Rakt på sak om svenskt NATO-medlemskap

 

kkrva nato okt 2013

Nu går det att se FörsvarsForums fullbokade Natoseminarium från den 24 oktober i efterhand genom denna länk.

Första delen omfattar Karlis Neretnieks (generalmajor och tidigare rektor vid Försvarshögskolan) som beskriver vad NATO är samt Sverre Diesen (general och tidigare försvarschef i Norge) som talar under rubriken ”Ett litet lands inflytande i NATO”.

I den andra delen ser vi fil dr Mike Winnerstig som talar för ett svenskt medlemskap och Sven Hirdman (tidigare statssekreterare och svensk ambassadör i Moskva) som talar mot. Därefter analyserar Rolf Tamnes (historiker och tidigare direktör för Institutt for forsvarsstudier i Norge) hur den säkerhetspolitiska situationen i Norden skulle påverkas av ett svenskt medlemskap och till sist möts samtliga i en avslutande paneldiskussion.

Under denna paneldiskussion redogör också ledamöterna för sina bästa argument både för och emot ett svenskt NATO-medlemskap – rekommenderas – och en övergripande reflektion är att samtliga debattörer ger befriande raka besked.

 

En debatt för närmast sörjande

Det är lätt hänt att man drabbas av tunnelseende när man intresserar sig för försvars- och säkerhetspolitik. Om man t.ex. har skaffat sig ett gediget Twitterflöde genom att följa personer med samma intresse inbillar man sig tillslut att debatten och diskussionen svallar hög i offentligheten. Och så tycker man ju gärna att det inte finns något viktigare eller mer intressant att ägna sig åt, och att det rimligen bara är en tidsfråga innan (infoga här valfri samhällsaktör eller medborgare) upptäcker detsamma. Det är värt att påminna sig om att så inte är fallet.

Reinfeldt har nyss avslutat sitt tal på Moderaternas stämma i Norrköping. Drygt 45 minuter och inte ett ord om försvaret. Och med risk för att jag missade något sades inget om försvar eller krishantering under gårdagens partiledardebatt heller. Ämnet lyser med sin frånvaro trots den krisstämning som omgärdar det, i alla fall i kretsen närmast sörjande. Folk och Försvar arrangerar aktuella och ambitiösa seminarier, frivilligorganisationer försöker synas och det blossar upp tomtebloss i medierna, som Ryska påsken eller gigantiska övningar i närområdet, men det blir inte så mycket mer av det och att försvaret eller krisberedskapen inte är en fråga för partipolitikens främsta företrädare illustrerar precis just detta. Frustrerade försvarsbloggare tycker man ropar för döva oron och det är rimligt att ställa sig en gemensam fråga: Har vi som är specialintresserade missförstått läget? Förmår vi inte lyfta oss ur våra gropar av snäva kunskaper eller fokusområden och se de stora perspektiv som beslutsfattare med uppgift att se helheten agerar utifrån? Förs debatten på fel sätt, eller med utgångspunkter som inte lyckas gripa tag om offentligheten? Är vi alltför för slutna i våra begrepp, förkortningar och blinkningar till varandra, på ett sätt som bara är avskräckande för den som har ett begynnande och ömtåligt intresse och som kanske närmar sig försvarsbloggar eller vågar sig in på ett seminarium med Krigsvetenskapsakademien? Eller så är det så som vi kanske ibland tror, att vi till skillnad från den ointresserade massan har skådat ljuset – men det hjälper å andra sidan inte ett dugg om så skulle vara fallet eftersom det ändå är andra som bestämmer.

skipper

Nåväl. Fram till dess att Försvarsberedningen lämnar sin nästa rapport i slutet av mars kommer partierna vara något försiktiga inför risken eller möjligheten att behöva göra upp och behöva backa från tidigare utfästelser. Men inom några områden kommer det puttra.

Det är lätt att förutse att FM Org 18 (dvs enkelt uttryckt konsekvenserna av den besparing om 500 mkr som regeringen ålagt Försvarsmakten vad gäller personalkostnader) ändå vållar mer debatt än komplicerade och mer långsiktiga strategiska övervägningar som ryms t.ex. i  den perspektivstudie som nyligen redovisades. Personalfrågor handlar om människor som arbetar på regementen och flottiljer och sprider naturligen oro men också engagemang på ett annat sätt även i vidare kretsar, som t.ex. kommunpolitiker med militär verksamhet inom sina kommungränser.  Klangbotten i försvarspolitiken är dock ganska grund, så länge som S och M i stora drag är överens om ekonomin. Socialdemokraterna kan inte åka landet runt och utlova att alla tjänster ska vara kvar och framhåller hellre andra delar av personalförsörjningen, som t.ex. sitt förslag om obligatorisk mönstring för alla (på nätet).

Försvarsdebatten förs dock inte enbart på bloggar. Sent igår var det nämligen dags att debattera försvarspolitik under den allmänpolitiska debatten, vilket är ett tillfälle för ledamöterna att tala i valfritt ämne under de tre dagar den pågår. Två (2) debattörer kände sig manade, nämligen Peter Hultqvist (S), Försvarsutskottets ordförande och Johan Forssell (M) som begärde replik.

Hultqvist inlägg handlade om försvarsindustrin och behovet av

(…) en långsiktig och samlad strategi för denna sektor (…) Det krävs ett samverkansprogram där samhälle, forskning, näringsliv och fack gemensamt försöker bidra till utveckling och konkurrenskraft. Sverige måste dessutom tydliggöra vilka vapensystem som är att räkna som nationella säkerhetsintressen och kan motiveras som detta inför EU.

Hultqvist ger exempel på vad det kan handla om, nämligen stridsflyget, undervattenssystemen, cyberförmåga, sensorer, krypto och telekrigsförmåga. Hultqvist nämner också att Finland, Frankrike, Italien och Norge arbetar med nationella strategier för sådant som kallas för säkerställande av försörjningstrygghet, strategisk autonomi och hur nationell industri ska utvecklas. Han tror sammanfattningsvis inte alls på en fri marknad och andra länders engagemang för konkorrensutsatt försvarsmateriel – han tror särskit inte på att Sverige ska gå i bräschen inom EU för detta – och här har vi således ett mer tydligt konfliktområde med regeringen, där det också verkar finnas en spänning inom regeringen, där FP nu – en smula otippat efter att ha följt deras politik på området – lite försiktigt uttrycker sympati för ett ökat statligt engagemang.

Johan Forssell begärde replik på Hultqvist, men inte för att prata om försvarsindustrin utan om S budgetmotion:

Jag skulle därför vilja fråga Peter Hultqvist: Om nu våra satsningar om ett antal hundra miljoner kronor är ”puts i marginalen”, hur skulle då Peter Hultqvist vilja beskriva sin egen satsning om 0 kronor?

Hultqvist svarar att han

(…) lägger 100 miljoner mer på förband och 100 miljoner mer på materiel än vad regeringen gör genom omfördelningar i budgeten.

och framhåller det pågående arbetet i Försvarsberedningen:

I mars kommer en rapport att läggas fram. Då hoppas jag på en bred politisk överenskommelse som så småningom också kan omfattas av ekonomiska konsekvenser (…) när vi är klara med Försvarsberedningen ska vi också börja ta ställning till hur den långsiktiga ekonomin ska se ut.

Jag tycker detta stärker tesen att det blir hårt att få ihop en majoritet som omfattar S och M i beredningen, och att försvarsindustripolitiken är det område i vilket perspektivplanen tydligast materialiseras.

PS. Apropå FM Org 18 ovan har Annicka Engbloms (M) uppröda blogginlägg nu fått genmäle genom Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten. Med all respekt för både Engblom och Lagersten: Till dessa nivåer når de inte riktigt vare sig det gäller formuleringskonst eller ilska. Här är en man som man inte vill ha emot sig. Och i avdelningen för mustiga texter som stimulerar tanken rekommenderar jag Torbjörn Kvist i Svensk Tidskrift: Sveriges beredskap är god.

Pågång ihöst

Imorgon ska jag diskutera framtidens krav på civil förmåga vid Folk och Försvars seminarium ”Nya utmaningar för Sveriges säkerhet” i Göteborg. Medverkar gör  Johan Wiktorin, ledamot Kungliga Krigsvetenskapsakademien, försvarsutskottsledamöterna Anna-Lena Sörenson (S) och Mikael Oscarsson (KD), Ola Johannesson, SOS Alarm, Lisa Nordahl, säkerhetsdirektör, länsstyrelsen Västra Götaland och Nils Svartz, överdirektör MSB. Lars Ekeman från Folk och Försvar modererar.

