"Allvarliga brister i samhällets beredskap"
– Regeringen har inte säkerställt att vi har en nationell samordning av planeringen inför en pandemi, säger riksrevisor Eva Lindström.

– Regeringen har inte säkerställt att vi har en nationell samordning av planeringen inför en pandemi, säger riksrevisor Eva Lindström.
I skrivande stund samlas riksdagens Försvarsutskott till möte. På dagordningen står bland annat försvarsminister Tolgfors, som skall informera om ”det informella försvarsministermötet i EU, m.m.”.
För det första är det där ”m.m.” intressant. Det är väl inte en alltför äventryrlig gissning att utskottsledamöterna är laddade till tänderna med frågor som kanske inte alla har med försvarsministermötet att göra, nu när man får se ministern i utskottet.
För det andra är det inte heller någon vild gissning att diskussionen kring EU-mötet kommer att handla om Tchad. Försvarsministern har förmodligen upprepat till sina europeiska kollegor att det görs för lite när det gäller att bidra till insatsen. Några utskottsledamöter kanske tycker att det är en dålig förevändning för att Sverige skall åka hem efter någon månads full operativ kapacitet.
För det tredje står det nog en och annan journalist utanför utskottet när ministern träder ut. Han har ju inte visat sig på ett tag och jag tror det är många som intresserar sig för att luska lite hur de interna diskussionerna i regeringen går inför morgondagens aktuella riksdagsdebatt (klockan 10.45) om Tchad-insatsen.
–Det kostar mer att driva ett insatsförsvar. Det är dyrare att ha en soldat i Tchad än att ha en soldat i Sverige, hemförlovad och med prylar i ett förråd. Vi kan köra på sparlåga ett tag, men på sikt befinner vi oss i ett mycket allvarligt läge, säger Håkan Syrén.
Så säger ÖB till SvD.
Och det är ju sant. Men alla som har hängt med i försvarsdebatten de senaste 20 åren tänker tillbaka på insatserna på Balkan, när vi periodvis hade uppåt 2000 personer i internationell tjänst. Och då får man lite svårt att få det att gå ihop.
I samma artikel kommenteras Anders Karlsson (s), Försvarsutskottets ordförande, såhär:
”Anders Karlsson (s), ordförande i riksdagens försvarsutskott, har inte läst ÖB:s beslutsunderlag, men menar generellt att regeringen måste vara snabbare med att ge klargörande besked till försvaret och att man inte ska beställa mer än man skickar med pengar till”.
Bra. Då ser jag fram emot konstruktiva bidrag från socialdemokraterna, när det gäller vad försvaret skall klara av respektive inte klara av (både när det gäller försvarsmaterielbeställningar, uppgifter och grundorganisation).
Titta på den här intervjun med ÖB Håkan Syrén, upplagt på SVT:s hemsida.
Alldeles i slutet, sista frågan:
– Till sist, hur vill du idag beteckna relationen mellan Försvarsmakten och regeringen?
– God.
– Ingen tvekan?
– Nej.
Notera ÖB:s ansiktsuttryck efter ”nejet”.
Försvarsmakten har tappat tålamodet med den politiska styrningen. Eller rättare sagt bristen på den (utöver resoluta besparingskrav). Det framgår när man läser Försvarsmaktens budgetunderlag för 2009.
Det är berättigad kritik eftersom regeringen inte har lämnat några planeringsanvisningar för budgetunderlaget. Försvarsmakten har därför valt att utgå från budgetpropositionen för budgetåret 2008, samt Försvarsmaktens perspektivstudie, som grund för den fortsatta verksamheten. Just detta kommer leda till ett fullständigt förfall. Jag har sagt det förut; perspektivstudien kan inte ligga till grund för de kommande årens utformning av försvaret. Den bygger enligt min mening på alldeles för optimistiska ekonomiska beräkningar och helt orealistiska siffror när det gäller personalförsörjningssystemet. Och nu lägger Försvarsmakten den till grund för budgeten, innan den alls blivit politiskt avdömd, eftersom man inte har fått några anvisningar.
