Kategori: Sten Tolgfors
Sverige, vad god dröj
Försvarsministern låter meddela att den försvarspolitiska proposition, som var aviserad först till hösten och sedan till vintern, försenas ytterligare.
Han gör det med hänvisning till Georgien. Kriget mellan Ryssland och Georgien kräver en ny säkerhetspolitisk bedömning, säger han och konstaterar att det kan leda till omprövningar av försvarspolitiken.
Tre kommentarer:
1. Planeringsanvisningarna (till Försvarsmakten) är redan så försenade att myndigheten bara hade fått några futtiga veckor på sig att inkomma med ett helt försvarsbeslutsunderlag. Det är orimligt i sig och hade föranlett en försening av propositionen alldeles oavsett händelseutvecklingen i Ryssland och Georgienkriget.
2. Försvarsministerns besked om att det kan bli försvarspolitiska omtag med anledning av analysen håller bara fram tills dess att statsbudgeten läggs (inom kort). Jag menar, där läggs ju ramarna fast. Såvida inte ministern tänker sig att skjuta på budgeten för hela utgiftsområdet, vilket inte låter sig göras. Så några stora omtag kan det ändå inte bli fråga om.
3. Och förseningen beror inte på att man vid försvarsdepartementet håller på med den säkerhetspolitiska analys som faktiskt Tolgfors skrev om på Brännpunkt redan den 17 augusti:
”Under hösten kommer regeringskansliet i arbetet med den nya försvarspolitiska inriktningen att uppdatera och fördjupa den säkerhetspolitiska analysen”. För om Tolgfors skrev detta för en månad sedan borde den redan vara gjort, med hänsyn till den tidsplan som gällde så sent som då.
I samma Brännpunktartikel skriver Tolgfors att ”Kriget i Georgien understryker vikten av den modernisering i riktning mot ett tillgängligt, flexibelt och användbart insatsförsvar som regeringen och försvarsberedningen förordar” och han drar följande slutsatser:
1. Försvarets tillgänglighet måste öka och beredskapstider kortas. Alla i framtidens insatsorganisation bör snabbt kunna göra insats.
2. Förbandens användbarhet måste öka. Samma förband ska vara tillgängliga för insatser nationellt och internationellt, dagens uppdelning i en särskild utlandsstyrka och en nationell insatsorganisation skall överges.
Och detta är precis vad han säger i sina kommentarer också idag. Och dessutom: Det är precis den inriktning som Försvarsberedningen bekräftade och utvecklade med en lång räcka konkreta förslag till åtgärder rdan i juni månad.
Det verkar således som att det hade gått att få fram planeringsansvisningar redan under sommaren, om man hade skött sig.
Jag har tidigare hävdat att det vore bra att uppdatera Försvarsberedningens säkerhetspolitiska analys efter den senaste tidens händelser. Men Försvarsministern gör som sagt redan klart att någon ny inriktning med anledning av en sådan analys inte är att vänta.
Sammantaget innebär dagens besked att man förklarar egen saktfärdighet med yttre omständigheter. Yttre omständigheter som skall analyseras utan att det får några konsekvenser för vare sig ekonomiska ramar eller inriktningen (en inriktning som redan ligger klar att förverkliga). Och försvarsbeslutet, som syftar till att man skall genomföra de nödvändiga förändringar som krävs för att man skall kunna bli snabbare och mer användbar, försenas.
Dagens Industri om NBG
Dagens Industri publicerar en läsvärd artikel om Nordic Battlegroup. Försvarsministern får också komma till tals.
Det framstår som att det är en brist att det inte blir några extra öronmärkta pengar för NBG 2011. Försvarsministern säger: ”Nej. NBG är en del av uppgiften för försvaret. Ansvaret ligger på myndigheten att hantera sin ekonomi och sina pengar.”
Det är blir tydligare vad som avses, om han hade pekat på det som också den förstnämnda artikeln tar upp: Nämligen att de stora länderna – Frankrike, Storbritannien, Tyskland, Spanien – som tidigare hållit stridsgrupper i beredskap, i stort sett har tagit existerande förband och anmält enligt Battlegroup-konceptet, eventuella brister har anmälts i särskild ordning och inte i varje enskild detalj rättats till.
Tanken är, så som jag förstår regeringen, att det är så man skall göra även i Sverige inför BG11.
Allt annat vore svårt att motivera.