Den 24 oktober är det dags för Kungl Krigsvetenskapsakademiens seminarium ”Sverige som militärt vakuum – Är Nato lösningen?” Det äger rum i Sverigesalen på Försvarshögskolan, kl 09.30–12.00. Akademien inbjuder till en diskussion om vad som talar för respektive mot ett svenskt Nato-medlemskap. Jag modererar och bland deltagarna märks Karlis Neretnieks (generalmajor och tidigare rektor vid Försvarshögskolan), Sverre Diesen (general och tidigare försvarschef i Norge), Mike Winnerstig (fil dr statsvetenskap), Sven Hirdman (tidigare statssekreterare och svensk ambassadör i Moskva) och Rolf Tamnes (historiker och tidigare direktör för Institutt for forsvarsstudier i Norge).

Den 28-29 oktober modererar jag Fortbildningsdagar 2013 för gymnasielärare i Göteborg (fullbokat) respektive Stockholm (några platser kvar).  Temat för årets fortbildningsdag är globala utvecklingstrender och hur de påverkar vår omvärld och vår närmiljö.  Fortbildningsdagarna arrangeras av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap tillsammans med Folk och försvar samt Försvarsmakten, Föreningen för lärare i samhällskunskap, Rekryteringsmyndigheten, Civilförsvarsförbundet och Försvarshögskolan. Medverkar gör Jerker Hellström, FOI, Marie Demker, Göteborgs universitet (Göteborg), Maria Strömvik, Lunds universitet (Stockholm), Hans Abrahamsson, Göteborgs universitet, Oscar Westlund, Göteborgs universitet, Matilda Johansson, tidigare Länsstyrelsen Västra Götalands län (Göteborg), Tanja Ståhle, Länsstyrelsen Stockholms län (Stockholm) samt Leif Jarlén, Föreningen lärare i samhällskunskap.

13-14 november modererar jag Mötesplats Samhällssäkerhet 2013 på Kistamässan. Mötesplats Samhällssäkerhet erbjuder två dagar av kunskapsutbyte och samverkan för centrala myndigheter, länsstyrelser, kommuner, landsting, organisationer och företag som arbetar med samhällets säkerhet. Forumet, med mässa och parallell konferens, handlar om att utveckla samarbetet mellan aktörer inför, under och efter olyckor och kriser. Kolla in det gedigna konferensprogrammet!

Den 19-20 november äger Försvarsföretagsdagarna 2013 rum i Saltsjöbaden. Det är ett samarrangemang mellan SOFF, SME-D, Försvarsmakten och FMV och jag ska moderera en uppsummerande paneldiskussion tillsammans med Staffan Dopping.

27-28 november modererar jag delar av Livsmedelsverkets nationella workshop om risk- och sårbarhetsanalys av livsmedelskedjan – från jord till bord. För mer information och anmälan: sara.sorensen@slv.se

Det svenska samförståndet

Oavsett vilken regering som har regerat har den framhållit att man söker breda majoriteter för viktiga försvars- och säkerhetspolitiska beslut. Det sägs om samförståndsandan ungefär som med den militära alliansfriheten – den har gagnat oss väl. Men sedan några år tillbaka framstår det som om hela havet stormar, både mellan partier, inom partier och mellan regering och myndighet. Är det en rättvisande bild?

På en varierande skala är nu samtliga borgerliga partier överens om att antingen förutsättningslöst utreda (C, KD) eller gå med i NATO (M, FP), men det gäller bara i beslut och dokument och inte i praktiken eftersom inte M vill köra igenom beslutet utan en blocköverskridande överenskommelse med S, som fortsatt säger nej, liksom MP och SD och V, som säger jättenej och tom anser att vi ska gå ur PFF och helt sluta öva med organisationen.

När det gäller försvarets övergripande inriktning och utformning var det stort samförstånd fram till 2008 ungefär, sånär som på V och FP som skrev isär sig på varsitt håll från majoriteten när det gällde förhållningssättet till NATO. Om Försvarsmaktens personalförsörjningssystem var man dock inte överens och bakgrunden till S ställningstagande i dagarna hittar man i Slutbetänkande av Utredningen om totalförsvarsplikten år 2009, där S och V skrev en gemensam reservation med slutklämmen:

Mot bakgrund av det ovan anförda menar vi att regeringen ensam får ta ansvar för detta oprövade systemskifte i svensk försvarspolitik och dess konsekvenser.

Under senare år har den tidigare enigheten om hur försvaret i stora drag ska utformas, och för vad, ersatts av inre konvulsioner inom borgerligheten kring ekonomi och hotbild samt en tilltagande kritik från S vad gäller synen på framförallt den säkerhetspolitiska omvärldsanalysen (läs: Ryssland) och materielförsörjningen. Dock lyckades Försvarsberedningen enas kring en omvärldsanalys den 31 maj 2013, sånär som FP som åter markerade i NATO-frågan, SD som skrev en längre betraktelse över behovet av territorialförsvar och V med sitt avståndstagande till militärt samarbete inom ramen för NATO och EU.

Nu, ett halvår senare är alla överens om att den dimensionerande huvuduppgiften är försvar av landet och närområdet, vid sidan av lite allmänt hållna formuleringar om svenska intressen etc. Alla utom MP, som på ett övergripande plan är det enda partiet som håller fast vid den tidigare inriktningen (som var mer ”både-och” med dimensionerande genomslag för de internationella uppgifterna) och skriver i sin motion:

Miljöpartiet anser att det militära försvaret ska dimensioneras utifrån operativa behov och en realistisk hotbildsanalys. För överskådlig tid är dessa operativa behov deltagande i internationella krishanteringsuppgifter. Miljöpartiet anser att det är av vikt att Sverige tar sitt internationella ansvar och ökar sin ambition att delta i fredsfrämjande verksamhet i FN:s regi.

Men som sagt, när det gäller omvärldsanalys och vad vi ska ha försvaret till är S och M ganska överens, i alla fall är de inte mer oense än att båda parter kan flytta sig till gemensamma skrivningar och det ser man också exempel på i socialdemokraternas färska motion som svar på regeringens budgetproposition. I denna S-motion upprepas skrivningar från beredningens rapport och man för söka ganska länge innan man kommer fram till några avgörande skillnader gentemot det som uttrycks från allianshåll (undantaget NATO). Återigen kokar olikheterna – vid sidan av NATO – ner till personalförsörjningen och den långsiktiga materielförsörjningen, samt möjligen militär närvaro på Gotland, iaf skiljer det sig från Moderaternas syn på saken. S skriver:

En särskild analys och studie av den försvars- och säkerhetspolitiska situationen på Gotland måste genomföras. Utvecklingen i Östersjön med ökad olje- och gasexport samt en stegrad militär övnings- och underrättelseverksamhet gör detta nödvändigt. En stridsgrupp med bas i flera olika vapensystem bör utformas.

Håll Gotlandsfrågan i minnet. Jag kommer återkomma till detta. Men först, hur vill då S utforma försvaret?

Kärnan återfinns nog i följande stycke:

Vår förmåga att hävda det svenska territoriet – med flyg- och marinstridskrafter upprätthålla ett fungerande skalförsvar i kombination med rimligt uthålliga arméstridskrafter, är det som krävs för att svenskt försvar ska kunna uppfattas både nationellt och internationellt som trovärdigt.

Och så snart man blandar in begrepp som ”trovärdig” och ”rimligt” kan det betyda precis vad som helst. Möjligen kan det vara klokt att vara diffus. Peter Hultqvist (S) är säkert beredd att ta några kulor för att han inte svarar upp ekonomiskt redan nu mot det höga tonläget och istället lägger sig på samma anslagsnivå som regeringen, för på det sättet lämnar han fältet öppet för att göra både utformning och ekonomi till valfråga med Försvarsberedningen som scen i och med det nu påbörjade uppdraget att omsätta omvärldsanalysen till utformning i rapportomgång två (som ska vara klar senast den 31 mars 2014).

