(Tack Linda i D.C för tipset!)
Varför göra det lätt för sig?
Regeringen har den 19 mars placerat översten Stefan Andersson som chef för den multinationella snabbinsatsstyrka som under svensk ledning ska kunna ställas till den Europeiska unionens förfogande 2011.
Solana om klimat och säkerhetspolitik
”European governments have been told to plan for an era of conflict over energy resources, with global warming likely to trigger a dangerous contest between Russia and the west for the vast mineral riches of the Arctic.
Inget besked om NRF i Bukarest?
Man kan notera att det aldrig landade någon proposition om Sveriges samarbete med NATO (PFP) och EAPR, så som var aviserat, på riksdagens bord innan den 18 mars – vilket i princip är deadline för riksdagsbehandling under våren.
Jag har tidigare bloggat om regeringens behov av att förankra ett svenskt deltagande i NATO:s snabbinsattstyrka (NRF) och att jag utgick från att det skulle komma i nämnda skrivelse. Detta för att Bildt skulle kunna åka till NATO:s toppmöte i Bukarest i april och deklarera nyheten.
Möjligen beror halvhalten på det det faktum att socialdemokraterna härsknade till, kanske mer i formfrågan än i sakfrågan, över förankringsprocessen och tydligt sade ”nej tack” till NRF?
I Finland, däremot, stödjer riksdagen Finlands deltagande NRF. Den finska riksdagen förde alldeles nyligen, den 11 mars, en remissdebatt om saken. Som grund för debatten låg statsrådets redogörelse där regeringen och republikens president föreslår att Finland bekräftar sin vilja att delta i NRF:s supplementära verksamhet. De flesta riksdagsgrupper gav i sina anföranden sitt stöd till Finlands deltagande (De Gröna är skeptiska).
Genom den finska informationen får man också veta att Finland och Sverige (!) i april 2007 tillsammans meddelade muntligt Natos sekretariat att länderna i positiv anda överväger den erbjudna möjligheten att delta i NRF:s supplementära verksamhet.
Redogörelsen remitterades till utrikesutskottet och försvarsutskottet för vidare behandling. Vi får anledning att återkomma till Finland om forstättningen. Uppenbarligen har man antingen fått ett underhandsbesked från Stockholm att det svenska beslutet är klart, men att det måste till en demokratisk ”procedur” först, eller så skiter Helsingfors i att invända Stockholm denna gång och kör på.
Krishantering – same same but different
Mycket jobb med efterföljande ledighet har gjort att bloggandet har nedprioriterats den senaste tiden. Men nu är det nya tag som gäller. Jag tänkte börja med några viktiga nyheter från regeringshåll, utöver strategin för Sveriges internationella insatser (som jag skrev om i mitt förra inlägg).
Låt mig börja med krisberedskapen. Den 18 mars lämnade regeringen propositionen ”Stärkt krisberedskap – för säkerhets skull” till riksdagen. Den är resultatet av en lång process, som inleddes i Försvarsberedningen med den nationella säkerhetsstrategi som riksdagen sedan fattade beslut om.
Några av beredningens förslag var att slå samman Krisberedskapsmyndigheten (KBM) och Räddningsverket (SRV) till en myndighet samt att inrätta en krisledande funktion på myndighetsnivå. Den sistnämnda förslaget skrotades dock av regeringen (en envis och enad Försvarsberedning återkom trots det senare med samma förslag). Frågan om myndighetssammanslagningen utreddes och i betänkandet ”Alltid redo!” föreslogs en sammanslagning av KBM, SRV och Styrelsen för psykologiskt försvar.
Men, tillbaka till den aktuella propositionen.
– Regeringen stärker och samlar nu samhällets krisberedskap genom att lämna det tidigare stuprörstänkandet och istället öka myndigheternas ansvar att samarbeta kring ledning och hantering i en krissituation. Den nya myndigheten får sammanhållande och stödjande uppgifter före, under och efter en kris, säger försvarsminister Sten Tolgfors i ett pressmeddelande.