Några lästips
Ikväll serveras ett antal lästips:
Carl B Hamilton (fp) har ställt en skriftlig fråga till försvarsminister Sten Tolgfors (m) under rubriken Uppgifter om rysk kärnvapenupprustning i Östersjön.
Uppdatering 080903: Här kan man läsa Tolgfors svar.
Två bloggar, Försvarsdebatten och Lennart Rohdins Skärvor från skäret har tagit upp diskussionen om Försvarsberedningen.
Johan Tunberger intervjuas av Mikael Holmström i SvD. Han säger bl.a.:
”– Tolgfors artikel var till sin inriktning mycket vettig. Som ambition finns många positiva drag. Men ska man betala detta så kostar det uppskattningsvis 10-20 miljarder kronor till per år. Och det sade han inte ett ord om. Fältdugliga officerare måste anställas, utbildningen måste förlängas, utrustning köpas in och övergivna regementen återupprättas.
Upprustning för 10-20 miljarder?
– Nej, inte upprustning, utan det krävs för att få någon slags elementär ordning på ett redan mycket litet försvar. Det handlar inte om en återgång till invasionsförsvar utan om att få ett fungerande instrument för att hantera kriser, svarar Johan Tunberger”.
(Artikeln kommenteras bl.a. på Wiseman’s Wisdoms här. Jag återkommer med egna kommentarer i närtid.)
Tolgfors på Brännpunkt
Försvarsminister Tolgfors hade en debattartikel på Brännpunkt igår. Han tar upp en rad olika frågor i artikeln, som inleds med kriget i Georgien och avslutas med en släng om betydelsen av den nya signalspaningslagen.
Konsekvenserna för svensk del, av kriget, skall analyseras:
”Under hösten kommer regeringskansliet i arbetet med den nya försvarspolitiska inriktningen att uppdatera och fördjupa den säkerhetspolitiska analysen”.
Det är lite oklart hur man skall tolka denna skrivning. Är det ett internt arbete inom regeringskansliet som skall bedrivas? Eller skall det läggas ut uppdrag, på Försvarsberedningen eller någon annan fristående instans? Det återstår att se.
Tolgfors argumenterar för de skillnader som råder mellan svenskt närområde och Kaukasus. Han bemöter den svenska debatten som ofta går ut på att östvästkonflikten dominerar ryskt tänkande genom att hänvisa till Moskvas fokus på den södra flanken.
Vidare skriver Tolgfors att ”Kriget i Georgien understryker vikten av den modernisering i riktning mot ett tillgängligt, flexibelt och användbart insatsförsvar som regeringen och försvarsberedningen förordar” och han drar följande slutsatser:
1. Försvarets tillgänglighet måste öka och beredskapstider kortas. Alla i framtidens insatsorganisation bör snabbt kunna göra insats.
Kommentar: Så sent som i juni beslöt regeringen att förlänga beredskapstiderna för ett stort antal förband anmälda till internationella styrkeregiser (jag skrev om det här). Det var i grunden ett bra beslut eftersom beredskapsnivån sänktes för en rad förband som inte har varit efterfrågade internationellt. Kort beredskapstid är väldigt dyrt – såvitt man inte enbart har anställd personal som går på kaserngården och väntar på att göra en insats och som inte behöver extrainkallas med speciella avtal och löner etc.
Det försvarsministern skriver nu utgår på något sätt från att de flesta i ”insatsorganisationen” kommer att vara fast anställda officerare och soldater. Men det är inte vad beredningen har kommit fram till, beredningen förespråkar ett system med ett mindre antal heltidsanställda soldater och ett större antal som roterar mellan civila anställningar och uppdrag i Försvarsmakten. Om hela Försvarsmakten samtidigt skall vara ständigt och omedelbart insatsberedd, förstår jag inte hur ministern får ihop det (vare sig ekonomiskt eller utifrån det föreslagna personalförsörjningssystemet). Jag förstår inte heller behovet av en så hög beredskap över hela linjen.
Däremot kommer Försvarsmakten, med beredningens föreslagna personalförsörjningssystem, vara mer användbar än idag och ha en högre tillgänglighet. Här gäller det att hitta en balans mellan behov, kostnader och nytta. Vi skall inte låta pendeln slå från den ena ytterligheten till den andra. Här gäller det att inte vilseleda folk (Försvarsmaktsanställda och våra medborgare)och skapa grogrund för besvikelse när det nya systemet är sjösatt.