Inom personalförsörjningen anför S att en rad åtgärder nu bör utredas

(…) för att kunna bemanna krigsförbanden på ett stabilt och uthålligt och hållfast sätt, samt att garantera den folkliga förankringen i Försvarsmakten.

S vill införa en obligatorisk mönstring för alla män och kvinnor vid 18 års ålder på nätet, för att sedan låta 20% gå vidare till en ”riktig mönstring” med personlig inställelse. Argumenten för detta är att det

(…) återskapar ett grundläggande band mellan befolkning och Försvarsmakten om att försvaret av riket är ett nationellt intresse som angår alla.

Man vill också utreda ett ”system med reservister” inom armén.

Det kan innebära att den som en gång utbildats till soldat men avslutat sin tjänstgöring inom FM ska vara tjänstgöringsskyldiga under 10 år. Dessa ”reservister” skulle vara krigsplacerade och skulle kunna kallas in vid behov.

Det är  lite oklart vad man menar med att krigsplacera fd soldater, eftersom det redan görs och i Rapport ikväll var försvarsminister Karin Enström (M) avvisande och hänvisade till att det förmodligen är väldigt dyrt, medan Peter Rådberg (MP) inte var intresserad eftersom det sänder fel signaler och hotbilden inte kräver det.

Apropå det Rådberg säger kan det vara värt att plocka fram de bakomliggande resonemangen kring det nya personalförsörjningssystemet. När Utredningen om totalförsvarsplikten lämnade sitt slutbetänkande i juni 2009 (SOU 2009:63) anförde majoriteten att skyldigheten att genomgå mönstring – liksom skyldigheten att fullgöra värnplikt och civilplikt – görs beroende av att regeringen med hänsyn till försvarsberedskapen föreskriver om det, det är alltså i första hand försvarsberedskapen som ska kunna tryggas och inte t.ex. förmodad folkförankring. Kommittén skriver:

Det är också mot bakgrund av detta syfte som de begränsningar i den enskildes frihet som uppgiftsskyldigheten innebär har gjorts. Förutom att svara mot detta syfte kan uppgiftsskyldigheten för totalförsvarspliktiga förvisso även sägas ha haft andra effekter. Exempelvis har mönstringsskyldigheten gett statsmakterna ett tillfälle att informera unga om totalförsvaret. Detta har emellertid aldrig utgjort mönstringsskyldighetens syfte och det är inte heller mot denna bakgrund som begränsningarna i den enskildes frihet har gjorts. Begränsningar i den enskildes frihet får enligt regeringsformens bestämmelser endast göras för att tillgodose ändamål som kan anses godtagbara i ett demokratiskt samhälle.

Kommittén skriver vidare att regeringen kan

(…) om behovet skulle se annorlunda ut, föreskriva om att endast bestämmelserna om mönstringsskyldighet ska tillämpas. Mönstringsskyldigheten kommer i ett sådant läge att tillämpas utan att det övriga pliktsystemet gör det. Detta bör enligt kommittén inte vara det typiska förfaringssättet. Fullgjord mönstring ska följas av ett inskrivningsbeslut eller av att den totalförsvarspliktige befrias från att fullgöra värnplikt eller civilplikt. Att ålägga totalförsvarspliktiga en mönstringsskyldighet som inte följs av en skyldighet att tjänstgöra är därför i normalfallet inte lämpligt.

När det gäller S förslag ska de förmodligen snarast ses som en förberedelse till den kommande förhandlingen i Försvarsberedningen, då det uttrycks explicit i direktiven till denna att man ska se över personalförsörjningen. Man är för övrigt inte överens inom oppositionen, men S, V och MP är i alla fall överens om att regeringen inte har räknat rätt (se t.ex. gemensam reservation i FöU:s betänkande Vissa frågor om Försvarsmaktens personal (2012/13:FöU7) och man har gemensamt drivit kravet på en översyn i riksdagen.

På samma sätt är det vaga resonemang om krisberedskap som framförs i S-motionen, vad innebär det t.ex. att det behövs ”ett nytt samlat grepp om hur samhällets krisberedskap ska kunna stärkas” – är det ett instämmande i Försvarsmaktens efterlysning av en ny samlad säkerhetsstrategi – och att ”det åter kan behövas en civilförsvarsutbildning – men med en annan inriktning är den tidigare”? Samma sak med detta, det ligger inom Försvarsberedningens uppdrag.

Långt mer precist är S i resonemangen om försvarsindustrin och materielförsörjningen. Man anser att en

(…) långsiktig och samlad strategi framstår som nödvändig. (…) För att vända denna utveckling näringen och statsmakten inleda ett arbete tillsammans med bland annat de fackliga organisationerna för att upprätta ett långsiktigt samverkansprogram. Syftet ska vara att utveckla den svenska försvarsindustrin och dess kompetens med bäring på även den civila sektorn. Dessutom åligger det regeringen att med engagemang säkerställa de svenska säkerhetsintressena och därmed inför EU motivera egenproduktion av strategiska försvarssystem.

Och här är konflikten tydlig med regeringen, då S anser att nuvarande principer – dvs att nyanskaffning bör, när så är nödvändigt, i första hand ske av på marknaden befintlig, färdigutvecklad och beprövad materiel – får

(…) negativa effekter för möjligheterna att upprätthålla forskning, teknikutveckling, spetskompetens och även i förlängningen arbetstillfällen.

S anser också att den generella betydelsen för näringslivsutvecklingen och den ”regionala balansen” inte får glömmas bort.

Så, om man skalar av all retorik och all luftad oro respektive förtröstan om militär förmåga eller vad den ryska utvecklingen innebär för Sverige, går den stora skiljelinjen mellan partierna NATO (men den ligger begravd), statens relation till försvarsindustrin samt i viss mån personalförsörjningen. Den stora samsynen rör omsvängningen till försvar av det svenska territoriet och fokus på närområdet. Samsynen mellan de stora partierna gäller också uppfattningen om försvarsbudgeten, där regeringen och S är överens – i alla fall till dess att Försvarsberedningen ska landa sina diskussioner.

Men hur stämmer denna politiska verklighet överens med den militära?

Försvarsmakten har varit tydlig under flera år med att den beslutade insatsorganisationen (IO 14) inte kan intas med mindre än pengatillskott, och i perspektivstudien som redovisades nyligen säger man helt frankt att den helt enkelt inte kan intas. Myndigheten redovisar därför i nämnda studie olika vägval och vad man förespråkar som bäst svarar upp mot kraven inom ramen för en prolongerad ekonomi. Studien bygger på ett antal ingångsvärden som man har uppfattat från den politiska nivån: Ökat Nordiskt och Nordiskt-Baltiskt samarbete, inget NATO-medlemskap (men nära samarbete), fokus på territoriet och närområdet samt maximal försvarseffekt för pengarna.

Så långt allt väl. Men nu uppstår ett antal problem: Den magra myndigheten visar sig än en gång och från en lite annan vinkel exakt hur smalt och föga uthållig man är, och ingen kan undgå hur starkt och hur historiskt sett unikt klart det sägs ut hur beroende vi är av hjälp utifrån – närmast omedelbart och i hela konfliktskalan. Men politiken är inte beredd att betala vad IO 14 skulle ha kostat. Punkt.

Den insatsorganisation som vi är någonstans i mitten på att införa, men som FM nu säger inte kan införas, är i grunden ett svar på en annan politisk beställning än dagens, nämligen i praktiken att de internationella insatserna ska vara dimensionerande. Försvarsmaktens perspektivplanering utgår således från en organisation som inte ännu är på plats och som dessutom kanske inte hade sett ut som den gjorde om hela det politiska fältet (utom MP) hade gjort omtag i tyngdpunktsfrågan tidigare.

Vi kommer ha ett militärt försvar som förutsätter hjälp från andra men som inte är försvarsplanerat i ett gemensamt operationsområde med någon, som är utformat för att vara direkt gripbart framförallt för internationella insatser, men som istället ska ”användas” hemma och i närområdet (det är därmed främst incidenten som kommer användas och de stående förband med heltidsanställda soldater som sätts upp kommer inte finnas pengar eller vilja att använda internationellt). Och det hela slutar med ett ännu smalare skalförsvar med vass materiel inom vissa system för att det ska göra tillräckligt ont för en angripare för att verka initialt avhållande.