Lite senare i pressmeddelandet framhåller dock regeringen ansvarsprincipen på följande sätt:
”Regeringen förtydligar ansvarsprincipen. Det innebär att den som ansvarar för en verksamhet under normala förhållanden har motsvarande ansvar även under krissituationer. Den som bäst kan sin verksamhet ska driva den också i en kris”.
”Förtydligare” är något helt annat än ”utvecklar”. Försvarsberedningen skrev såhär i sin senaste rapport ”Säkerhet i samverkan”:
”Ansvarsprincipen – att den som ansvarar för en fråga under normala omständigheter även ska göra det under en kris – bör utvecklas så att alla aktörer även gemensamt skall bidra till att ta ansvar för helheten. För detta krävs starka strukturer som stödjer ett gemensamt synsätt på verksamheten. Därutöver krävs det sektorsövergripande strukturer och system. På så sätt skapas en helhet för att kunna hantera de allvarliga kriserna”.
I regeringens proposition skriver man följande:
”Centrala myndigheters krisberedskap bör bygga på myndigheternas förmåga att hantera den dagliga verksamheten inom sina ansvarsområden. En stärkt krishanteringsförmåga nås bl.a. genom att samtliga parter känner ansvar för sina frågor och samverkar med andra myndig-heter. Ansvarsprincipen förutsätter ett system som bygger på samverkan. Den reglering som gäller för myndigheternas ordinarie verksamhet står då i stort sett oförändrad.
Enligt regeringens bedömning bör samordning på central nivå ordnas så att den i minsta möjliga mån inkräktar på tidigare fastslagna principer (närhet, likhet och ansvar). Ett system där en central funktion tar över ledningen av den operativa verksamheten, kan leda till att aktörer på olika nivåer som i början av en kris har ansvaret avvaktar med att agera och därmed riskerar krisen att förvärras. Problem kan även uppstå p.g.a. osäkerhet om och hur en ansvarsövergång sker och vilka uppgifter som omfattas. Enligt regeringens bedömning bör därför ytterligare åtgärder vidtas för att underlätta samordningen på central myndighetsnivå och därmed stärka den operativa krishanteringsförmågan”.
Eller med andra ord: Det skall vara precis som idag. Om man inte är överens, så skall man sammanträda sig fram till ett gemensamt beslut. Ingen skall kunna peka med hela handen och, vid behov och i sällsynta fall, leda.
Ett viktigt avsnitt i propositionen handlar om den enskildes ansvar i relation till det allmännas:
”En väl fungerande krisberedskap kräver medvetenhet om det personliga ansvaret och kunskap på alla nivåer om hur man snabbt och effektivt agerar i händelse av en kris. Individerna utgör den grund på vilken samhällets krishantering vilar. I dag finns en begränsad gemensam förståelse för vad en allvarlig kris innebär och vad som krävs för att hantera den. En sådan gemensam förståelse är viktig för att skapa balans mellan förväntningar och ansvar på olika nivåer. Samhällets beredskap och de nya hotbilderna är mer komplexa än tidigare. (…) Det finns ett stort behov av samhällsinformation om säkerhetspolitik, försvar, krisberedskap och skydd mot olyckor. Regeringen anser att målet bör vara att skapa en större kunskap om och förtroende för samhällets förmåga i dessa frågor hos samtliga aktörer i samhället.
En central del i kommunikationen bör vara att förklara ansvarsfördelningen mellan den offentliga sektorn och individen när det gäller samhällets säkerhet, dvs. vad som kan förväntas av den offentliga sektorn respektive vad den enskilde själv bör ta ansvar för. Av olika anledningar har den enskilde kommit att mer eller mindre förlita sig på ”det allmänna””.
Tyvärr finns inte ett spår av konkreta förslag för att följa upp detta resonemang. Här bör regeringen kunna inspireras av Civilförsvarsförbundet, vars generalsekreterare Anders M Johansson kommenterar propositionen:
– Den inlärda hjälplösheten, att ”det allmänna” ska ta hand om alla problemsituationer är det hög tid att lämna nu. Människor kan och vill vara delaktiga, det måste samhället ta vara på. Men medborgarna måste tydligt få veta vad deras ansvar är och vad som alltid förväntas av dem vid kriser.
