Kategori: NATO

Unket

Idag skriver Thage G Peterson och Anders Ferm på SvD:s Brännpunkt, om smyganslutning till NATO och om svensk trupp i Afghanistan. De bidrar därmed, återigen, till den debatt om saken som de själva säger att det inte finns ett uns av.

Av alla möjliga trådar man både kan och egentligen bör behandla i artikeln, nöjer jag mig med en. Följande stycke tycker jag är en uppvisning i en mycket unken syn på ”vi och dem”:

”Hon pekade på Darfur och Afghanistan och talade om för våra barn och barnbarn att Sverige skickar soldater dit därför att kriget inte ska komma till oss. Tror hon verkligen att en konflikt i tredje världen sprider sig till Sverige?
”Bolibompa-tanten” lär ha fått pris för sin förmåga att förenkla svåra problem. Finns det inget fördumningspris? Vad säger hon till barnen om svarta plastsäckar med döda flickor och pojkar kommer hem?”

Med andra ord: Om inte en konflikt omedelbart sprider sig till Sverige och riskerar svenska liv på svensk mark, då har vi inte någonstans utanför landgränsen att göra! I synnerhet ska vi inte riskera svenska män och kvinnors liv för att rädda någon annans.

I synnerhet inte i Afghanistan, vad det verkar.

Är det detta som är solidaritet i Palmes anda? Vi kan diskutera insatsen i Afghanistan, anytime, men undertonen i det stycke jag citerar här ovan, den får mig att må illa.

NATO-debatt mellan (s) och (fp)

I morse diskuterade Allan Widman (fp) och försvarsutskottets ordförande Anders Karlsson (s) försvarspolitik med betoning på relationen med NATO i SVT:s Gomorron.

Anders Karlssons främsta argument mot NATO-medlemskap är att den militära alliansfriheten har tjänat oss väl, samt att vi måste kunna bestämma själva hur vi vill agera i olika kriser. Allan Widman trycker på det lilla landets behov av många och goda vänner och menade att vi just nu lever med den allvarligaste säkerhetspolitiska situationen på många år.

Widman slapp över huvud taget att problematisera ett svenskt NATO-medlemsskap, t.ex. vad gäller möjligheter att agera för nedrustning, kärnvapenproblematiken och hur medlemsskap eller ej påverkar den regionala situationen m.m. Och Karlsson slapp bemöta argumentet att ett NATO-medlemsskap inte innebär att man mot egen vilja tvingas delta i anfall mot främmande makt (en argumentation som för övrigt också kan användas gentemot Widman, när han är så säker på att ett medlemsskap innebär att Sverige skulle garanteras omedelbar hjälp).

Det gamla argumentet om vad som historiskt har varit bra val för Sverige räcker inte när man ställs inför nya utmaningar. Med den argumentationslinjen från socialdemokraterna kommer snart opinionsmätningar visa att motståndet mot NATO-medlemskap minskar i den svenska folkopinionen.

(För närvarande varierar andelen personer som vill att Sverige skall gå med i Nato mellan 20-25 procent, medan andelen personer som vill att Sverige skall behålla den militära alliansfriheten är ungefär dubbelt så stor, mellan 40 och 50 procent.)

Newsmill.se

Karin Eder-Ekman, tidigare redaktör för Bang, Leo Lagercrantz, tidigare debattredaktör Expressen och PM Nilsson, tidigare politisk redaktör Expressen ligger i startgroparna för lansering av sitt nya projekt Newsmill.se

I väntan på premiären publiceras inlägg i olika ämnen på deras blogg. Ikväll skriver jag om uppgifterna i The Times om att Ryssland avser kärnvapenbestycka östersjöflottan som svar på det avtal som nyligen slöts mellan Polen och USA kring missilförsvaret.

Folkpartiets NATO-utredning?

Den 14 januari 2008 meddelade Folkpartiet att man avsåg tillsätta en egen utredning om svenskt NATO-inträde. Folkpartiets försvarsnätverk skulle kalla oberoende forskare och experter till hjälp för ett sådant arbete. Folkpartiet hade ambitionen att utredningen skulle verka i samma anda som sin finska motsvarighet och presenteras i slutet av våren.

Denna försening (om utredningen ens är tillsatt?) uppmärksammas av Ulf Bjereld, som bloggar från Almedalen på Almedalsbloggen. Bjereld vill gärna ha tips om vad förseningen beror på och utlovar ett gratis exemplar av den senaste SOM-rapporten Skilda världar till den som tipsar på ett sätt som leder till genombrott i spaningen.

Finland och NATO

Den parlamentariska säkerhetspolitiska uppföljningsgrupp i Finland som tillsattes i september 2007 lämnade i fredags sin rapport till statsminister Matti Vanhanen. Jag har inte hittat den på svenska, men för den som kan läsa finska finns den här.