2. Förbandens användbarhet måste öka. Samma förband ska vara tillgängliga för insatser nationellt och internationellt, dagens uppdelning i en särskild utlandsstyrka och en nationell insatsorganisation skall överges.
Kommentar: Bra att likställa insatsorganisationen (samma anställningsgrund). Det är det enda sättet att komma ifrån den mycket märkliga ”uppdelningsdebatt” som fortfarande förs i Sverige, där det framstår som om svenskt militärt försvar enbart skall göra internationella insatser och att förmågan att över huvud taget agera på eget territorum på ett mystiskt sätt försvinner bara man passerar gränsen på väg hem.
Men detta får inte heller innebära att alla förband alltid skall vara lika utrustade för ökenklimat, extrema vintrerförhållanden och tropiska skyfall. Just utrustningen förtjänar ett särskilt kapitel. Jag har mött officerare i ökenuniform vid de mest märkliga tillfällen. Nu är väl inte den personliga utrustningen det som kostar mest pengar, men det illustrerar vilken drivkraft det är att alla skall ha allting samtidigt.
Mesiga moderater?
Igår var det interpellationsdebatter i riksdagen. Det brukar inte uppmärksammas av media speciellt mycket, men igår var Per Gudmundson på plats vilket resulterade i en ledare i dagens SvD. Han nämner Monica Green (s) och jag tänkte ta upp den interpellationsdebatt hon hade med försvarsminister Tolgfors.
Utöver att det är en smula tröttande med pajkastningen kring vem som har gjort minst och ställt till det mest i försvarspolitiken, kan jag konstatera att Tolgfors ofta återkommer till att Försvarsberedningen bekräftar det regeringen redan har tyckt och tänkt om försvarets framtid, t.ex.:
”Försvarsberedningen bekräftar i varje enskild del den förnyelselinje som regeringen driver i försvarspolitiken” och ”Jag gläds åt att Försvarsberedningen bekräftade den förnyelselinje som regeringen driver i försvarspolitiken (…)”.
Man kanske måste hävda det, som försvarsminister i en borgerlig regering, men sanningen är ju att regeringen inte har tyckt och tänkt speciellt mycket alls om försvarets utveckling (utöver ambitionerna att få bättre kontroll på ekonomin, besparingar och ambitioner att strama upp materielinvesteringarna).
Och detta faktum gäller numer faktiskt alldeles särskilt moderata försvarspolitiker. Det har inte varit några moderater som har varit speciellt målinriktade och tydliga i debatten kring försvarets framtidsfrågor (vare sig det gäller Försvarsmakten eller frivilligorganisationer eller stödmyndigheterna). Jo, möjligen med undantag från interna protester mot besparingar.
Försvarsberedningens rapport fylldes till slut med innehåll och konkreta förslag. Det var naturligtvis resultatet av ett lagarbete. Det var inte resultatet av att det fanns en klar och genomtänkt borgerlig regeringsagenda. (Det sistnämnda är ett understatement.)
Men nu är det däremot upp till regeringen och borgerliga försvarspolitiker att gaska upp sig och sätta fart. Nu skall det fram en proposition!
Det är bara att hoppas att Tolgfors och den politiska ledningen vid försvarsdepartementet orkar -om man nu har den ambitionen- stå upp för de reformförslag som sex av sju riksdagspartier malde fram i beredningen. I vissa fall mot starka intressen (myndighetsstrukturer, personalförsörjningsystem som skiljer sig från Försvarsmaktens förslag, ”lagom” ambitionsnivå, materielfrågor m.m.) och i vissa fall för att viktiga civila och civil-militära frågor som hänger ihop med försvarets struktur tenderar att ständigt glömmas bort när de militära frågorna hettar till (civil-militär samverkan m.m.).
Det skall bli mycket intressant att se hur regeringen väljer att hantera den unika enighet som Försvarsberedningen levererade i juni.
PS. Monica Green kommenterar själv gårdagens interpellationsdebatt på sin blogg.
Försvarspolitik i Almedalen
Försvarsminister Sten Tolgfors hade en hektisk dag i Visby i onsdags, då han dels höll ett längre anförande om försvaret i framtiden och dels öppnade två seminarier (”Militära insatser/civilt bistånd – en möjlig ekvation?” samt ”Sveriges roll i internationella insatser”).