En annan grundförutsättning för hela budgetunderlaget är att Försvarsmakten får flytta över pengar till förbandsverksamheten från materielbudgeten 2009, precis som man har begärt för 2008.
Med andra ord svajar grunden, som detta budgetunderlag vilar på, högst betänkligt.
Ryckigheten i verksamheten illustreras i blixtbelysning av att föreliggande budgetunderlag är avgränsat enbart till verksamheten 2009 och inte, som brukligt är, också för åren närmast därefter. Effekterna av den strukturella obalansen är från 2010 av en sådan omfattning att Försvarsmakten föreslår att regeringen lämnar en inriktning i syfte att åstadkomma en verksamhet som långsiktigt är i verksamhetsmässig och ekonomisk balans.
Försvarsminister Sten Tolgfors (m) säger i en kommentar att regeringen i tilläggsbudgeten i april ska ta ställning till överföringen mellan anslagen.- Det är inte okänt att Försvarsmakten har ekonomiska problem, säger Sten Tolgfors i en kommentar. I höst tänker jag presentera en proposition för försvarets framtida inriktning och dimensionering. Inför detta måste osäkerheterna i ekonomin vara utklarade.
Jag kan instämma i det där med att osäkerheterna i ekonomin måste vara utklarade. Men faktiskt är det lika viktigt att vara på det klara med vad man vill med försvaret! Om budgeten för 2009 läggs fast utan att grundmaterialet till den har arbetats fram utan några politiska anvisningar, utifrån en perspektivplan ingen har dömt av politiskt samt budgeten för 2008 (som ju har visat sig fullständigt sakna balans!), ja då kan ekonomin visst balanseras hjälpligt för 2009 och kanske också för 2010. Men utifrån en Försvarsmakt som inte är politiskt viljestyrd. Ursäkta mig, men jag blir lite upprörd här.
Försvarsberedningen då, kanske någon undrar. Ja nu gäller det att kavla upp ärmarna. Det är i beredningen den politiska viljan måste utformas och omsättas till skarpa förslag. Problemet är bara att vi har ett genomräknat förslag (Försvarsmaktens budgetunderlag) som bygger på premisser som beredningen mycket väl kan komma att avvisa eller i varje fall modifiera. Beredningen kommer inte kunna räkna igenom sina förslag fullt ut. Värstafallscenariot blir därmed att regeringens budgetproposition till hösten omfattar beräkningar av kostnader respektive uppgifter och utformning som inte korresponderar med varandra.
Det finns mycket att säga om de olika förslag som återfinns i underlaget, låt mig bara nämna några.
När det gäller de internationella insatserna skall s k substantiella bidrag kunna lämnas för att i första hand kunna påverka händelseförloppet på marken i ett insatsområde. Det är bra med en prioritering mellan ”försvarsgrenarna” när det gäller de internationella insatserna. Vi kan inte göra allt, med allting, överallt. Men då gäller det att hämta hem konsekvenserna av denna prioritering. Försvarsmakten växlar också ner beredskapskraven på registerförbanden, fler förband ges R90 som grundberedskap samtidigt som fler förband, över tiden, växlar mellan beredskapsgraderna R90, R30 och R10.
Försvarsmakten skriver: ”Den förändrade beredskapen innebär minskade kostnader för beredskapsersättning samt sänkta löne- och värnpliktskostnader eftersom färre värnpliktiga behöver utbildas och färre förband erfordrar utbildning inom ramen för termin tre (T3)”.
Det hade varit bättre att stryka den tredje terminen helt.
När det gäller deltagande inom ramen för Nato Response Force (NRF) framgår Försvarsmakten svar på anmodan ”Svenskt bidrag till Nato Response Force, NRF” av en hemlig underbilaga, så den kan man bara gissa sig till. Men man säger trots allt följande:
”Generellt kan sägas att kraven för att delta inom ramen för NRF, t.ex. tidsförhållanden, anställningsformer och därtill kopplad utbildning, står inom given ekonomi i motsatsförhållande till åtaganden inom ramen för EU”. Återigen, jag vet inte vad som står i den hemliga bilagan, men detta kan inte tolkas på annat sätt än att Försvarsmakten ställer NBG och NRF mot varandra och säger prioritera mellan dem!, till regeringen. Det lär ställa till det lite, inför den skrivelse som snart regeringen presenterar och där gissningsvis ett förslag om NRF-bidrag lanseras (så att Bildt kan åka till NATO-toppmötet i Bukarest i april och karriärplanera genom att stolt deklarera svenskt deltagande i NATO:s snabbinsatsstyrka).
