talet. Men på grund av den frånvaro av debatt som präglat svensk säkerhets- och försvarspolitik så finns fortfarande en vanlig föreställning att den ännu gäller. När jag träffar gymnasieelever, händer de att de frågar om framtiden för Sveriges neutralitetspolitik. Den avskaffades när de var två-tre år. De har gått nästan tolv år i skolan och tror fortfarande att vi är ett neutralt land. Det är ett kraftigt underbetyg åt 15 års säkerhetspolitisk debatt.”

(Och här är gymnasieeleverna som bekant i gott sällskap med Vänsterpartiet).

Vidare säger ministern (i bjärt kontrast till den debatt som har svallat den senaste tiden och förmodligen med adress främst till sina bröder och systarar i alliansen):

”Försvaret ska dimensioneras utifrån och in. Försvaret ska vara användbart i världen, i vårt närområde och i Sverige.”

Även i detta anförande tar ministern upp FN-insatser (heja Tolgfors!):

”Ett särskilt problem är att Europa inte längre deltar under FN-flagg, samtidigt som FN är ansträngt och har gått från 50 000 till 140 000 man under blå flagg. Att ansvara för en av EU:s stridsgrupper är ett omfattande åtagande. Samtidigt drar vi nytta av den tillgänglighet som andra länder ger när de svarar för EU:s snabbinsatsberedskap. Under förberedelse- och beredskapsperioden av NBG 08 har utrymmet för deltagande i andra internationella insatser påverkats. Målsättningen bör vara att vårt deltagande i EU:s stridsgruppssamarbete inte ska reducera vårt kontinuerliga bidrag till mer långvariga insatser.”

Precis det sistnämnda tog jag upp i en avvikande mening till en av beredningens rapporter för många år sedan.

För alla som undrar vad den kommande inriktningspropositionen har att bjuda på när det gäller grundorganisationsförändringar, så får man gissa utifrån följande besked:

”Kortsiktigt är färdplanen för de närmaste åren klar, men ännu ej avdömd. Min bedömning är att vi kommer klara balanseringen av förbandsanslaget utan dramatiska förändringar av för förmåga eller grundorganisation. Förslag till beslut kommer i höstens budgetproposition. Förmågepåverkande förslag och förslag gällande grundorganisationen kommer i samband med inriktningsproppen.”

Tolgfors tog också upp Försvarsberedningens existens i sitt tal:

”Jag ser den senaste tiden som en framgång för försvarsberedningen som form. När jag gav beredningen dess uppdrag underströk jag att jag ville pröva möjligheten till en bred överenskommelse – i annat fall har alliansen majoritet ändå, men det hade ett värde. Rapporten kommer att utgöra en grund för höstens proposition om försvarets inriktning och dimensionering. Jag är av uppfattningen att försvarsberedningen legitimerar sig själv. Dels med möjligheten till breda lösningar, dels med möjligheten till ett långsiktigt förnyelseperspektiv.”

Det är ju lite minerad mark, att kommentera något som man själv är en del av, men jag kan ändå inte låta bli att skicka med den vikt det har (framför allt för saken, men också för regeringen och till och med för oppositionen) om beredningen finns kvar under hösten och vinterns arbete med proposition och riksdagsbeslut.

När vi nu har en så unikt bred samsyn om behov, inriktning och stödmyndigheter etc. vore det bedrövligt om det inte kan hålla hela vägen ut, genom ett riksdagsbeslut. Men det förutsätter att vägen från beredningens förslag, från rapport genom proposition och till riksdagsbeslut, fortlöpande förankras i ett fora där förtroende och vilja finns. Med de oceaner av tid som kommer att flyta mellan proposition och riksdagsbehandling, inklusive Sälenkonferens i januari, finns en uppsjö möjligheter att göra försvarspolitiken till en bråddjup konfliktlinje mellan oppsoition och regering inför valet 2010. Och det kan ju vara kul för dagen, men knappast konstruktivt för framtiden.

Ovanpå dessa seminarieinsatser kommenterade försvarsministern också socialdemokraternas och miljöpartiets uppgörelse om FRA-lagen, på följande sätt:

”- Jag förväntar mig betydligt mycket mer ansvar för landets säkerhet av ett parti som aspirerar på att vara regeringsbärande. Det som Mona Sahlin i dag i pressmeddelandet med Maria Wetterstrand presenterat är en uppgörelse av tomhet. Socialdemokraterna är överens endast med miljöpartiet – alltså inte med vänsterpartiet – och endast om att riva upp lagen.

– De presenterar ingen uppfattning om säkerhetspolitiken i sak. Överenskommelsen har inget konkret innehåll och man berättar inte vad som ska komma istället för den lag som riksdagen fattat beslut om, eller ens om det ska finnas en lag som reglerar signalspaning och stärker integriteten. Det enda man säger är att man ska utreda behovet.

– Utspelet är svårt att ta på allvar. Att riva upp lagregleringen skulle innebära att man återgår till en oreglerad tillvaro. Man skulle försämra skyddet för rikets säkerhet och svenskar i internationella insatser och skapa år av osäkerhet utan förstärkt skydd för den enskilda integriteten.”

Det lustiga i detta uttalande är att Tolgfors verkar uppröra sig å Lars Ohlys vägnar, för att han inte var med.

Foto: Alexande Karlsson/Combat Camera