Låt oss säga att det från S och M står klart när beredningen lämnar sin rapport i vår att man inte kommer höja försvarsbudgeten något ytterligare (alternativt marginellt mer jämfört med de nivåer regeringen aviserat för de närmaste åren), samtidigt som den av Försvarsmakten redovisade perspektivstudien blir för hårdsmält, vad händer då?

Försvarsmakten förespråkar satsningar på kvalité och materiell förnyelse för försvarseffekt och för möjligheten att vara en intressant partner internationellt och då tänker man möjligen att S är inne på samma spår, men S för in argument om arbetsmarknads- och regionalpolitik (se ovan) och jag är inte alls säker på att man egentligen står varandra så nära i detta som man kan tro. I alla fall är jag inte säker på att man ser samma behov när det kommer till beställningar. Till det kommer att den teknologiska aspekten på militärt försvar av olika skäl är klart underbelyst i den svenska offentligheten, den försvinner i ett moln av skandaler eller självpåtagen tystnad från industrins sida. Folk förstår helt enkelt inte varför man inte öppnar fler regementen om man ska öka försvarsförmågan, lite bryskt uttryckt. Frågan är således vilket stöd en sådan inriktning kan få och vem som ska stå upp för den?

Frågan om personalförsörjningssystemet kan komma att pressa regeringen till åtgärder som inte i första hand ökar den operativa effekten (minns att ett skäl för anställda soldater var att systemen är så krävande att de inte alltid kan opereras av värnpliktiga), utan som syftar till annat, t.ex. att öka folkförankringen. Detta tränger i så fall ut något annat ur ramen.

Den politiska viljan och behovet av att manifestera det nyvunna intresset för närområdet kommer också att ha ett pris. Och nu är jag tillbaka till Gotland. Jag tar diskussionen om den militära närvaron på ön som exempel:

När Folkpartiet tog ton om det försämrade omvärldsläget österut manifesterade de sin ambition bl.a. genom att driva igenom förrådsställda stridsvagnar på Gotland (ev. fiende är informerad om målet, kan tilläggas).  S föreslår nu en stridsgrupp på ön med argumentet att de militära aktiviteterna i Östersjön ökat och att Ryssland också ökat sin militära förmåga. Men här skiljer sig världarna och ingen illustrerar det bättre än Bruce Acker i en mycket läsvärd artikel hos Folk och Försvar. Han behandlar bland annat in den teknologiska utveckling som Försvarsmakten påtalar:

Starting with currency, the notion that Gotland’s geography alone justifies its strategic significance, and that geography is permanent, overlooks the obvious shrines to previous concepts of critical terrain. Within 30 minutes’ drive of Stockholm, one can visit Vaxholm, Oxdjupet, and Baggenstäket, all historic chokepoints of once great significance, and defended accordingly in their time, but today defenseless. Why? The range, accuracy, and effect of modern weapons coupled with alternatives to waterborne mobility rendered them irrelevant. What of Gotland, then? When one labels Gotland an unsinkable aircraft carrier, or states that commanding the island affords command of the entire Baltic, one overlooks the fact that Gotland can also be described as an aircraft carrier that has run aground, underneath Russian air defenses, and within range of missiles placed in Kaliningrad. Any forces placed there are vulnerable, difficult to resupply or redeploy in conflict, and possible to circumvent.

Jag är inte människa att förfäkta bestämda uppfattningar om Försvarsmaktens utformning i alla detaljer, men jag har varit med tillräckligt länge för att veta när det finns risk för att en massa andra värden – eller snarare föreställningar – som inte har med operativ effekt att göra blandar sig i och i värsta fall styr den kommande utformningen av Försvarsmakten.

Om uppgiften (i den mån den är klarlagd) inte hänger ihop med utformning och ekonomi, ja då blir helheten så omöjlig och svåröverblickbar att man lätt hemfaller åt det man tycker man begrep sig på senast – och det är inte alltid det bästa för framtiden.

Det är inte säkert att sådana ”andra värden” är fel, men man ska inte låtsas att det har med försvarseffekt och effektivitet att göra och man bör i så fall låta åtgärderna bekostas av utgiftsområden där de här hemma. Någon har sagt att det inte finns något mindre realistiskt än den realpolitik som glömmer att världens starkaste politiska faktor är människors känslor och min känsla är att det fortfarande är många som t.ex. kopplar antalet regementen till försvarsförmåga. Mitt värstafallscenario är att nästa försvarsbeslut blir ett sammelsurium av olika intressen och symboliska vinster, istället för ett konsekvent och sammanhållet system som är användbart, används aktivt internationellt och förmår att plugga in i andra försvarsmakter, hur magert eller fett det än må vara.

Mitt nästa inlägg kommer behandla samhällets krishanteringsförmåga.

PS. Genlt Jan Salestrand redovisade föredömligt perspektivstudien vid ett seminarium med Folk och Försvar nyligen. Rekommenderas.

Ett rop på hjälp

Igår redovisade Försvarsmakten den perspektivstudie regeringen beställde i regleringsbrevet för 2013. För en försvarsintresserad person är den sprängfylld med politisk dynamit. Försvarsmakten gör helt enkelt kaos med halvkvävda försköningar eller tillrättalagda beskrivningar om problem (och utmaningar) och den övergripande slutsatsen är att hela dokumentet är ett rop på hjälp – eller i alla fall ett rop på vägval och definitioner som endast den politiska nivån kan och ska göra.

Men, om man har följt perspektivplaneringen ett antal år och studerat de spår den lämnat efter sig, konstaterar man lakoniskt att den knappast lär vända upp och ner på försvarspolitiken denna gången heller. Försvarsmaktens inriktning och dimensioneringsgrund är absolut spårbar till perspektivstudierna – därvidlag är det viktiga dokument man producerar – men 2013 är inte första året myndigheten ropar efter strategisk styrning och konsekventa beslut utan att hoppas på svar (det sistnämnda är en kvalificerad gissning). Och så kommer det fortsätta till dess att man för samman perspektivplaneringen med den politiska processen genom att, som Jan Nygren skrev redan 2008, skapa en sammanhållen strategisk ledning och styrning, där en del av det militära högkvarteret finns i försvarsdepartementet:

Från politisk sida ska det inte gå att hävda att man inget sett eller hört. Från Försvarsmakten ska det aldrig gå att hävda att man har carte blanche när man tar på sig nya uppgifter. (…) Utan grundläggande reformering av försvarets planeringssystem kommer vi att få nya ”krisdiskussioner” om försvarets ekonomi lika regelbundet som maskrosen blommar.

Till kriser om ekonomin kan läggas olika ingångsvärden när det gäller långsiktig utformning, skillnad mellan upplevda och formulerade uppgifter och ambitionsnivå.

Innan jag kommer in på sakinnehållet i årets PerP är det intressant att fundera över om dokumentet svarar på perspektivplaneringens uppgift, så som det beskrivs i offentliga dokument, dvs. är det ett användbart verktyg för att identifiera vägval och behov av strategiska beslut? Kan man läsa sig till olika alternativa och tänkbara utvecklingar av framtiden vid sidan av beslutad försvarspolitisk inriktning och bortom gällande planer? Presenteras alternativa koncept i tidsperspektivet 2030 där centrala frågor som bedöms vara avgörande för nästa försvarspolitiska inriktningsbeslut belyses?

Mina svar är ja, det är ett användbart verktyg för att identifiera vägval och behov av strategiska beslut, och det stora strategiska beslutet är inte, så som Försvarsmakten beskriver det, att det handlar om att välja mellan kvantitet eller kvalitet (det valet är i realiteten sedan länge passerat, det handlar om ”smalare” eller ”smalare på ett litet annat sätt”). Det stora vägvalet handlar istället om att antingen redovisa för medborgarna att vi har ett försvar som bygger på nästan omedelbar hjälp från andra, i hela skalan kränkning – krig och att tydligt ta ansvar för det genom att säga att det räcker och att det är rimligt, eller ta debatten och beslutet om att ingå ömsesidiga försvarsgarantier genom NATO-medlemskap.