I sitt inledningsanförande till seminariet om civil-militär samverkan sade Tolgfors bland annat:
”Det finns en tydlig koppling mellan säkerhet, social och ekonomisk utveckling och mänskliga rättigheter. (…) Få saker är potentiellt skadligare för stabiliteten än unga, arga arbetslösa män. (…) Sverige ska ta ett större men mer samordnat ansvar. Insatserna har blivit allt mer komplexa och ställer nya krav på en bredd av civila och militära förmågor. Dagens krig utkämpas sällan mellan stater, utan istället mellan en eller flera stater och en kombination av sviktande stater och icke-statliga aktörer. Det gör att det många gånger är lättare att vinna kriget än att vinna freden. (…) Det måste till stånd en bättre gemensam planering för mer effektiv samverkan mellan civila och militära insatser. (…) Det är likaså viktigt med fler kvinnor i internationella insatser. Förutom all den kompetens kvinnor bidrar med så kan de t ex ge oss tillgång till den halva av civilbefolkningen som vi annars inte kan nå. I den nationella strategin är denna comprehensive aproach, eller sammanhållna politiken tydlig. Ännu återstår att förverkliga det fullt ut. När så sker måste det ske med respekt för de enskilda civila och militära verksamheternas respektive särart och behov. (…) Förmodligen kommer utökad samverkan i praktiken att peka på nya inte minst praktiska utmaningar, och olika aktörer ser på samverkan på olika sätt. Men utan bättre samverkan ingen varaktig säkerhet. Den politiska ambitionen är tydlig. Så låt oss lösa gränsdragningsfrågorna tillsammans.”
OK ministern, det är bra. Men varför har det inte hänt någonting ännu, när det gäller att praktiskt och konkret samverka civilt och militärt i hela kedjan från planering till utvärdering i internationella insatser? Den strategi för svenska internationella insatser som sent omsider regeringen lade på riksdagens bord har ju legat till sig ett tag nu. Försvarsberedningen kom dessutom den 13 juni med ett batteri konkreta förslag (må så vara att inte dessa har hunnit tas omhand). Men när den nyligen tillträdda alliansregeringen genom den dåvarande försvarsministern (Odenberg) i Sälen deklarerade att civil-militär samverkan var en av regeringens viktigaste prioriteringar, så har man ju haft lite tid på sig att åstadkomma något, kan man tycka. Och om det skall komma en skrivelse om insatsen i Afghanistan till hösten, så vore det ju katastrof om man inte från regeringens sida kunde leverera några konkreta beslut för att institutionalisera samverkan här hemma.
Nu övergår jag till seminariet ”Sveriges roll i internationella insatser”. I detta inledningsanförande sade ministern bland annat följande:
”Efterfrågan på internationella fredsinsatser ökar. FN har gått från 50 000 till bortåt 140 000 man i insatser på några få år, samtidigt som Europa prioriterat andra organisationer. Den genomsnittliga fredsbevararen i världen är en ung muslimsk man. Det är viktigt att Europa bidrar till FN framöver, politiskt men också eftersom en FN-insats annars kan kräva betydligt större numerär på grund av skillnader i utbildnings- och utrustningsnivå. (…) Sverige ska ha kapacitet till både snabbinsatser genom att vara ledande nation för en av EU:s stridsgrupper och mer långsiktiga insatser som den i Afghanistan. (…) Från i höst kommer Sverige att ha tre toppmoderna Medevac C 10-or tillgängliga. Vi vill sända ett par av dem till Afghanistan, till stöd för våra män och kvinnor, men också för deras utländska kollegor. (…) Möjligheten till nordiskt samarbete ska alltid prövas vid nya insatser. Efterhand kan också gemensamma förband för internationella insatser för ökad kvalitet, ekonomi och uthållighet komma att utvecklas.”
Bra att Tolgfors framhöll FN:s fredsinsatser. Frågan är vilka slutsatser ministern drar av det faktum att Sverige bidrar med långt färre personer till FN-ledda insatser än t.ex. Benin. Ministern uppehöll sig också vid frågan om helikoptrar. Det är alltid aktuellt. Inte minst nu, när Försvarsmakten står fast vid planen att avveckla HKP4-systemet och kraftsamla sina resurser för att införa de nya helikoptrarna HKP14 och HKP15. Detta trots de förseningar som uppstått. HKP14 bedöms ha en initial nationell förmåga under 2011. Försvarsmakten har konsekvensbeskrivit beslutet till regeringen (går att läsa här).
