Kategori: Sten Tolgfors
I flygande fläng
Den 10 oktober 2008 meddelade man från försvarsdepartementet att regeringen hade antagit direktiv för en utredning om hur förmågan att understödja Försvarsmaktens insatsförband med helikoptrar ska bibehållas respektive förbättras.
Tack men nej tack
Omtag! (Igen….)
Vid gårdagens regeringssammanträde togs så (äntligen!) Försvarsmaktens planeringsanvisningar. De presenteras av försvarsministern vid en presskonferens klockan 11 idag.
Inriktningen, som planeringsanvisningarna bygger på, kan man läsa om på dagens DN-debatt.
Jag konstaterar följande:
Vi har inte varit längre ifrån den inriktning, som rådde så sent som i december 2007, på herrans många år (dvs. att det militära försvaret ska formas utifrån och in, med andra ord att internationella uppgifter i praktiken utgör den dimensionerande huvuduppgiften i en situation när alla är helt överens om att invasions- och militära angreppshot direkt riktat mot Sverige kan avskrivas under överskådlig tid).
Jämför bara regeringens och Tolgfors retorik från hösten 2006 och framåt, och nu!
Så sent som i regeringens budgetproposition från hösten 2008 upprepades ambitionen: För att på ett långsiktigt och hållbart sätt bidra till regeringens ambitionshöjning på det freds- och säkerhetsfrämjande området kvarstår regeringens målsättning att Försvarsmaktens förmåga till internationella insatser ska dubbleras.
De som har flyttat sig längst är Tolgfors själv och Folkpartiet. Försvarsministern har bl.a. upprepade gånger i media framhållit Danmark som ett föredöme. Danmark är fullt ut internationellt inriktade.
Men i Sverige låter det nu såhär: ”Genom denna förnyelsestrategi når vi ett försvar med bättre förutsättningar att värna Sverige, samtidigt som den internationella ambitionen att sprida fred och säkerhet tillsammans med närstående länder fortsatt kan vara hög.”
För ett drygt halvår sedan hade motsvarande formulering sett ut ungefär på följande sätt:
”Genom denna förnyelsestrategi når vi ett försvar med bättre förutsättningar att genomföra internationella insatser för att sprida fred och säkerhet tillsammans med närstående länder, vilket i sin tur innebär att förmågan och tillgängligheten ökar för att vid behov värna Sverige.”
Och fundera på vilken bild man ger (både av hotbild och förmåga) genom följande citat ur dagens DN-debattartikel (min kursiv.):
”Det svenska försvaret skall förvisso fortsatt ha god uthållighet, men ett här och nu-perspektiv måste läggas till detta. Vi behöver förband som är omedelbart gripbara för att värna Sverige”.
Striden mellan kramare av det nationella försvaret och kramare av den internationella inriktningen har nu definitivt utfallit till territorialförsvarets fördel. Jag beklagar det.
Det bästa hade varit om istället uppdelningen mellan det internationella och det nationella hade suddats ut. Men regeringen har fallit till föga efter Georgienkrisen. Man har inte orkat hålla i helhetsgreppet utan velat bejaka territorialförsvarskramarna (vilket i sin tur stärker den falangen inom socialdemokratin).
Frågan är, med en sådan strategi, hur man avser att motivera kostnader och deltagande ibland annat i NRF, BG2010 och BG2013? Det kommer inte att bli lätt. Eller för den delen de pågående internationella insatserna, t.ex. Isaf i Afghanistan (där man också i en kommande proposition avser att förstärka den svenska närvaron).
Jag törs förutsäga att den falang som man stryker medhårs när det gäller det nationella försvaret, den kommer att bli högljudd i samband med behandlingen av den propositionen.
Dessutom, Tolgfors nämner inte ett ord om vilka volymer och vilka beredskapstider som gäller. Han fortsätter att yttrycka sig som om hela det militära försvaret skall vara omedelbart gripbart för insatser över hela linjen. Detta är naturligtvis omöjligt, och inte heller nödvändigt. Det skapar bara orealistiska förväntningar. Som man bäddar får man ligga.