Civilförsvarsförbundet har publicerat en ny rapport om just detta, vid namn ”Från sistahandsresurs till förstahandslösning”. Rapporten handlar om människors möjligheter att ta eget ansvar tillsammans med andra vid kriser.
Det som brukar intressera medier och politiker mest av allt brukar dock vara lokaliseringsfrågorna. Den nya myndigheten ska ha verksamhet i bl.a. Stockholm, Karlstad, Sandö och Revinge. Myndighetsledningen ska vara placerad i Stockholmsområdet. Räddningsskolorna i Skövde och Rosersberg tänker sig regeringen att ”icke statliga aktörer ska kunna ta över och driva”. Vi får väl se om några sådana aktörer dyker upp. Regeringen avser att tillsätta en kommitté som ska pröva möjligheten att låta annan huvudman bedriva verksamhet.
Jag tycker att det är synd att man tar detta steg, innan den nya myndigheten först har formulerat vilket utbildningsbehov som krishanteringen omfattar.
Till sist är det intressant att konstatera att regeringen inte skriver ett enda ord om den säkerhetsstrategi som riksdagen fattade beslut om 2006, och som var tänkt att återkommande uppdateras. Har den nuvarande regeringen stoppat den i byrålådan för gott? Det borde ligga i samtliga riksdagsledamöters intresse att den revideras i närtid, i synnerhet efter de förändringar (respektive det stillastående) som regeringen presenterar i den aktuella propositionen.
Äntligen!
Idag har så äntligen regeringen lämnat över den efterlängtade skrivelsen: ”Nationell strategi för internationell freds- och säkerhetsfrämjande verksamhet” till riksdagen.
Strategin beskrivs i stolta ordalag gemensamt av utrikesminister Carl Bildt, biståndsminister Gunilla Carlsson, försvarsminister Sten Tolgfors och justitieminister Beatrice Ask. Strategin är den första i sitt slag, skriver de och beskriver den som att den är tänkt att utgöra en ”övergripande vägledning för svenskt deltagande på det fredsfrämjande området”.
”Övergripande vägledning” skriver regeringen. ”Väldigt övergripande beskrivning” kanske vore ett bättre uttryck. Någon vägledning, i ordets rätta bemärkelse, är det nog inte så mycket att tala om. Sånär som när det gäller civil-militär samverkan. Jag återkommer till det.
Jag menar, en strategi som inleds med alla kommande beslut som den inte föregriper (den kommande inriktningspropositionen för försvaret, andra prioriteringar, de överväganden i övrigt som görs i respektive års budgetproposition eller Försvarsberedningens arbete) måste ju rimligtvis vara ganska intetsägande. Och det är den som sagt. Men den är också en kompromissprodukt mellan de departement som har samarbetat om den, och ibland rentav motsägelsefull av just detta skäl.
Tanken är att regeringen genom strategin skall knyta utrikes-, utvecklings, säkerhets- och försvarspolitiken närmare varandra. Målsättningen är att Sverige ska ta ett större och mer samordnat ansvar i freds- och säkerhetsfrämjande insatser. En utgångspunkt för strategin är att svenska insatser ska utformas som integrerad och samlad politik gentemot det aktuella landet. Där så är möjligt skall bidragen utformas med både civila och militära delar. I strategin understryks att utvecklingssamarbetet kan utgöra en viktig del av den samlade svenska förmågan. Säkerhet och utveckling är varandras förutsättningar och för att nå varaktiga framsteg i länder som till exempel Afghanistan måste den svenska närvaron präglas av denna insikt.