Försvarsmakten formulerar det rakt på sak:

(…) Den centrala frågan är istället i vilken grad den svenska militära alliansfriheten tillåter att förmågor delas, slås samman eller utgår genom en roll- och uppgiftsfördelning. I sammanhanget bör det beaktas att såväl en minskad som en bibehållen förmågebredd med litet djup innebär att svensk försvarsförmåga blir beroende av andra staters militära resurser. Var denna gräns går är ett viktig försvarspolitiskt ställningstagande. Den största utmaning för Försvarsmakten i dimensionen nationellt försvar, är att huvuddelen av Sveriges grannstater är med i Nato. Som militärt alliansfri stat är det viktigt att säkerställa att beslutscykeln kan upprätthållas genom tillgång till underrättelser, ledning och verkan. Sverige och Försvarsmakten bör därför fortsatt utreda hur utökat bi- eller multilateralt försvarssamarbete med grannstater som är Nato-medlemmar kan utvecklas.

Nästa fråga: Kan man läsa sig till olika alternativa och tänkbara utvecklingar av framtiden vid sidan av beslutad försvarspolitisk inriktning och bortom gällande planer? Nej det tycker jag inte och så var i rättvisans namn inte heller det explicita uppdraget formulerat i regleringsbrevet. Det är inte olika alternativ efter ett antal olika ekonomiska ramar man har presenterat – vilket förvisso är en rimlig bedömning med hänsyn till politiska realiteter – men nog hade det varit intressant att titta på en helt annan struktur som jämförelse, istället för att utgå från dagens och skruva litegrann mer eller mindre på den? Jag skulle tycka det vore oerhört intressant att se en barmarksplanering: Givet omvärldsutveckling, ambitionsnivå och bedömd ekonomi, hur hade vi organiserat det militära försvaret idag om vi inte hade något arv att ta hänsyn till, om den militära alliansfriheten består respektive upphävs och de nordiska länderna tar några steg till?

Nu invänder någon att det kanske hade varit en intressant intellektuell övning, men att man ändå aldrig kan bortse från arvet och ja, så är det. Men om vi inte vet hur ett alternativ värt namnet ser ut, kanske vi fortsätter på en väg som inte är den bästa utan den som uppfattas möjlig, istället för att man steg för steg i de delbeslut som tas för att röra sig i riktning mot det man egentligen vill uppnå.

Och därmed är vi inne på den sista frågeställningen om alternativa koncept i tidsperspektivet 2030 och om centrala frågor som bedöms vara avgörande för nästa försvarspolitiska inriktningsbeslut belyses? Där är svaret nja. En av de centrala frågorna handlar om fördjupat militärt samarbete med andra länder och kring detta är man tydlig. Men en annan central fråga är snarare en vädjan som är mycket uppseendeväckande om man tänker efter: Försvarsmakten efterlyser en säkerhetsstrategi, eller med andra ord statsmakternas svar på vad man ska ha myndigheten till:

Med en heltäckande nationell säkerhetsstrategi kan Försvarsmaktens instrumentella roll att bidra till stabilitet i såväl närområdet som globalt beskrivas. Därigenom kan Försvarsmaktens mål och uppgifter enligt inriktningspropositionen och målen för vår säkerhet enligt Försvarsberedningens rapport analyseras.

Försvarsmakten hänvisar till strategi för Sveriges säkerhet som Försvarsberedningen formulerade 2006 (och som sedan i delar blev en proposition och riksdagsbeslut) och konstaterar att de militära frågorna har lämnats utanför resonemanget, vilket i sin tur föranleder behov av att

…utveckla en modern allomfattande nationell säkerhetsstrategi som tar ställning till nationella intressen och som inkluderar militära hot. En sådan strategi skulle kunna utgöra statsmakternas övergripande inriktning när det gäller Sveriges försvars- och säkerhetspolitik och omfatta hela konfliktspektrat. Med en heltäckande nationell säkerhetsstrategi kan Försvarsmaktens instrumentella roll att bidra till stabilitet i såväl närområdet som globalt beskrivas. Därigenom kan Försvarsmaktens mål och uppgifter enligt inriktningspropositionen och målen för vår säkerhet enligt Försvarsberedningens rapport analyseras.

Försvarsmakten nämner härvidlag Storbritanniens och Polens säkerhetspolitiska policydokument som exempel och hävdar att en sådan ansats bedöms underlätta prioriteringar för Försvarsmaktens långsiktiga utformning, till exempel avseende vilka nya förmågor som erfordras, hur Försvarsmakten bör utvecklas i samklang med andra delar av samhället och på vilket sätt som försvarsindustriella faktorer bör beaktas. Myndigheten pekar också på att en sådan strategi kan tydliggöra myndighetens roll för att Sverige ska uppfattas vara en attraktiv militär partner idag och vid ett försämrat omvärldsläge.

Riktigt så och bra att det skrivs ut! Men betänk följande: Vad är en perspektivstudie med sitt långa tidsperspektiv värd, då man har utarbetat den i avsaknad av politikens svar på två helt avgörande frågor för inriktning och utformning? Man efterlyser alltså 1. svar på hur man ska tackla det faktum att man utformar ett militärt försvar som bygger på förhoppningen om att man får hjälp och 2. vetskap om hur politiken ser på Försvarsmaktens instrumentella roll och uppgifter.

Kommer Försvarsberedningen leverera svar på dessa frågor i sin rapport våren 2014? Någon ny övergripande säkerhetsstrategi kommer man inte kunna leverera, möjligen konstaterar man att den gamla från 2006 bör uppdateras. Och vad gäller Sveriges militära samarbeten har man redan lämnat några besked i sin förra rapport, t.ex. att man kan tänka sig att samarbeta i norden om försvarsplanering, men gissningsvis kommer det inte så mycket nytt därvidlag, man har på något vis nått gränsen nu för vad man kan uttrycka för ambitionsnivå utan att Socialdemokraterna måste avvika från majoritetslinjen.

När det gäller ambitionsnivå försöker Försvarsmakten till del svara själv. Citatet nedan är långt men viktigt:

Försvarsmakten är ett av flera säkerhetspolitiska medel som bidrar till stabilitet i närområdet. Försvarsmakten kan utöva en stabiliserande påverkan, genom ett aktivt uppträdande och ett omfattande militärt samarbete, utbyte och övningar med samtliga aktörer i närområdet. En egen militär förmåga att föra väpnad strid avser att avskräcka en potentiell motståndare från att vidta oönskade åtgärder. Därmed skapas en tröskeleffekt mot militärt våld. Det minskar risken för att ett överraskande angrepp leder till ett omedelbart avgörande. Ett internationellt militärt samarbete bidrar till att utgöra en del av grunden för en trovärdig solidaritetsdeklaration. Sveriges solidaritetsdeklaration och solidaritetsklausulen i Lissabonfördraget kan förstärka tröskeleffekten och, i det fall en väpnad konflikt uppstår, genom tillkommande förband bidra till att tvinga en motståndare att avbryta sin aktion eller för att besegra denne.

Analysen ovan innebär att Försvarsmaktens dimensionering bör baseras på suveränitetsaspekten i de nationella intressena. Därför är utvecklingen i närområdet utgångspunkten för Försvarsmaktens utveckling. För att säkerställa den nationella suveräniteten bör framtida förmågor utgå från att säkerställa:

– Responsförmåga som medger relevant tillgänglighet av militära förband som kan utöva effekt i närområdet.

– En teknologinivå som medger väpnad strid mot en högteknologisk motståndare.

– Ökat militärt samarbete, syftande till att kunna ta emot och ge militärt stöd.

– Förmåga att tolka och möta icke-konventionella skeenden.

Hur dessa förmågor säkerställs är nästa fråga. Har vi en trovärdig förmåga till detta idag? Eller med andra ord: Vad behövs för att resurserna på ett trovärdigt sätt svarar upp mot behovet? Hur ser en Försvarsmakt ut som kan ”säkerställa den nationella suveräniteten” (vad betyder det?) och vad kostar den? Detta är upp till Försvarsberedningen i vårrapporten.