Och smaka på den här formuleringen:
”Den inriktning på förnyelsen av försvaret som regeringen driver har vunnit stöd av en enig Försvarsberedning, liksom en enig Pliktutredning. Om en bred lösning i riksdagen är möjlig vore det att föredra, går det inte har alliansen majoritet ändå.”
”…som regeringen driver har vunnit stöd”. Tillåt mig att brista ut i skratt! En mer korrekt beskrivning är att Försvarsberedningens slutsatser har successivt under åren vunnit stöd i regeringen. Regeringen, denna och förutvarande, har alltid hängt efter. Det har inte duggat tätt med klara besked om vilken inriktning regeringen för närvarande bekänner sig till, om man uttrycker sig försiktigt, under beredningens arbete.
Jag gillar dessutom inte att Tolgfors framställer det som om regeringens inriktning är synonym med Försvarsberedningens, så som de kom till uttryck i rapporten från juni 2008 (Försvar i användning Ds 2008:48). På några mycket viktiga områden framstår det inte så alls, av artikeln att döma.
Låt mig nämna följande exempel:
Beredningen betonar i sin rapport vikten av att vissa förmågor bibehålls respektive utvecklas. Dit hör kompetensen och förmågan att leda och genomföra insatser i brigadstridsgrupp. Beredningens skriver: ”För insatser i markarenan är kompetensen och förmågan att leda och samordna verksamheten på brigadnivå inom ramen för en tillfälligt sammansatt brigadstridsgrupp grundläggande.”
Tolgfors, däremot, skriver att det svenska försvaret kommer i framtiden att vara uppbyggt utifrån bataljonstridsgrupper, med bevarad brigadledningsförmåga.
Uppdatering presskonferens: Tolgfors säger vid sin presskonferens att regeringen nu ”operationaliserar Försvarsberedningens rapport” och han tar ”att gå mot bataljonstridsgrupper” som exempel….
Beredningen framhöll vidare att internationella insatser bör beredas i en integrerad civil-militär planeringsprocess från policyskapande, planering, övning, utbildning, genomförande av insats, utvärdering till kunskapsåterföring, vilket i sin tur kan ses som ett försök till vidareutveckling av regeringens egen Inget om civil-militär förmåga i artikeln. Ingen bäring mot regeringens egen strategi för internationella insatser. Jag hoppas att det återfinns i planeringsanvisningarna.
Ytterligare en viktig del i beredningens rapport var prioriteringen av markoperativ tyngdpunkt. Beredningen skrev att huvuddelen av framtidens väpnade konflikter kommer att äga rum på land. Det är där människor lever, bor och knyter sina sociala nätverk. Därför är förmågan att stödja och genomföra operationer med markoperativ tyngdpunkt är prioriterad.
Det är främst genom att göra uthålliga insatser på marken som kriser och konflikter kan dämpas och stabiliseras. Med markoperativ tyngdpunkt ska gemensamma operationer mot ett strategiskt och civil-militärt helhetsbaserat slutmål genomföras. Syftet är att uppnå eller behålla markoperativ kontroll i hela eller delar av ett operationsområde, vilket är en förutsättning för att skapa skydd och säkerhet i insatsområdet.
Markoperativ kontroll kräver uthållig närvaro av markstridsförband eftersom markstridsförbandens förmåga att ta, försvara och kontrollera terräng är en förutsättning för gruppering, basering och insats av såväl egna markförband som sjö- och luftoperativa enheter. Det innebär vidare att marin- och luftstridskrafter primärt stödjer operationer på land.
Inte ett ord om detta i artikeln. Hur ser planeringsanvisningarna ut? Är det fortfarande ”rättvisetänkandet” mellan ”försvarsgrenarna” som råder (samt industrins intressen)?