Ett exempel på det motsägelsefulla är att själva orsakerna till Sveriges engagemang å ena sidan beskrivs som ”ett uttryck för vår solidaritet i handling med de människor och länder som hotas av konflikter” (det är UD:s skrivning), liksom ”Utrikes- och säkerhetspolitiska bedömningar och prioriteringar ska vara styrande för svenskt deltagande i fredsfrämjande insatser. Även försvarspolitiken och politikområdet rättsväsendet ska beaktas. Sammantaget ska dessa politikområden utgöra utgångspunkten för diskussioner om möjliga insatser”. Det som här står är att det som är styrande tar UD hand om och sedan ”beaktas” Försvarsdepartementets och Försvarsmaktens synpunkter.
Men lite senare i skrivelsen, i de mer militära delarna, står det att svenska insatser ”ska kunna bidra till en önskvärd operativ nytta, förmågeutveckling och kompetensuppbyggnad för den utsändande myndigheten”. Detta är Försvarsdepartementets skrivning. Man vill från mer militärt håll alltid framhålla att det inte enbart är altruism som får Sverige att agera internationellt, utan att det också är ett försvar av svenska värden och Sverige.
Vidare i det militära spåret står det i skrivelsen: ”Sverige ska verka för att svenskt inflytande och insyn ska öka i de insatser Sverige bidrar till, bl.a. genom en strävan att svensk personal i större utsträckning erhåller högre tjänster och ledande befattningar såväl inom insatserna som inom organisationerna genom vilka Sverige bidrar till fredsfrämjande insatser”. Vän av ordning ställer sig frågan; vilka då (på den militära sidan)? De personer som kan komma i fråga är nog tyvärr både lätträknade och djupt fastlåsta i den nationella verksamheten.
Regeringen tar inga steg när det gäller att nischa de svenska militära bidraget. Vi skall kunna göra allt, med allting inom alla tidsramar och överallt: ”Försvarsmakten ska, när så efterfrågas, kunna delta i internationella insatser med en bredd av olika förbandstyper. Strävan är att Sverige bör bidra på områden där vi kan ge ett mervärde till den samlade operationen”. Skrivningen från budgetpropositionen för 2008, om att man kall ha en ”markoperativ tyngdpunkt” är borta.
Ambitionsnivån upprepas: ”Sverige ska ha förmåga till att samtidigt leda och delta i två insatser av bataljonsstorlek samt tre mindre insatser”. Och här har vi ju egentligen hela inriktningen som en grundorganisation som skall försörja! Försvarsberedningen har ju i enlighet sagt att Försvarsmakten skall formas utifrån och in. Vad behöver vi för organisation, personalförsörjning och materielstrategi för att åstadkomma detta?
Men just i detta centrala resonemang (vad som skall vara dimensionerande för Försvarsmakten) väljer regeringen att formulera sig på ett annat sätt än beredningen. Detta är ett exempel på otydlighet från politiskt håll, gentemot Försvarsmakten och där hittar vi en förklaring till att man ofta talar förbi varandra. Man skriver ”Uppgiften att genomföra internationella insatser ska vara grundläggande, men inte ensamt dimensionerande, vid utvecklingen av Försvarsmaktens förband”.
Nu till de mer intressanta delarna av skrivelsen, nämligen de om civil-militär samverkan och ”samlade bidrag”.
Regeringen skriver bl.a. följande:
”Möjligheter till ett samlat svenskt engagemang ska värderas i anslutning till att en ny insats inleds. Så långt möjligt ska processen präglas av en helhetssyn på Sveriges deltagande”. Och sedan kommer en portalparagraf:
”För att främja en hållbar lösning på konflikter bör Sverige i möjligaste mån samordna fredsfrämjande insatser med såväl humanitärt som ett mer långsiktigt återuppbyggnads- och utvecklingsstöd. Strävan bör vara att de svenska bidragen till de internationella insatserna utformas som samlade, med såväl militära som civila delar”.
Vidare skriver regeringen ”För att nå största möjliga effektivitet i de fredsfrämjande insatserna är det även fortsättningsvis en ambition att utifrån etablerade principer, bl.a. inom ramen för FN:s fredsfrämjande verksamhet, fortsatt utveckla den svenska förmågan när det gäller civil-militär samverkan i insatserna”.