I PerP identifierar Försvarsmakten ett vägval med två alternativa principiella vägar för fortsatt utveckling av insatsorganisationen. Det är detta som kallas ”kvantitet eller kvalitet”. Den första handlingsvägen bygger på att nuvarande insatsorganisation bibehålls i så stor utsträckning som möjligt, trots att inte ekonomin medger det. Om man gör det bedöms både volym och kvalitet i krigsförbanden successivt att nedgå. Den andra handlingsvägen svarar enligt myndigheten upp mot slutsatserna i studien och innebär i korthet att materiell och personell kvalitet upprätthålls på förbanden samtidigt som nya förmågor successivt introduceras. Detta sker genom reduceringar av antal krigsförband, minskad förmågebredd och genom ökat internationellt samarbete. Även detta alternativ innebär bistra besked:

Insatsorganisationens förmåga att kunna försvara ett begränsat geografiskt område försämras samtidigt som uthålligheten nedgår jämfört med en operativt relevant insatsorganisation. Vidare medför den låga volymen av stridskrafter risk att den territoriella integriteten inte kan upprätthållas vid systematiska kränkningar. Stridskraftsprofilen medför betydande osäkerheter avseende möjligheten att producera önskade förmågor och förband på sikt. Den gradvisa reduceringen av operativ förmåga får efter hand allt mer omfattande konsekvenser. Detta medför att det inom flera områden finns så stora brister till materiell omsättning och förnyelse att dessa erfordrar en särskild översyn. (…)Behovet av säkerhet tillsammans med andra är stort då det fordras militärt stöd för att klara ett begränsat väpnat angrepp mot Sverige.

På lätt svenska kan man säga att enveckasförsvaret blir ännu smalare och kortare och – apropå Ryska Påsken – ska man veta att uthålligheten att hantera systematiska kränkningar nedgår betydligt samt att dessa endast kan mötas i geografiskt begränsade områden.

För att analysera utvecklingen av insatsorganisationen har tre olika koncept använts. Koncepten utgör militärstrategiska optioner för hur Försvarsmakten används om ett militärt angreppshot uppstår mot Sverige. Koncepten kallas Proaktiv (möjligheter till fjärrbekämpning och operationer i cybermiljön samt att agera tidigt och proaktivt), Aktiv (sträva efter lång uthållighet) och Reaktiv (påminner om dagens insatsorganisation).

Enligt Försvarsmakten har samtliga koncept endast förmåga att kortvarigt ta upp striden mot en kvalificerad motståndare samt begränsad uthållighet vid en utdragen kris. Sammantaget pekar analysen av koncepten på ett beroende av internationellt samarbete och indikerar ett tydligt behov att utveckla ett antal mer eller mindre nya förmågor. Förmågan att framgångsrikt möta ett begränsat väpnat angrepp saknas, utöver att kortvarigt kunna ta upp striden. Reduceringen av delar eller hela krigsförband innebär att uthålligheten att hantera systematiska kränkningar nedgår ytterligare och att det endast kan ske under begränsad tid med geografiska begränsningar eller genom delat ansvar med andra. Samtliga koncept medger deltagande i internationella operationer med mark-, flyg- och marinstridskrafter, men att endast en insats av mer omfattande karaktär kan genomföras över tiden. Samtliga koncept fordrar ett internationellt militärt samarbete som tillåter operativa och praktiska förberedelser för taktiska förband. Vidare krävs militärt stöd vid väpnat angrepp eller vid en utdragen kris.

Förutsatt att man kan redogöra för hur den tänkta striden mot en kvalificerad motståndare ser ut, så att var och en kan förhålla sig till rimligheten i det man har prövat koncepten emot, samt hur den utdragna kris ser ut som man har begränsad uthållighet vid, är budskapet tydligt och lika möjligt att kommunicera till allmänheten som omöjligt att i efterhand säga att man inte kände till konsekvenserna av prolongerad ekonomi.

I det följande gör jag några nedslag i studien, utan inbördes ordning eller systematik:

1. Den av Försvarsmakten föreslagna handlingsvägen, utifrån prolongerad ekonomisk ram, rymmer en frågeställning som blir utmanande för politiken: ”Tillräckligt bra” eller ”makt genom högteknologisk spets”? Försvarsmakten skriver att

Det bedöms vara av största vikt att Försvarsmakten har ett antal kvalificerade högteknologiska förmågor som gör oss relevanta och attraktiva för samarbeten samt att våra förmågor passar in i ett större sammanhang.

I detta ryms inte bara materielfrågan som en faktor för förmågan utan som en faktor sas utanför slagfältet, vilket i sin tur har bäring på hur man ska förhålla sig när det gäller krigsmaterielexport och pågående utredning om det svenska regelverket, liksom Sveriges linje i det europeiska samarbetet. Jag får återkomma till detta i ett särskilt inlägg senare.

2. I perspektivstudien skriver Försvarsmakten rakt ut att

Insatsorganisation 14 kan inte realiseras, då den framför allt materiellt inte kan uppfyllas.

Detta har många, särskilt försvarsbloggare, vänt och vridit på och från regeringens sida har man hört och läst att ”reformen ska genomföras i den takt ekonomin medger”. Men nu säger alltså Försvarsmakten att den inte kan realiseras. Ska bli intressant att se hur (om) man förhåller sig till detta från politiskt håll.

3. Vidare skriver Försvarsmakten:

Konsekvenserna av prolongerade anslagsramar är så omfattande för den operativa förmågan 2020 att det fordras en översyn av Försvarsmaktens uppgifter. Den gradvisa reduceringen av operativ förmåga får efter hand allt mer omfattande konsekvenser.

Ja, frågan är hur man ska se på det faktum att Försvarsmaktens uppgifter beslutas utifrån den ekonomiska ramen och inte tvärt om – som det naturligtvis alltid har varit, mer eller mindre – men när tillsynes självklara uppgifter verkar plockas bort kryper det inpå benet. Låt mig ta Arktis som exempel:

Försvarsmakten skriver att närområdet bör vara dimensionerande för Försvarsmakten och att Sveriges solidaritetsdeklaration ytterligare understryker närområdets centrala betydelse för Försvarsmaktens dimensionering. På annan plats står det att det svenska närområdet inbegriper två säkerhetspolitiskt viktiga områden: Östersjöregionen och Barentsområdet inklusive delar av Arktis och att det ökade intresset både för Östersjön och Arktis innebär att den strategiska betydelsen av närområdet ökar och att den ökade strategiska betydelsen medför en starkare drivkraft att skydda nationella intressen etc. Men så plötsligt läser man att även om delar av Arktis tillhör Sveriges närområde så ska utvecklingen i Arktis bör inte vara dimensionerande för Försvarsmakten.

Av ekonomiska skäl, eller vad? Frågan är vad som ska vara dimensionerande för Försvarsmakten om närområdet ska vara dimensionerande, samtidigt som delar av det inte ska vara det, i för Sverige viktiga säkerhetspolitiska områden?

4. En annan viktig sak, apropå det tydliggjorda behovet av militärt stöd, handlar om EU och hur myndigheten indirekt bedömer realiserbarheten i det. Försvarsmakten konstaterar att nedskärningarna i de europeiska försvarsbudgetarna sker utan nämnvärd koordinering, vilket ”sannolikt minskar möjligheten att vid behov stödja andra stater med militära medel”:

I dagsläget finns ett militärtekniskt beroende av USA, som framgent bedöms öka. Ett minskat amerikanskt fokus på Europa innebär ett ökat tryck på de europeiska staterna att ta ett större ansvar för kontinentens säkerhet. EU:s medlemsstater har dock inte en enhetlig syn på unionens framtid avseende bland annat ekonomi, utvidgning och försvar. Sammantaget innebär det att EU troligen inte utvecklas till en stark aktör inom militär krishantering.

5. Om den ryska militärreformen levereras en nyhet i den svenska bedömningen:

Den ryska militärreformen har som målsättning att minst 70 % av materielen ska vara modern till början av 2020-talet, ett mål som bedöms kunna uppnås. (…) Begränsningarna till trots bedöms militärreformen kunna genomföras.

6. Vidare identifierar Försvarsmakten behov som man menar kommer öka:

På lång sikt bedöms militära förmågor i ökad utsträckning nyttjas för att skydda regionala och globala flöden samt för att hantera miljöhot i form av miljökatastrofer eller skydd av naturresurser. Sannolikt tillkommer även indirekta konsekvenser av konfliktdrivande karaktär, exempelvis råvarubrist samt otillräcklig vatten- och matförsörjning. För att skydda regionala och globala flöden kan Försvarsmakten ges uppgiften att ytövervaka och patrullera farleder och hamnar, konvojera och eskortera civila fartyg. Redan idag genomför Försvarsmakten liknande uppgifter i Adenviken utanför Somalias kust. Denna typ av uppgifter bedöms öka i omfattning.