Det verkar ha varit lite turbulent där på slutet och överlämningen försenades. Juha Korkeaoja (c) som leder gruppen har sagt att rapporten hade innehållit sådan reservationer att det var omöjligt att underteckna den. Till sist nådde man dock enhällighet.

I Vasabladet kan man bl.a. läsa:

”Gruppen konstaterar att Finlands säkerhetspolitiska grundlinje är hållbar och att den inte är i behov av några betydande justeringar. Finland ska också i framtiden sköta sitt eget försvar och utgångspunkten är att hela landet ska försvaras. Allmän värnplikt förblir grunden för försvarssystemet, konstaterar rapporten.

Uppföljningsgruppens ordförande, riksdagsledamot Juha Korkeaoja (c) säger att ett Natomedlemskap är ett alternativ för Finland, men att saken inte är aktuell.

-Vi lever inte längre i en tid där orden måste finslipas. Saken är klar: vi har praktiskt samarbete med Nato och ett medlemskap är möjligt, sade Korkeaoja.”

Anm. Den säkerhetspolitiska uppföljningsgruppen hade till uppgift att granska den säkerhetspolitiska verksamhetsmiljön i Finland. Uppföljningsgruppen bestod av riksdagsledamöter och leddes av riksdagsledamot Juha Korkeaoja (c). Slutresultatet kommer att fungera som ett underlag för regeringens säkerhets- och försvarspolitiska redogörelse, som skall lämnas till riksdagen i höst.

NATO-debatt i Finland

Försvarsministern i Finland, Jyri Häkämies, har väckt uppseende när han inför Atlantsällskapet (en medboragrorganisation som lobbar för Natomedlemskap och nära relationer till USA) deklarerade att Finland och Sverige tillsammans bör gå med i NATO, och att Norge och Island bör gå med i EU.

Ministerns tal fick igår stark kritik den gröna arbetsmarknadsministern Tarja Cronberg. Till Helsingin Sanomat säger Cronberg att:

”Häkämies’ idea of common Nordic interests within NATO is a completely incorrect assessment (…) Norway and Denmark are close to US interests, Sweden’s tradition is being non-allied, with an emphasis on crisis management. Finland emphasises its own credible defence. Only Finland is looking for security guarantees from NATO – not the other Nordic Countries”.

Försvarsutskottets ordförande, Kimmo Kiljunen (s) vill att regeringen förklarar om Häkämies uppfattning delas av regeringen eller ej?

Häkämies uttalanden fick också Björn Månsson, HBL, att i en ledare bland annat utbrista:

”Men tänk om Finland och Sverige vore medlemmar i Nato?” utbrast Häkämies, och gick sedan igenom för- och tja, just det, bara fördelarna. Några avigsidor råkade han inte hitta. Hans lista i fyra punkter är värd en liten – kritisk – genomgång.
Då Häkämies tror att en ”kunnig och aktiv nordisk grupp av länder” med 24 miljoner invånare skulle uppfattas positivt och ha en viss tyngd i Nato utgår han från något slags blocktänkande som är främmande för Nato. Då han betonar de positiva följderna för relationerna EU-Ryssland i form av svensk och finländsk Rysslandsexpertis och medverkan i Nato-Ryssland-rådet, dryftar han inte alls eventuella nackdelar. Även om Finland och Sverige inte bör jämföras med Ukraina eller Georgien vet vi att Ryssland ogillar tanken på Nato som rågranne. Och vore Finland och Sverige betjänta av att våra Rysslandsrelationer förutom till EU:s binds också till Natos?

Särskilt kontroversiell är Häkämies tredje punkt. Han betonar vikten av tillgång till amerikansk militärteknologi, och tror på inbesparingar ”om vi på bred nordisk front skulle rikta in våra anskaffningar på USA”. Har vår försvarsminister inte hört talas om EU:s ambitioner att främja den europeiska försvarsindustrin? Och tror han att Sverige lägger ned sin militära flygplanstillverkning till förmån för amerikansk import? För att få ihop till fyra fördelar (men alltjämt inga nackdelar) påminner Häkämies om Natos säkerhetsgarantier. Men valde förstås inför detta Atlantforum att inte se dem i relation till EU:s motsvarande klausul som träder i kraft med Lissabonfördraget. Man väljer väl ord efter publik. Häkämies slutsats är sedan med förlov sagt platt formulerad: ”På många sätt skulle det fungera väl om alla i Norden skulle tillhöra allt.”

Utöver Finlands och Sveriges Natomedlemskap vore ett norskt och isländskt EU-medlemskap enligt Häkämies ”till fördel”. Och så föregriper han den pågående danska debatten om de fyra undantagen i EU genom att hoppas att landet skulle delta i unionens försvarspolitiska samarbete. Homogenitet är hans enkla recept. President Tarja Halonen valde i går att avvisa en kommentar till Häkämies tal med att Sverige nog kan svara för sig självt. Det samma gäller förstås Norge och Island i relation till EU.