Så lätt, och så bra, det hade varit att sammankalla beredningen och låtit beredningens slutsatser bollas mot planeringsanvisningarna. Då hade Tolgfors kunnat förklara och motivera skillnader och beredningen hade kunnat argumentera för sin linje. Men istället väljer man att vifta bort den enighet beredningen lyckades uppbringa.
Och det kaxiga beskedet, som kan tolkas som att regeringen kör fram det man vill till riksdagen och att oppositionen kan tugga och svälja alltihop eller så går man fram själva, det är ju bara symptomatiskt på osäkerhet i en fråga som är alltför viktig för att de respektive politiska blocken ska få ställa sig i var sin skyttegrav. Och nu talar vi om en inriktningsproposition som lämnas ett och ett halvt år före valet. Viken stabilitet och förutsägbarhet ligger i detta?
Slutligen ska det också bli intressant att se när Försvarsmakten ska inkomma med sitt underlag, med anledning av anvisningarna. Då bringas det klarhet i dels hur genomarbetat underlaget kan förväntas vara beroende på hur kort tid Försvarsmakten får på sig och dels om tidsplanen för den kommande inriktningspropositionen har rimliga möjligheter att hålla.
Svensk stridsledning av JAS Gripen?
Allan Widman (fp) har ställt en skriftlig fråga till försvarsminister Tolgfors om svenskt luftförsvar och JAS Gripen. Widman skriver:
Det bidde inget?
Försvarsmakten har fortfarande inte fått några planeringsanvisningar från Försvarsdepartementet. Man sitter med andra ord och räknar på ekvationer vars ingångsvärden man inte har och man planerar utifrån antaganden, inte utifrån besked.
Detta kan väl bara leda till slutsatsen att det inte blir någon försvarspolitisk inriktningsproposition i februari, knappast heller i mars? Eller ska Försvarsmakten få en vecka på sig att inkomma med sitt underlag?
Frågan är var i systemet anvisningarna har stoppats upp? Kan det månne ha något med mannen på bilden att göra? Om jag får spekulera lite så gissar jag att det har det eftersom han och folkpartiet måste följa upp höstens vassa profilering i försvarsdebatten i samband med Georgienkrisen. Och eftersom man har tillsatt en försvarspolitisk arbetsgrupp som skall redovisa sina slutsatser innan inriktningspropositionen är klar, vill väl folkpartiet bädda för att propositionen går så mycket i deras riktning som det är möjligt – väl medvetna om att det är i samband med planeringsanvisningarna man kan påverka mest och bäst…
Försvarsministern ville förresten undanröja alla ekonomiska osäkerheter i samband med höstens budget för det lovvärda syftet att skapa en stabil grund för det kommande inriktningsbeslutet. Med den extremt pressade tidsplan som Försvarsmakten lär få på sig att räkna fram underlaget utifrån planeringsanvisningarna, lär dock grunden bli mer osäker än någonsin.
Vem vågar gå i god för att man har räknat rätt?
Gotsam – nedläggning av föredöme
Håkan Juholt (s) har ställt en fråga till försvarsminister Sten Tolgfors om Gotsam, landets enda permanenta samgruppering för olika myndigheters ledningsresurser.
Till årsskiftet stängs verksamheten ner. Juholt redogör för bakgrunden:
”Gotsam beställdes av en enig riksdag med syftet att förbättra omedelbar krishanteringsförmåga genom gemensam gruppering av flera myndigheters krisledningsresurser och därmed bryta sektorsmyndigheteternas stuprör och revir. Studierna inför försöket visade att av 18 identifierade kärnverksamheter vid krishantering skulle 14 bli mycket bättre och fyra bättre utförda, om man hade en permanent samgruppering av ledningsresurserna. Ingen av de 18 uppgifterna skulle bli sämre utförd. Erfarenheterna av mer än sex års verksamhet är också mycket goda.