7. Och om SF och stöd till polisen:

Specialförband har visat sig verkningsfulla i dagens komplexa stridsmiljö, i synnerhet vid internationella konflikter med irreguljära aktörer, ofta i tätbefolkade, urbana områden. Denna förmåga kan komma att utvecklas ytterligare. Samverkan och samordning med andra myndigheter och organisationer behöver utvecklas ytterligare. Nationellt har specialförbanden förmåga att stödja samhället med sina unika förmågor i fred, kris och krig. Med lagstöd sedan 2006 kan Försvarsmaktens specialförband stödja polisen vid terrorismbekämpning. Detta stöd kan utvecklas.

8. Och när det gäller cyberoperationer vill man tillåtas vara offensiv:

Försvarsmakten behöver fortsätta utveckla sin defensiva förmåga och ges uppgiften att utveckla förmåga till offensiva cyberoperationer.

Årets perspektivstudie utmynnar i sju principiella inriktningar, som ”trots betydande risktagning bäst tillgodoser statsmakternas inriktning”:

– Närområdet i fokus – Försvaret av Sverige bör utgöra geografisk utgångspunkt för utformningen av insatsorganisationen. Av detta följer att förmågan och ambitionsnivån att genomföra internationella insatser bestäms vid varje given tidpunkt av vilka förmågor som är operativt tillgängliga.

Min anm: Här manifesteras ännu en gång den totala återgången till fokus på försvar av Sverige.

– Kvalitet före kvantitet – Insatsorganisationen bör utformas med en kvalitativt högteknologisk profil i samklang med det svenska samhället. Förmåga till väpnad strid mot en kvalificerad motståndare ska prioriteras, före förmågebredd.

– Hög tröskeleffekt – Insatsorganisationen bör utformas för att ha en inneboende och trovärdig tröskeleffekt syftande till att vara stabiliserande och konfliktavhållande i vårt närområde. Ytterst definieras tröskeleffekten av förmågan att förebygga att ett allvarligt hot övergår till ett väpnat angrepp på Sverige eller i närområdet.

– Samarbete i Norden – Fördjupat internationellt samarbete har potential även om kostnaderna ibland kan bli höga ekonomiskt eller vad avser handlingsfrihet. Det nordiska förmågesamarbetet bör fördjupas genom överenskommelser, exempelvis avseende gemensam anskaffning av materiel. Dessutom bör rollspecialisering, till exempel avseende kompetenscentra övervägas. Upp till konfliktnivån systematiska kränkningar bör det övervägas att långsiktigt integrera delar av operativ ledning av förband från de nordiska staterna.

– Bidra till politisk handlingsfrihet – Med beaktande av att Försvarsmaktens operativa effekt förutses minska i relativa termer kommer förutsättningarna för att självständigt lösa huvuduppgifterna vara begränsade. Försvarsmakten bör därför bidra till att utveckla den politiska handlingsfriheten så att ringa förberedelser krävs för att efter politiska beslut anpassa Försvarsmaktens verksamhet till att försvara Sverige tillsammans med andra. Det innebär i första hand ökade krav på interoperabilitet och utbyte av klassificerad information. Med denna utgångspunkt förordas ett fördjupat samarbete med andra stater eller organisationer inom luft- och sjöförsvarsområdet.

Min anm: Man kan också uttrycka det såhär: Eftersom politikerna har bestämt sig för att Sverige inte ska vara NATO-medlem, men att vi ska försvaras av och med NATO, måste vi vara beredda på att man i ett krisläge kommer peka på Försvarsmakten och ge order om att det vi inte har fått i uppgift ska ändå ska fungera, varför det vore ganska bra om vi kan få det i uppgift redan innan, typ.

– Nya förmågor behöver utvecklas – För att insatsorganisationen ska vara operativt relevant på lång sikt behöver såväl befintliga förmågor vidareutvecklas som nya förmågor utvecklas. De nya områden som bör utvecklas omfattar: offensiv cyberförmåga, rymdbaserade förmågor, obemannade system, skydd mot ballistiska robotar och kryssningsrobotar samt fjärrstridsmedel.

Min anm: Och detta tänker man ska vara billigare än den insatsorganisation vi lever med – men inte i – idag (IO 14), minus lite volym? Jag tror det när jag ser det.

– Balans mellan uppgifter och resurser – I tidigare redovisningar har Försvarsmakten konstaterat att det finns en obalans mellan ställda uppgifter och tilldelade resurser i perspektivet 2020. Dessa utmaningar accentueras mot 2030. Till detta kommer behov av att utveckla nya förmågor. Analysen i denna studie har utgått från en prolongerad ekonomisk nivå och där myndighetens uppgifter anpassats till de ekonomiska förutsättningarna. Resultaten pekar på att Försvarsmaktens förmåga får avgörande begränsningar och att myndighetens huvuduppgifter behöver överses. Sammanfattningsvis är resultaten av sådan principiell karaktär att balansen mellan uppgifter och resurser bör ges särskild uppmärksamhet vid utformningen av nästa  försvarspolitiska inriktningsbeslut.

Till sist vill jag nämna ett avgörande område som jag saknar i PerP 2013:

I PerP 2009 framhölls personalförsörjningen som en viktig faktor för Försvarsmaktens utveckling. Man skrev

Att säkerställa Försvarsmaktens attraktionskraft är en avgörande faktor för att över tiden kunna rekrytera frivillig personal. Sammantaget innebär personalförsörjningssystemet att flera myndigheter, inklusive Försvarsmakten, men även övriga samhället kommer att påverkas. Ett exempel på det sistnämnda blir olika civila arbetsgivares syn på en anställds tjänstgöring inom Försvarsmakten.

Detta är minst lika relevant idag, för att uttrycka sig försiktigt.

Och som en intressant kontrast till det nu aktuella underlaget rekommenderas läsning av motsvarande arbete från 2007.  Där står bland annat (min kursiv.):

I studien föreslaget koncept ger Sverige militära resurser som kan användas globalt, i Europa och vårt närområde samt när så behövs på eget territorium. Insatsförbandens tillgänglighet ökar jämfört med i dag och kan styras mer flexibelt över tiden. (…) Volymen förband är liten. Flera förmågor närmar sig gränsen för kritiska nivåer, men är ändå nödvändiga att vidmakthålla. Ytterligare reduceringar innebär att den förmågebredd som är nödvändig för att svara mot konstaterade långsiktiga operativa behov och mot av statsmakterna fastställd ambition inte kan innehållas (…) Att nyttja begrepp som angreppshot och direkta hotbilder kopplat till vårt territorium som enda grund för försvarsplanering har förlorat sin aktualitet. Istället behöver planeringen utgå från den strategiska effekt vi behöver kunna utveckla för att försvara våra intressen nationellt, regionalt och globalt. Försvarsmaktens roll kommer därmed att behöva förändras från en organisation med i huvudsak territoriella uppgifter till en organisation som i samverkan med civila resurser och andra stater skall kunna trygga våra intressen av en stabil och säker utveckling i vår egen del av världen, i Europas närområden samt globalt. Få, om några, situationer är enbart av nationell karaktär.

För den som mot förmodan har orkat hänga med hela vägen hit och har humorn i behåll rekommenderar jag en kopp kaffe och en lämplig låt, samt att man bokar in sig på Folk och Försvars seminarium Försvarsmaktens perspektivplanering – avgörande frågor för framtiden med generallöjtnant Jan Salestrand, chef Ledningsstaben,  den 7 oktober kl. 1300-1400. Jag kommer sitta framför skärmen och lyssna noga.

Till vad ska vi ha försvaret?

Igår hade jag glädjen att medverka i ett seminarium under rubriken ”Till vad ska vi ha försvaret?” arrangerat av Folk och Försvar.

Mitt enkla och raka svar är att vi ska ha det till att kunna ha ihjäl de som politiken bestämmer. Det är just detta som är Försvarsmaktens yttersta existensberättigande. Allt annat kan andra myndigheter göra eller få uppgiften att organisera sig för.