Inom EU har Sverige ”som målsättning att utveckla koncepten för de civila och militära snabbinsatsförmågorna samt att stärka den civil-militära samordningen i konflikthanteringsinsatser”.
Inom Norden ska Sverige ”sträva efter att ytterligare öka graden av samarbete i den nordiska kretsen, bl.a. genom att inför varje internationell insats undersöka möjligheter till nordisk samverkan”.
Men, allt detta lämnas fullständigt därhän för vemdå att bestämma hur det ska gå till i praktiken? Det enda som har med något slags konkret genomförande att göra är följande till intet förpliktigande rader:
”Dagens komplexa konflikthanterings- och återuppbyggnadsinsatser förutsätter att det internationella samfundet – likväl som Sverige nationellt – i både planerings- och genomförandefasen samordnar tillgängliga verktyg”.
Men även detta gör att man ställer sig frågan hurdå? Hur, av vem och när skall detta ”samordnas”? En sak är säker, det sker inte av sig självt och det lär aldrig ha varit viktigare att ha alla aktörer i samma rum på jämbördiga positioner genom hela processen (planering, genomförande) som nu, om man skall förverkliga idén om civil-militär samverkan ”på riktigt”.
PS 1: Regeringen lär skapa en del muntra miner i riksdagen med formuleringen ”Det är därför regeringens avsikt att hålla berörda utskott i riksdagen informerade om beslut om att ta i anspråk medgivet utrymme för en brådskande förstärknings- eller evakueringsinsats. Denna ordning får dock inte verka försenande på möjligheten att snabbt sätta in förstärknings- och evakueringsinsatser”. Det är, törs jag påstå, aldrig i riksdagen senfärdigheten slår till, vare sig förr eller framöver. Här borde kanske regeringskansliet istället resonerat om sina egna processer.
PS II: Natos snabbinsatsstyrka, NRF, berörs även i denna skrivelse. Regeringen skriver följande:
”Natos snabbinsatsstyrka, som ska kunna sätta in i de allra mest krävande militära insatserna, är sedan 2006 öppen för styrkebidrag även från partnerländer. Partnerländer kan anmäla supplementära förband till styrkan, förutsatt att dessa uppfyller samma kvalitetskrav som gäller för Nato-förband. Sverige överväger Natos erbjudande om partnerländers deltagande i snabbinsatsstyrkan NATO Response Force (NRF) med supplementära bidrag. När Sverige ser över eventuellt deltagande i NRF ska samarbetsmöjligheter med övriga nordiska länder samt de baltiska länderna undersökas, dvs. både med partnerlandet Finland och med Nato-länderna Danmark, Norge, Estland, Lettland och Litauen”.
Jag är övertygad om att regeringen levererar ett besked om ett svenskt deltagande i NRF, med en liten men naggande god komponent för att försäkra sig (tror man!) om begränsade kostnader, i den kommande skrivelsen om EAPR till riksdagen.
Mitt i prick?
Det börjar bli ont om tid för alla de propositioner och skrivelser som är aviserade att behandlas av riksdagen under våren. Men på Försvarsdepartementet råder ett skenbart lugn. Sedan den 10 mars verkar, av den externa kommunikationen att döma, inget ha hänt. Det råder ett skenbart lugn eftersom det ligger en slags dementi uppe, för att bemöta Mikael Homströms artikel om Tchad-turerna i SvD den 8 mars. Ganska många dagar sedan. Det kan bara betyda att den visste var den tog.
Med skrivbordet som vapen
DN:s Gunnar Jonsson skriver idag om att försvaret har fullt av befäl – vid skrivbord. Ett antal försvarspolitiker intervjuas, en företrädare för Försvarsmakten i form av personaldirektör Lars Norrström, Officersförbundets ordförande Lars Fresker samt Karl Ydén, forskare på Försvarshögskolan och Handelshögskolan i Göteborg. Han säger bl.a.:
– ÖB säger sig ha för många skrivbordsofficerare. Men Försvarsmakten fortsätter att göra om truppofficerare till skrivbordsfolk. Det är karriärsystemets inbyggda logik.