Trots sin visionära form väcker Häkämies utspel ändå några frågor: Vilken bild av Finlands utrikespolitik skapa detta i det övriga Norden? Ökar inte osäkerheten, frågetecknen?
Har samlingspartiet blivit så stort på sig att partiet unnar sig en egen utrikespolitik utöver regeringens? Är det kall beräkning att saml låter försvarsminister Häkämies agera murbräcka, låt vara att han nu backas upp också av nya utrikesministern? Hade talet aldrig hållits i denna form om inte avgående sdp-ledaren Heinäluoma hade provocerat fram det?

Ja, är det inte illavarslande om en ministers markeringar väcker fler frågor än vad de förmår besvara?”

Afghanistanopinion på DN-debatt

Professor Ulf Bjereld skriver på DN-debatt idag om en SOM-undersökning som visar att svenska opinionen är djupt splittrad när det gäller svensk militär närvaro i Afghanistan. En och annan kanske förvånas över att vänsterpartister och miljöpartister är bland de starkaste förespråkarna för svensk trupp. Var tredje svensk tycker att Sverige ska dra sig ur den militära operationen i Afghanistan. Lika många ställer sig negativa till ett trupptillbakadragande. Opinionen är splittrad över blockgränsen. Man blir inte förvånad av att centerpartisterna är de starkaste motståndarna, följda av socialdemokraterna.

Bjereld redovisar att dubbelt så många är positiva till engagemanget i Afghanistan som Nato-sympatisörerna. Han tolkar detta som att det beror på att Sveriges militära uppdrag i Afghanistan är frivilligt, medan Natomedlemskap skulle innebära bindande militära åtaganden.

Finansdepartementet och Centern samarbetar om NRF

Senare idag reser statsministern, utrikesministern och försvarsministern till Natos toppmöte i Bukarest. Regeringens plan, som jag har skrivit om tidigare, var att både Sverige och Finland skulle tacka ja till att bidra till Natos snabbinsatsstyrka, NRF, på detta toppmöte.

Men nu skriver SvD att det är finansdepartementet och Centern som har satt P för en sådan anmälan. Tidigare har socialdemokraterna sagt nej och framför allt hänvisat till kostnadsskäl.

Det framsår mer och mer som om frågan om Natomedlemsskap eller ej är mer en budgetteknisk fråga än en politisk och ideologisk vägvalsfråga.

Nej till NRF av budgetskäl

Urban Ahlin (s), utikespolitisk talesman och Anders Karlsson (s), ordförande i Försvarsutskottet, skriver om NATO på Brännpunkt idag.

Det är en intressant artikel, om man studerar detaljerna:

”Istället är det andra hot, såsom flyktingströmmar, miljöhot, organiserad och gränsöverskridande brottslighet och terrorism som är utmaningarna. Det är inte främst med militära medel som vi bäst förebygger och möter dessa hot. Sverige, Norge och Finland har på olika sätt börjat se över hur vi kan samarbeta tätare, något som vi socialdemokrater varmt välkomnar. Det nya samarbetet handlar inte om att rucka på den militära alliansfriheten för svensk del. Vi tror heller inte att man i Norge tar samarbetet som argument för ett kommande EU-medlemskap”.

I detta stycke finner man för det första en förfärlig felskrivning (?). Flyktingströmmar innebär inget hot i sig, det är däremot en utmaning för samhället och dess funktioner att hantera dem. Ett hotbildsresonemang kring flytingströmmar går grumliga intressen till mötes!

För det andra bör det noteras att (S) nu helhjärtat omfamnar samarbetet mellan de nordiska länderna! Det är välkommet och här har något uppenbarligen hänt sedan det förelåg konstiga uttalanden om att Sverige-Norge samarbetet, när det lanserades, var en väg in i NATO.

Sedan följer ett långt resonemang om skilnaden mellan att samarbeta med NATO och att närma sig ett medlemsskap. Ahlin och Karlsson skriver:

”Därför sade vi också förra året nej till att Sverige skulle delta i Natooperationen Active Endeavour, en operation grundad på ett artikel fem-beslut i Nato, efter terrorattentatet i USA den 11 september 2001. Vi säger också nej till ett svenskt deltagande i Natos snabbinsatsstyrka NRF eftersom vi anser att Försvarsmakten redan har betydande åtaganden samtidigt som försvarsbudgeten är starkt ansträngd. Den borgerliga regeringen har tidigare visat att den tar försvarspolitiska beslut utan att först analysera dem. Det har redan fått allvarliga konsekvenser för Försvarsmakten”.