I Tolgfors tal vid seminariet ”Försvarspolitik – hur ska morgondagens militära försvar se ut?” uppehöll han sig bland annat vid NATO och föreställningen om att Sverige är ett neutralt land:
”Trösklarna för medlemskap har minskat, liksom fördelarna. Nato är ingen snabbfix för svensk försvarspolitik. Alliansöverenskommelsen om att medlemskap inte står på agendan denna period gäller. Min reflektion nu är att Sverige lämnade den gamla neutralitetspolitiken – som gick långt utöver militär alliansfrihet – redan i början av 1990-talet. Men på grund av den frånvaro av debatt som präglat svensk säkerhets- och försvarspolitik så finns fortfarande en vanlig föreställning att den ännu gäller. När jag träffar gymnasieelever, händer de att de frågar om framtiden för Sveriges neutralitetspolitik. Den avskaffades när de var två-tre år. De har gått nästan tolv år i skolan och tror fortfarande att vi är ett neutralt land. Det är ett kraftigt underbetyg åt 15 års säkerhetspolitisk debatt.”
(Och här är gymnasieeleverna som bekant i gott sällskap med Vänsterpartiet).
Vidare säger ministern (i bjärt kontrast till den debatt som har svallat den senaste tiden och förmodligen med adress främst till sina bröder och systarar i alliansen):
”Försvaret ska dimensioneras utifrån och in. Försvaret ska vara användbart i världen, i vårt närområde och i Sverige.”
Även i detta anförande tar ministern upp FN-insatser (heja Tolgfors!):
”Ett särskilt problem är att Europa inte längre deltar under FN-flagg, samtidigt som FN är ansträngt och har gått från 50 000 till 140 000 man under blå flagg. Att ansvara för en av EU:s stridsgrupper är ett omfattande åtagande. Samtidigt drar vi nytta av den tillgänglighet som andra länder ger när de svarar för EU:s snabbinsatsberedskap. Under förberedelse- och beredskapsperioden av NBG 08 har utrymmet för deltagande i andra internationella insatser påverkats. Målsättningen bör vara att vårt deltagande i EU:s stridsgruppssamarbete inte ska reducera vårt kontinuerliga bidrag till mer långvariga insatser.”
Precis det sistnämnda tog jag upp i en avvikande mening till en av beredningens rapporter för många år sedan.
För alla som undrar vad den kommande inriktningspropositionen har att bjuda på när det gäller grundorganisationsförändringar, så får man gissa utifrån följande besked:
”Kortsiktigt är färdplanen för de närmaste åren klar, men ännu ej avdömd. Min bedömning är att vi kommer klara balanseringen av förbandsanslaget utan dramatiska förändringar av för förmåga eller grundorganisation. Förslag till beslut kommer i höstens budgetproposition. Förmågepåverkande förslag och förslag gällande grundorganisationen kommer i samband med inriktningsproppen.”
Tolgfors tog också upp Försvarsberedningens existens i sitt tal:
”Jag ser den senaste tiden som en framgång för försvarsberedningen som form. När jag gav beredningen dess uppdrag underströk jag att jag ville pröva möjligheten till en bred överenskommelse – i annat fall har alliansen majoritet ändå, men det hade ett värde. Rapporten kommer att utgöra en grund för höstens proposition om försvarets inriktning och dimensionering. Jag är av uppfattningen att försvarsberedningen legitimerar sig själv. Dels med möjligheten till breda lösningar, dels med möjligheten till ett långsiktigt förnyelseperspektiv.”
Det är ju lite minerad mark, att kommentera något som man själv är en del av, men jag kan ändå inte låta bli att skicka med den vikt det har (framför allt för saken, men också för regeringen och till och med för oppositionen) om beredningen finns kvar under hösten och vinterns arbete med proposition och riksdagsbeslut.
När vi nu har en så unikt bred samsyn om behov, inriktning och stödmyndigheter etc. vore det bedrövligt om det inte kan hålla hela vägen ut, genom ett riksdagsbeslut. Men det förutsätter att vägen från beredningens förslag, från rapport genom proposition och till riksdagsbeslut, fortlöpande förankras i ett fora där förtroende och vilja finns. Med de oceaner av tid som kommer att flyta mellan proposition och riksdagsbehandling, inklusive Sälenkonferens i januari, finns en uppsjö möjligheter att göra försvarspolitiken till en bråddjup konfliktlinje mellan oppsoition och regering inför valet 2010. Och det kan ju vara kul för dagen, men knappast konstruktivt för framtiden.