Ett axplock kommentarer ur artikeln:
– Det är på tok för många hövdingar i förhållande till indianerna, säger Håkan Juholt (s), riksdagsman och ledamot i Försvarsberedningen.
– På sikt är det inte hållbart att en så liten andel gör utlandstjänst, säger Karin Enström (m), ordförande i Försvarsberedningen. Dessutom är jag rädd för att det är ungefär samma personer som drar ett väldigt tungt lass.
– Killar som sticker utomlands uppfattas som svikare. Och när de kommer tillbaka är deras arbetsuppgifter ofta borta, säger Allan Widman.
Själv försöker jag föra upp frågan om att det skall vara ett obligatorium för officerare att genomföra utlandstjänst (vilket som bekant är en av Försvarsmaktens huvuduppgifter).
Det var många år sedan nu, som Försvarsberedningen i politiskt samförstånd skrev att internationell tjänstgöring måste vara en förutsättning för befordran.
En GD med åsikt
Om regeringen trodde att f.d. försvarsminister Mikael Odenberg skulle vara tyst om försvarsfrågor, när han utsågs till generaldirektör nyligen, så får man tänka om.
Den 2 april ordnar Folk och Försvar ett offentligt samtal om värnpliktens framtid. Medverkar gör bland andra pliktutredningens ordförande Anders Svärd, ÖB Håkan Syrén, generaldirektör Mikael Odenberg, biskop Lennart Koskinen, Försvarsberedningens ordförande Karin Enström (m) och försvarsutskottets ordförande Anders Karlsson (s).
Alla intresserade av sakfrågan, samt samspelet mellan Karin Enström och Mikael Odenberg, bör bege sig kl. 13:00-16:00 till Folk och Försvar, Lilla Nygatan i Stockholm.
Omvändning under galgen
”Generalen Nash har välkomnat vårt bidrag på ursprungligen sex månader. Han har uttryckt stor erkänsla för det som Sverige gör. Under försvarsministermötet i Ljubljana, torsdag och fredag förrförra veckan, och i måndags, i ett brev, har Nash preciserat sin förfrågan till Sverige. Om vi kan stanna till utgången av augusti skulle det ha stort värde.
Detta, det fördjupade underlaget och den preciserade förfrågan från Nash, har utgjort grunden för ett nytt ställningstagande för allianspartierna. Det gick att finna stöd för detta i regeringen, och det kommer vi också att föreslå riksdagen”.
Så sade försvarsminister Sten Tolgfors under gårdagens riksdagsdebatt om Tchad-insatsen.
Urban Ahlin (s) välkomnar, liksom (mp) och (v) en förlängning. Men han passar också på att beskriva processen som ledde fram till regeringens omsvängning:
”Sveriges riksdag tog ett enhälligt beslut att säga ja till den proposition som den borgerliga regeringen lade fram om att göra den här insatsen. Då presenterades ingenting om några specialförband som Sten Tolgfors i dag använder i sin argumentation. Det handlade enbart om den amfibiegrupp som vi skulle skicka. En dag före riksdagsbeslutet kommer regeringen till riksdagen och berättar: Innan ni tar beslutet i morgon vill vi säga att vi kommer att skicka specialförband till regionen.
Det var inte oppositionen eller riksdagsledamöterna som glömde bort våra specialförband. Det var faktiskt regeringen, Sten Tolgfors, som glömde bort våra specialförband. Styrkegenereringen tog tid. Rebellerna angrep N’djamena. Insatsens deployering försenades. När utskottet på min begäran från oppositionen krävde att vi skulle samlas för att diskutera detta kommer Försvarsmakten och förklarar för oss att man kommer att kunna vara fullt operativ med den styrka som Sveriges riksdag har tagit beslut om, det vill säga den amfibiegrupp som vi ska skicka, i enbart fyra–sex veckor. Det var många runt bordet då som höjde ögonbrynen och sade: Herregud! Det blir väldigt liten tid för så pass mycket pengar. Är detta verkligen rimligt?