Ytterligare en sak jag vill nämna handlar om grundorganisationen. Försvarsmakten skriver att man ”behöver se över verksamheten inom grundorganisationen, inte minst för att efterleva ställda rationaliseringskrav. En viktig förutsättning i denna strävan är att successivt kunna anpassa grundorganisationen. Försvarsmakten föreslår därför att myndigheten själv får besluta om sådana anpassningar, vilket torde ligga i linje med vad som gäller inom den övriga statsförvaltningen. Vid större grundorganisatoriska förändringar föreslås vidare att regeringen, efter förslag av Försvarsmakten, kan avskriva restvärdet på de fastigheter som lämnas”.
Det förslaget lär inte bli så poppis i riksdagen. Eller kanske är det så att man vet att något måste göras med grundorganisationen, och det vore skönt om man kan slippa stå på barrikaderna för sitt hemmaregemente genom att det är Försvarsmakten själv som beslutar? Jag anser att det alltid måste vara effektivitetsskäl som skall avgöra var och hur utbildningsplattformarna skall organiseras. I den bästa av världar är Försvarsmakten själv bäst skickad att göra dessa beräkningar och avvägningar, dock har förtroendet för just denna kompetens naggats något i kanten de senaste åren.
Sammantaget: Försvarsmakten lägger den heta potatisen i regeringens knä. Ge oss en ny inriktning eller (betydligt) mer pengar. Samtidigt vill Försvarsmakten få rodda runt med grundorganisationen som de vill, utan politisk inblandning. Det är drygt två år till nästa val. Frågan regeringen måste ställa sig är; är det bättre att ungefär ett år före valet få åka runt och säga ”vi kan inte göra något, det är Försvarsmakten som bestämmer” när alla Operation Rädda Vårt Regemente drar igång igen? Eller vill man åka runt och säga att man har bestämt att det är dags att lägga ner verksamheten här och där (och riskera att möta en socialdemokrat i varje buske som hävdar att det aldrig hade hänt om sossarna hade varit vid makten)?
Varför liknar operationen i Tchad mer en fyraveckors turistresa än en uthållig fredsbevarande insats? Varför går det så illa för Sverige och NATO i Afghanistan? Kan vi försvara vårt territorium när de svenska elitsoldaterna disponeras för EU genom Nordic Battle Group? och varför kan försvaret inte handskas med skattebetalarnas pengar?
Mot bakgrund av ett tidigare inlägg om debatten kring bl.a. FM LOG på Brännpunkt, vill jag tipsa om en kollega i försvarsbloggeriet, som bland annat delar med sig av följande erfarenheter:
Krisberedskapsmyndigheten (KBM) har gjort en egen risk- och sårbarhetsanalys. Analysen för 2007 visar att KBM:s krisberedskapsförmåga är otillräcklig. Bland annat är beredskapsorganisationen underdimensionerad och har för kort uthållighet.
Med anledning av resultatet i risk- och sårbarhetsanalysen kommer KBM att vidta åtgärder för att förbättra sin egen krisberedskapsförmåga:
– Att göra en egen risk– och sårbarhetsanalys är viktigt för alla aktörer i krishanteringssystemet. Den analys vi nu gjort över vår egen verksamhet innebär att vi kunnat identifiera flera olika områden där vi kan vidta förbättringar för att ytterligare förstärka vår egen förmåga, konstaterar KBM:s överdirektör Nils Svartz.
I likhet med andra aktörer i krishanteringssystemet ska KBM varje år göra en egen risk- och sårbarhetsanalys. KBM:s egna redovisade brister illustrerar, paradoxalt nog kan tyckas, hur nödvändigt det är.