Ovanpå dessa seminarieinsatser kommenterade försvarsministern också socialdemokraternas och miljöpartiets uppgörelse om FRA-lagen, på följande sätt:
”- Jag förväntar mig betydligt mycket mer ansvar för landets säkerhet av ett parti som aspirerar på att vara regeringsbärande. Det som Mona Sahlin i dag i pressmeddelandet med Maria Wetterstrand presenterat är en uppgörelse av tomhet. Socialdemokraterna är överens endast med miljöpartiet – alltså inte med vänsterpartiet – och endast om att riva upp lagen.
– De presenterar ingen uppfattning om säkerhetspolitiken i sak. Överenskommelsen har inget konkret innehåll och man berättar inte vad som ska komma istället för den lag som riksdagen fattat beslut om, eller ens om det ska finnas en lag som reglerar signalspaning och stärker integriteten. Det enda man säger är att man ska utreda behovet.
– Utspelet är svårt att ta på allvar. Att riva upp lagregleringen skulle innebära att man återgår till en oreglerad tillvaro. Man skulle försämra skyddet för rikets säkerhet och svenskar i internationella insatser och skapa år av osäkerhet utan förstärkt skydd för den enskilda integriteten.”
Det lustiga i detta uttalande är att Tolgfors verkar uppröra sig å Lars Ohlys vägnar, för att han inte var med.
Foto: Alexande Karlsson/Combat Camera
Var är Sten Tolgfors?
Det finns förmodligen grupper på Facebook för varenda intresse eller böjelse som går att uppbringa på denna jord. Jag har tidigare skrivit om en sådan grupp (som det till skillnad från många andra känns helt relevant att vara med i).
Fredagen den 13:e
Opposition närmast överflödig…
Försvarsberedningen är på resande fot. Vi har varit i Ryssland (St Petersburg), har nyss landat i Oslo och skall vidare till Kirkenäs, Helsingfors och de Baltiska länderna. Fokus på utvecklingen i närområdet, Arktis, samarbetsmöjligheter och östersjösamarbete. Men också tid för intensiva överläggningar om den rapport som lämnas i juni. Det är bra att åka från Stockholm och den möjlighet det innebär att utnyttja all tid kring mat, transporter samt att strunta i en och annan natts sömn för att hinna gå till botten med svåra frågeställningar.
Någon undrade om det inte är jobbigt att åka från Sverige och den brinnande försvarspolitiska debatten? Inte alls. Jag kan bara konstatera att det tvärt om är ett lämpligt läge för i alla fall oppositionen att vara på resande fot. Med en sådan sammanhållning i alliansen behöver ju inte oppositionen bedriva någon opposition. Det klarar man så bra själv, inom regeringspartierna så…
Några mediala klipp som illustrerar detta:
Dagens Brännpunkt gör alla kommentarer överflödiga.
I en artikel i SvD säger t.ex. Else-Marie Lindgren (kd) att det ”vore värdefullt om regeringen gjorde ett omtag, så att vi kan skjuta till medel från materielanslaget till driftsanslaget” och centerns Staffan Danielsson säger ”sakta i backarna”.
Vänsterns Gunilla Wahlén, som av SvD beskrivs som ”den främsta ”förbandskramaren” som varnar för att avlöva Sverige militärt” säger:
”– Ja, i vill ha kvar allmän värnplikt, folkförankring och hemvärn. Till skillnad från Nato-kramare som vill ha ett slimmat försvar i centrala Sverige med styrkor som ska ut till andra länder. Ingen begriper hur vi ska försvara Sverige med yrkessoldater i Afghanistan och Tchad. Det försvar som Nato-kramarna vill ha blir absolut inte billigare”.
(I samma artikel citeras jag på följande sätt:
”Miljöpartiets Annika Nordgren Christensen kritiserar det nymoderata handlaget.
– Miljöpartiet och moderaterna är överens om principen att spara på försvaret. Men sättet de genomför detta på riskerar att leda till ett dyrare, mindre och obrukbart försvar. För oss och skattebetalarna är det i stället viktigare att det sker hållbart och rätt. I stället är det nu besparingar i närtid som raserar mer än vad som är nödvändigt, varnar Annika Nordgren Christensen.”)
Till sist kan jag tipsa om en debatt i P1 Morgon mellan försvarsminister Tolgfors och Håkan Juholt (s).
Bör ÖB avgå?
ÖB Håkan Syrén har inget annat val än att avgå, skriver Bo Pellnäs på Brännpunkt i en artikel där han totalsågar regeringen.