Gotsam är Sveriges bästa myndighetssamverkan för krishantering. Det är enkelt att inse att modellen behövs på nationell nivå, inte skrotas på regional. Regeringens ointresse för frågan har nu lett till att Gotsam läggs ned, då stuprörsmyndigheterna upphör att ge stöd till projektet för att i stället prioritera sin egen isolerade ledningsverksamhet. Gotsams ledningscentral blir nu tre, en på länsstyrelsen, en på polisen och så Försvarsmaktens sjöcentral. Det ska inte längre finnas någon permanent gemensam ledningscentral”.
Juholt frågar försvarsministern om han har verkat för att regeringen har en plan för att sprida erfarenheterna från Gotsam till övriga regioner i landet och hur den planen i så fall ser ut?
Försvarsministerns svar kan nog kallas stilbildande, i sin speciella kategori:
”Håkan Juholt har frågat mig hur jag har verkat för att regeringen har en plan för att sprida erfarenheterna från Gotsam till övriga regioner i landet och hur den planen i så fall ser ut.
En utvärdering av försöksverksamheten, genomförd av länsstyrelsen på Gotland, har rapporterats till regeringen i mars 2008.
Försöksverksamheten är ännu inte avslutad och därmed har inte alla erfarenheter av verksamheten omhändertagits. En slutrapport rörande verksamheten väntas efter årsskiftet. Erfarenheter från försöksverksamheten har kontinuerligt spridits såväl nationellt som internationellt. Erfarenheterna av försöksverksamheten bör fortsatt tillvaratas”.
Ministern skriver att erfarenheterna av verksamheten fortsatt bör tillvaratas. Det låter ju därmed som om verksamheten har varit bra och nyttig. Fast den läggs alltså ner vid årsskiftet.
Om Juholt kan förresten nämnas att han, förutom att vara tf partisekreterare och Försvarsberedningsledamot, även är programledare.
Försvarsberedningens öden och äventyr
Idag bjöd försvarsminister Sten Tolgfors Försvarsberedningen på lunch. Han uttryckte sin belåtenhet med beredningens rapporter och utlovade att regeringen och försvarsdepartemetet skulle förvalta förslagen väl i den fortsatta processen mot den försvarspolitiska inriktningspropositionen.
Han hade inget nytt uppdrag på lut, i alla fall inget som han ville avslöja, men menade att beredningens hittills hade lyckats motivera sin existens, sin funktion och sina arbetsformer väl.
Fotot visar Else-Marie Lindgren (kd) och försvarsminister Sten Tolgfors.
JAS Gripen, dag II
Ekot uppmärksammar det JAS-bemyndigande som regeringen i budgetpropositionen vill ha av riksdagen.
– Vi får möjlighet att dela utvecklingskostnader med norrmännen om de väljer Gripen i senaste version. Vi får också då långsiktigt möjlighet att dela på sådana saker som utbildning och övning men också logistik och famtidssäkring av systemet. Vi tittar flera decennier framåt i tiden, kanske trettio, fyrtio år eftersom vi vill att Gripen ska vara starkt och konkurrenskraftigt, säger Sten Tolgfors till Ekot.
Försvarsministern och jag kommenterar i inslaget.
FOI rapporterar
I rapporten Det kaukasiska lackmustestet redovisar 14 FOI-analytiker konsekvenserna av det rysk-georgiska kriget i augusti.
Forskarna drar bl.a. följande övergripande slutsatser:
- Europas säkerhetspolitiska situation försämras på grund av det ryska agerandet. Det är inte konflikten i sig som utlöst försämringen, utan bland annat att Ryssland valt att sänka sin tröskel för våldsanvändning.
- Ett lokalt krigsförlopp ritar om den globala strategiska spelplanen. Kriget illustrerar att en enskild händelse i Kaukasien kan utlösa krafter som mycket snabbt försämrar det säkerhetspolitiska läget i Europa, inklusive Östersjöregionen.
- När Ryssland utmanar världen så lamslås världssamfundets mekanismer. De avtal och internationella fora som finns att hantera säkerhetspolitiska frågor har blockerats efter Georgienkriget.