Här kan man notera att socialdemokraternas nej till deltagande i Active Endeavour förklaras med de ömsesidiga garantierna i artikel fem, medan motståndet mot NRF enbart förklaras med försvarsmaktens ekonomiska läge. Är slutsatsen att (S) hade varit för ett svenskt bidrag till NRF, om Försvarsmaktens budget hade varit i balans?

När krutröken skingras

När krutröken skingras efter dagens sammandrabbning mellan utrikesminister Carl Bildt och socialdemokraternas Urban Ahlin, är det dags att uttolka vad som egentligen sades i utrikesförklaringen.

Jag siktar in mig på två saker: NATO:s snabbinsatsstyrka (NRF) och den svenska insatsen i Afghanistan.

När det gäller NRF sade Bildt:
”Vi prövar också – i nära samverkan med Finland – möjligheten att delta i Natos motsvarande snabbinsatsstyrka. Detta skulle innebära en ytterligare fördjupning av ett redan omfattande samarbete med Nato”.

Det var miljöpartiets Bodil Ceballos som i sitt inlägg följde upp Bilds besked om NRF och frågade om Bildt tänkte anmäla svenskt deltagande vid NATO-toppmötet i Bukarest i april? Hon framhöll vikten av att frågan bereds mellan riksdagens partier.

Bildt svarade i sin replik:

”Det är riktigt att vi diskuterar med Finland om deltagande i Natos snabbinsatsstyrka. Detta är inget principiellt nytt steg. Vi står under Natokommando i Kosovo, och vi står under Natokommando i Afghanistan. Den brutala realiteten är att vi behöver fler fredsinsatser i olika delar av världen. Det kan vara i Tchad, på Balkan, i Afghanistan, Mellanöstern, Kongo eller någon annanstans. Ibland kan det vara under FN-befäl, ibland under EU-befäl och ibland under Natobefäl. Vi är och vill vara en fredsmakt, och vi ska vara öppna för att vara med överallt. Vi vill inte stänga några dörrar till fredsinsatser. Sedan har vi begränsade ekonomiska och andra möjligheter att vara med på olika ställen, men jag vill inte stänga några dörrar till att delta i några fredsinsatser – nästan oavsett under vilken flagg dessa förs. Men det konkreta ställningstagandet, Bodil Ceballos, ligger fortfarande i Sveriges riksdag. Så ska det förbli under denna regering”.

Bukarestmötet sker i början av april. Om regeringen har tänkt -vilket är välkommet, allt annat hade varit ytterst anmärkningsvärt- att ta NRF-frågan till riksdagen funderade jag över i vilken kommande proposition eller skrivelse som detta skall bakas in. Förklaringen finner man i regeringens lista över planerade skrivelser och propositioner till riksdagen. Där aviseras nämligen en skrivelse om Sveriges samarbete inom Euroatlantiska partnerskapsrådet (EAPR) och Partnerskap för Fred (PFF), som skall lämnas den 18 mars. I denna skrivelse kommer förslaget om ett svenskt bidrag.

Socialdemokraterna var tydliga: De säger nej, precis som (mp) och (v). Därmed kommer regeringen gå fram själva i en principiellt viktig fråga när det gäller Sveriges relation till NATO.

Nu till Afghanistan och internationella insatser.

Bildt sade att regeringen ”inom kort” kommer att presentera den enormt försenade nationella strategin för Sveriges engagemang i freds- och säkerhetsfrämjande verksamhet. Målet, sade Bildt, är att ”knyta utrikes-, bistånds-och försvarspolitiken närmare varandra för att dessa ska samverka bätte”.

En konkret insats där regeringen avser att försöka tillämpa denna helhetssyn är ISAF i Afghanistan. Bildt sade att regeringen avser att återkomma till riksdagen ”om inriktningen av våra fortsatta insatser i Afghanistan och hur säkerheten och effektiviteten i vår insats kan öka. Vi samarbetar nära om den framtida inriktningen med övriga nordiska länder”.

Frågor man kan ställa sig inför denna strategi är dels vilket genomslag regeringens uttalade mål har får i strategin om att Sverige skall vara policyledande i frågor om civil-militär samverkan och dels vilka nyheter kring den svenska insatsen som presenteras (mer än helikoptrar).

Erfarenheter i Afghanistan visar hur förödande det är när den militära komponenten väger så mycket tyngre än de delar som har med state-building, återuppbyggnad och andra civila nödändigheter att göra. Civil-militär samverkan innebär inte för miljöpartiet att militärer och civila hjälparbetare skall gå armkrok i alla insatser (vilket ökar riskerna för de civila) eller att civila insatser skall stödja de militära i syfte att nå lokalbefolkningens acceptans för den militära styrkan, utan bl.a. att man anlägger en helhetssyn och låter de civila aktörerna väga lika tungt , eller tyngre, än de militära.