Lejonvapnet för Göteborgs Stad kommer att vara kvar, med snopp och allt.
Detta trots debatten kring Nordic Battlegroups vapen, med en efterföljande retuchering som följd.
Göteborg beskriver sitt lejon på följande sätt:
”Göteborgs vapen är enastående i sitt slag. Det består av element från det stora riksvapnet. Det ena elementet är ”Göta Lejon”, riks- eller folkungalejonet, fast försett med ett draget svärd. Det andra elementet är att lejonet bär ”Svea Rikes” sköld. Symboliken i det ligger förstås i att det göteborgska lejonet skulle skydda Sverige mot danskarna som hade förstört alla andra städer som tidigare byggts vid Göta älvs mynning. Göteborg skulle bli en ointaglig fästning, rikets värn i väster, till skydd mot både Halland och Bohuslän som vid den tiden tillhörde Danmark.
Lejonet är heraldikens mest använda symbol. Lejonet står för kraft och smidighet. Det är djurens konung. Lejonet tillskrivs egenskaper som utmärker det framför alla andra djur”.
Det är alltså skillnad på snoppar och snoppar. Fast, det är klart, den är kanske lite mindre framträdande i Göteborgs Stads vapen. Läs hela den rafflande historien om NBG:s symbol här.
I Sverige är det vråltyst om de ”mutskandaler” som slogs upp stort kring Saabs påstådda användande av agenter m.m.
FMV sade att man skulle gå till botten med detta, när inslag efter inslag publicerades i TV. En rättslig process pågår, men man hör inte så mycket som ett knyst om hur det framskrider.
Nu handlar det enda man hör kring Saabs Gripenaffärer, om nya kontrakt och förmodade affärer. Regeringen är uppenbarligen villig att släppa igenom affärer (t.ex. Thailand) innan anklagelserna är utredda.
Det verkar dock pågå ett arbete inom industrin själv. Saabs vd, Åke Svensson, rattar också ASD, de europeiska flyg- och försvarsindustriernas samarbetsorganisation. ASD har tagit fram en gemensam europeisk kod mot korruption (tyvärr hittar jag den inte på nätet).
Bakgrunden är kraven på en implementering av vad som beslutades om etik och antikorruption vid OECD-konventet 1997 och vad som förskrivs av UNCAC, FN:s konvention mot korruption.
Syftet med denna gemensamma industristandard är att förhindra korruption inom den internationella flyg- och försvarsindustrin genom gemensamma regler och riktlinjer.
Enligt Säkerhets- och försvarsföretagen skall de ”inte bara ansluta till nationell lagstiftning utan innebär en mängd åtgärder för att leva upp till högt ställda krav på etik och antikorruption.
Uppförandekoden innefattar ett brett spektrum av åtgärder såsom förbud mot allt som kan uppfattas som korruption, klarläggande av regler vad gäller gåvor och förmåner, utnyttjande av agenter och mellanhänder etc.”.
För fördjupning i ämnet rekommenderas:
Transparency Internationals rapport ”Addressing corruption and building integrity in defence establishments”. Den finns att ladda ner här.
Det finns också en intressant undersökning som visar hur industrin (inte bara försvarsindustrin) själv bedömer korruption m.m.
”Respondents were asked to estimate the maximum percentage increase that corruption can have on the costs of an international project. A quarter of respondents said that it was between zero and 5% – already a high figure on a multi-billion dollar project. However, 9.7% said that corruption could amount to up to half of the total project costs, and 7.1% said it could be even higher. The companies estimating maximum corruption at more than a quarter of the total project cost were most likely to come from the construction (29%), defence (25%) and finance (18%) sectors”.
Och apropå agenter hittar man bland annat följande citat från en försvarsindustriföreträdare:
”The arms and defence sector has hundreds of these people. It is not stating it too grandly to say that the industry works almost entirely through ‘middle men’, some of whom can be high-ranking government officials. We work on a basis of trust and success. The formal process of checking their record or telling them how to run their operation and not pay a bribe where it is customary to do so is laughable”.