Där startade kritiken mot regeringen att man borde förlänga insatsen för att kunna skydda flyktingarna en längre period än fyra–sex veckor. Det var mycket klokt sagt från de oppositionella partierna i Sveriges riksdag men också från enskilda ledamöter från de borgerliga partierna som påtalade att det närmast skulle leda till stress för flyktingarna om vi kom ned och skyddade dem i fyra veckor och sedan inte mer.
Vad som då följde var en vämjelig historia. Moderata ministrar visade en sönderfallshastighet och ett slags splittring som vi sällan har sett. Sten Tolgfors, försvarsminister och moderat, skrev i tidningen ”sanningen om Tchad” och beskriver där att det är regnperioden som är hindret för att förlänga. Finansminister Anders Borg, moderat, säger att det är budgeten som är problemet och som gör att man inte kan åka. Statsministern säger att det egentligen är fel insats. Det borde vara en mer långsiktig insats. Den är för kortsiktig. Därför ska vi inte förlänga. Utrikesministern, han också moderat, säger att vi nog borde fundera på om vi ska förlänga insatsen.
I går hade vi utrikesnämnd. Några timmar efter det meddelar Sten Tolgfors till medierna att regeringen nu har bestämt sig för att vi ska förlänga insatsen”.
Ahlin jobbar sedan upp sig till toppform:
”När det gäller budgeten skulle jag gärna vilja fråga försvarsministern hur han resonerar när han säger att vi inte har pengar till detta. Två propositioner lades fram i Sveriges riksdag i oktober förra året, en om Tchad och en om Darfur. Darfuroperationen blev aldrig av. Vi fick aldrig åka till Darfur.
Då är frågan: Vad används de pengarna till? Sten Tolgfors har sagt att de pengarna använder vi redan till Tchadinsatsen. Men när det gäller den proposition som handlar om Tchadinsatsen och de pengar som sattes av till den, vad används de pengarna till då? Det är ett fullständigt obegripligt resonemang som försvarsministern har om ekonomin. Jag förstår att Försvarsmakten har problem med att få besked av regeringen om hur försvarets ekonomi ska lösas.
Ni kom till riksdagen med två propositioner där det var betalt för att åka till Tchad och Darfur, och vi åker bara till Tchad. Dessutom har vi en beredskap på den nordiska snabbinsatsstyrkan. Försvarsministern borde förklara för mig hur han skulle ha klarat sin ekonomi om vi skulle ha varit i Darfur i dag, i Tchad och dessutom gjort en insats med den nordiska snabbinsatsstyrkan”.
Allan Widman (fp) åskådliggör det faktum att den strategi för internationella insatser, som sedan länge är utlovad, inte verkar vara färdig ens i sina grundvalar:
”Det är mycket bra att en strategi nu är på väg fram till riksdagen. Men jag vill betona att denna strategi måste bli så tydlig och konkret att den förmår att också bli styrande för våra enskilda beslut. Den ska kunna fungera som ett långsiktigt underlag för Försvarsmaktens planering, både i fråga om insatsförband och när det gäller uppbyggnad av förmågor. Denna riksdag, herr talman, ska också på grundval av denna strategi kunna följa upp och utvärdera Sveriges insatser. Ett otydligt dokument blir utan värde och i värsta fall ett redskap i händerna på särintressen. Skattebetalarna har rätt att kräva en rationell hantering av våra militära resurser, och det har sannerligen också människorna i Tchad, Sudan och Afghanistan.
Herr talman! Redan för fyra år sedan började Folkpartiet liberalerna att motionera om en strategi för våra internationella insatser. Den dåvarande riksdagsmajoriteten viftade bort dessa propåer. Nu har vi en regering som förstår värdet av en sammanhållen och konsekvent planering. Jag önskar uppriktigt, herr talman, försvarsministern lycka till i de avslutande delarna av ett arbete med att ta fram denna strategi”.