- För Ryssland utgör västvärldens brist på handling under en rad incidenter även ett lackmustest för vilka olika utrikespolitiska instrument som går att använda.
- Georgienkriget ställer flera av Natos kärnfrågor på sin spets: vad innebär i praktiken ett Natomedlemskap och alliansens ömsesidiga försvarsförpliktelser?
- Den europeiska Rysslandspolitiken baserad på integration och förtroendeskapande har inte fungerat.
Okej, här duckar man inte för de starka uttrycken. I sammanfattningen kan man läsa:
”Den viktigaste övergripande slutsatsen är att Rysslands agerande har tvingat fram en långtgående omvärdering av den rådande världsordningen. Detta kommer att leda till omvälvande policyförändringar och åtgärder på olika nivåer för att aktörerna skall kunna hantera den nya världsordning som nu snabbt håller på att utmejslas.”
Rapporten ger en intressant och fyllig beskrivning av konflikten och krigets upprinnelse och förlopp. För alla de (?) som i skrivande stund på försvarsministerns uppdrag sitter och analyserar effekterna utifrån för svensk militär förmåga, ger rapporten viktiga ingångsvärden:
”Den ryska insatsen var på det hela taget framgångsrik, men likväl har svagheter på ett antal områden bekräftats eller blottats. En slutsats är att de Väpnade Styrkornas nuvarande tekniska utrusningsgrad inte motsvarar behoven för strider liknande den i kriget mot Georgien. Modern bepansring, mörkermedel samt sambands- och positioneringsutrustning saknas i stor utsträckning.
Ryska mark- och flygförband synes också ha en påtagligt begränsad förmåga till precisionsbekämpning, i synnerhet över stora avstånd, i kuperad terräng med kraftig vegetation. Bristen på såväl långräckviddiga precisionsvapensystem som underrättelsesystem och färdighet att använda dessa medför att de ryska Väpnade Styrkorna i första hand utgör ett hot mot länder med landgräns mot Ryssland.
Förutsättningarna för att bedriva modern – med rysk terminologi kontaktlös –
krigföring är mycket dåliga. De största begränsningarna återfinns dock inom luftstridskrafterna. Ryssland har tillsynes påtagliga begränsningar i förmåga att bekämpa fientligt luftförsvar och
fientligt attackflyg samt att tillhandahålla flygunderstöd till stridande markförband. Den bristande förmågan till luftstrid torde verka hämmande på de egna markförbandens strid.”
”Den typ av krigföring som de ryska styrkorna uppvisat och den tekniskt relativt låga nivå på den ryska materielen tyder på att Ryssland inte behärskar modern krigföring. Det innebär att rysk trupp får en mer begränsad användbarhet i internationella insatser än vad man kan förvänta sig av en militär stormakt.”
Det skall bli intressant att se vad regeringens Georgienanalys föranleder för förändringar i den inriktning som Försvarsberedningen lämnade förslag till i juni 2008.
Regeringskanslianalysen kan läggas vid sidan om FOI:s rapport samt beredningens rapport och jämföras. Företrädelsevis inom ramen för beredningen. Jag tror inte att det finns så mycket att bråka om under arbetet med en sådan analys. Jag kan inte föreställa mig att vi skulle dra såvärst olika slutsatser om krigets effekter för försvarets utformning och inriktning.
Processfrågor, däremot, kan man bråka om. Där känner sig alla mer hemma. Varför inte undvika det, om man faktiskt sitter på verktygen?
Fan trot
En enig Försvarsberedning identifierade så sent som i juni 2008 ett antal behov av rationaliseringar inom försvarssektorn: Stödmyndigheterna var en del, liksom några principer för produktionen (grundorganisationens utformning och anpassning till nya förutsättningar och behov). Utöver detta levererade beredningen skarpa skrivningar kring materielförsörjningsprocessen.