Peter Rådberg (mp) tar också upp procedurfrågan:
””Hela havet stormar” kring regeringens Tchadpolitik. Försvarsministern var på försvarsutskottets möte i går och sade återigen att de svenska förbanden av budgetskäl ska ha full operativ kapacitet endast under fyra–sex veckor.
Några timmar senare går samme försvarsminister ut och presenterar en kosmetisk förändring som innebär att vi kommer att vara kvar någon månad längre.
Det som var omöjligt kl. 12.00 i går – att besvara försvarsutskottets frågor – blev helt plötsligt möjligt några timmar senare inför en samlad journalistkår. Varken utrikesutskottet eller vi i försvarsutskottet fick veta någonting, trots att vi ställde konkreta frågor om varför inte den svenska truppen kunde stanna längre.
I stället för att göra det självklara, nämligen informera försvarsutskottet om vad som ska komma upp på regeringsmötet om några minuter, väljer försvarsministern att undanhålla oss sanningen om regeringens svängning i Tchadfrågan. Att det är viktigare för försvarsministern att informera journalister än ett samlat försvarsutskott är beklagligt.
Det är oerhört viktigt att vi har en enig riksdag när vi åker ut på sådana här svåra och farliga uppdrag. Samtliga riksdagspartier har varit beredda att ställa upp och bidra med de resurser som krävs. Det är därför beklagligt att regeringen hanterar frågan på ett sådant okänsligt och klumpigt sätt.
Men det är naturligtvis glädjande att regeringen har vikt sig i fråga om Tchad och förlänger missionen. Regeringens trovärdighet i dessa utrikespolitiska frågor har dock fått en allvarlig knäck. Regeringens kovändning kommer för sent. Den hanteras på ett mycket klantigt sätt. Tiden är för kort, och långsiktigheten i missionen saknas”.
Allan Widman påminner om den tidigare regeringens hantering av Liberia-insatsen (och det är i sanning ett plågsamt minne):
”Men, herr talman, jag tycker ändå att det finns anledning att påminna lite om hur det gick till i den tidigare regeringen. Vi hade en insats i Liberia som inte bara generaler vädjade om att den skulle fortsätta utan också FN:s generalsekreterare. Begäran om att vi skulle stanna kvar i Liberia för några år sedan kom in till Regeringskansliet hemligstämplades och förblev hemlig till efter valet. Under förra mandatperioden åkte vi till och från Kongo för små, korta insatser vid tre tillfällen. Vi tillbringade mer tid på väg till och från detta land än vad vi gjorde i landet i fråga”.
Else-Marie Lindgren (kd) passar på att göra medskick inför den kommande strategiskrivelsen (och det är nog bra med tanke på att samtal inom alliansen inte verkar pågå i frågan):
”Jag efterlyser också en mer långsiktig strategi för internationella insatser. Jag hoppas att regeringen levererar en sådan, med relevant innehåll, snarast. Denna måste också tydligt kopplas till PGU, utvecklingsinsatser och övrig svensk utvecklingspolitik. Vi borde göra som britterna, nämligen sätta oss ned och planera hela kedjan av insatser mer långsiktigt, både militärt och civilt. Det är det som i dagligt tal kallas comprehensive plan. Utan säkerhet ingen utveckling och utan utveckling ingen säkerhet”.
Sammanfattningsvis: Bra att regeringen ändrar sig, hanteringen är klantigt skött och fläckar av sig på Försvarsmakten (t.ex. hela diskussionen om att man borde dra på sig stövlarna och åka) och den aviserade strategin för de svenska internationella insatserna verkar vara långt från en gemensam beredningsprocess inom alliansen. Det bådar inte gott eftersom det lär innebära att den knappast kan vara så konkret -och därmed styrande- som den borde.
Anm. Oppositionens gemensamma debattartikel med en begäran om förlämngd Tchad-insats finns att läsa här.