Nu är det så att detta existensberättigande kan man tycka olika om. Om man är konsekvent pacifist är det såklart inget säljande argument, tvärt om. Och om man tycker det militära försvaret av Sverige med fördel ska läggas ner, samtidigt som man tycker världssamfundet måste kunna ingripa med vapenmakt i sin skyldighet att skydda befolkningar mot folkmord, krigsförbrytelser, etnisk rensning och brott mot mänskligheten, ja då är man inte heller helt bekväm även om man oftast landar i ett bejakande längst ut i den logiska kedjan. Det är få som tycker det är rimligt att någon annan alltid ska sköta det man efterfrågar.

I resonemangen kring FN:s skyldighet att skydda (R2P) och internationella militära insatser finner vi ett dilemma: Hur kan vi någonsin uppnå en avrustad värld om vi måste utrusta och öva oss för att ingripa militärt i dagens konflikter? Jag har inget självklart svar på det, men jag vet att nu levande generationer har ansvar för varandra och att det är omöjligt att tänka sig att man ska offra en befolkning med argument om att den globala nedrustningen kräver det.

Följaktligen kan man enas kring Försvarsmaktens kärnuppgift – väpnad strid – vare sig man är nationellt eller internationellt inriktad.  Det låter enkelt så långt, men ungefär där börjar problemen. Det kan nämligen betyda precis vad som helst så länge som förmågan inte används för försvar av territoriet.

Tidigare i historien har det militära försvaret, vid sidan av denna uppgift, haft en identitetsskapande och kanske rentav sammanhållande effekt i det svenska samhället. Vi håller på att glömma bort det, men Sverige var tidvis det land i världen som satsade mest per capita på försvaret efter USA, Sovjetunionen och Israel. Ja försvarsfrågan rentav genomsyrade samhället i en tid då vi skulle klara invasionsförsvar i tre riktningar samtidigt tills västlig hjälp anlände. Att värna totalförsvaret var att värna det svenska samhället, teknologiska framsteg och demokratin. Alla (män) var inblandade och uppgiften tydlig.

Sverige var en vapensmedja där många män genom värnplikten skaffade sig en slags militär identitet, vilket ytterst möjliggjorde till statens alla åtgärder som motiverats av alliansfrihets- och neutralitetsskäl, inte minst inom teknik och vetenskap. Redan välfärdssamhällets reformteknokrater tog spjärn mot argumentet att vi enbart kan lita till oss själva och skapade på så sätt kollektivt stöd för hisnande satsningar på militärindustriella projekt. Det är inte konstigt att den identiteten sitter hårt i svenskarna och att många undrar vad i hela friden den svenska Försvarsmakten har i Afghanistan att göra när Ryssland mullrar och det fasta kustartilleriet är utan bemanning.

Andra kanske inte har sådana reflexer utan trivdes helt enkelt bättre under den icke förpliktigande perioden mellan murens fall, Lissabonfördraget och solidaritetsförklaringar hit och dit. Nu skulle det ju inte bli krig mer – så dum kunde ingen vara – och vi behövde inte heller rycka ut till någon annans försvar. Vi uppehöll oss vid att diskutera hur lite medlemmar av NATO vi egentligen var istället för att formulera vad Sverige skulle bidra med i det Europa som drog in frisk luft när kärnvapenhotet vädrades ut.

Kort sagt visste vi inte riktigt vad vi skulle med försvaret till. Jag minns när Stefan Sauk för sisådär femton år sedan berättade om ett samtal på ett tåg, han hade hört en plutonchef berätta att han numer kallas produktionsledare och förbryllad ställde han sig frågan om inte längre hela grejen med försvaret var att man skulle kunna föra väpnad strid?

Att avrusta helt var det ändå få som ville och frågan blev därför mot vem och var skulle Sverige försvara sig, och där någonstans påbörjades en snårig men helt nödvändig resa: Vad är vi nu för land, egentligen, när vi har generationsväxlat identiteten från att det är att vara svensk att ha ubåtar runt kusten och jaktplan mullrande över huvudet, till att staten misstänks se samma symboler som uttryck för ett särintresse? I denna fråga uppstår glappet mellan vad som folk tycker sägs i offentligheten, och vad man upplever görs och klaras av.

Budgetpropositionen kom alldeles nyligen och där står det vad vi ska med försvaret till:

Målet för det militära försvaret ska vara att enskilt och tillsammans med andra, inom och utom landet, försvara Sverige och främja vår säkerhet. Detta sker genom att hävda Sveriges suveränitet – som intressant nog sägs vara ”en förutsättning för att Sverige ska kunna uppnå målen för vår säkerhet”, värna suveräna rättigheter och nationella intressen. Försvaret ska också förebygga och hantera konflikter och krig samt skydda samhället och dess funktionalitet i form av stöd till civila myndigheter.

Det står också – nytt för i år – att

Försvarsmakten ska vara utformad och dimensionerad för att kunna försvara Sverige och främja svenska intressen.

och vidare på samma spår att

Regeringen vill framhålla att närområdesperspektivet är centralt för försvarspolitiken samt för försvarets inriktning och dimensionering.

Men vad är då dessa svenska intressen? Vi får gå till Försvarsberedningens senaste rapport:

Grundläggande intressen är att upprätthålla och säkra Sveriges välstånd, trygghet och säkerhet. En världsordning med sin grund i folkrätten, för att uppnå fred, frihet och försoning, samt ett stabilt och förutsägbart närområde, är svenska intressen. Vi vill upprätthålla och säkra vår försörjning, handel samt bi- och multilaterala relationer och institutioner. Demokrati och mänskliga rättigheter är fundamentala drivkrafter för frihet och fred. Dialog, samarbete och integration främjar säkerhet och utveckling.

Detta går ju att tolka precis hur som helst. Någon skulle säga att inget av detta är möjligt utan ett militärt försvar, medan någon annan skulle säga att en snabbinsatsstyrka av skickliga diplomater skulle vara en bättre investering och att om FM ska blandas in i alla dessa dimensioner skulle utrikespolitiken vara helt militariserad.

Och om vi går till formuleringarna om vad svensk säkerhetspolitik syftar till, nämligen att garantera landets politiska oberoende och självständighet, värna landets suveränitet, svenska rättigheter, intressen, våra grundläggande värderingar samt skydda svensk handlingsfrihet inför politisk, militär eller annan påtryckning, då skulle man ju kunna dra slutsatsen att EU medlemskapet hotar detta politiska oberoende, för att inte tala om nordiskt samarbete och – gud förbjude – Natomedlemsskap.

Det är ju bara det att motsatsen så ofta beskrivs och betonas med all den tyngd man kan uppvisa: Det är i samverkan med andra säkerheten byggs. Vi ska ge och ta emot militärt stöd etc.

Om man sedan frågar sig hur Försvarsmaktens roll ser ut i respektive uppgift, hur ser det ut då? Bra fråga, skulle man kunna säga, det är inte konstigt att det mest konkreta som kan sägas är att vi ska ha ett omedelbart greppbart militärt verktyg, insatsberett varhelst men med fokus på närområdet – det är bara det att inte heller detta hänger ihop med vad som sägs och kommuniceras till allmänheten och det är ju därför en debatt om enveckasförsvaret väcker såna konvulsioner.

Allt detta leder mig fram till följande:

Det finns värden och intressen som är beständiga över tid och över politiska majoriteter, så länge som vi är en nation, och då oavsett om vi är en alliansfri nation eller ej. Om man inte i grunden tror på att en ensidig avrustning får med sig andra, särskilt mindre nogräknade stater man gärna vill avväpna, eller så länge som det inte finns en världsarmé, som dessutom helst inte ska ledas av nationer med andra världen än den fria världens, då finns det skäl att försöka forma en mer konkret militär stomme som helt enkelt ska fungera oavsett hotbild, aktuell inriktning eller tillfälliga opinioner.

Här har jag ändrat mig helt: Tidigare tyckte jag att en av försvarets viktigaste förmågor var att kunna krympa och växa (helst krympa) men jag har funnit att det bara innebär en ständig kamp om hotbilder istället för förmåga, om tillfällig dimensionering och inte systemeffekt. Den flexibilitet som verkade utvecklas mest framgångsrikt, var att kunna beskriva verksamheten och behoven på ett sätt som bäst parerade rådande ekonomi eller hotande svarta hål.

Jag menar att vi måste ha en nationell säkerhetspolitisk idé om hur vi säkrar alla de intressen som beskrivs och vad som är Försvarsmaktens roll i det. En idé som medborgarna förstår på samma sätt som det svenska ganska genommilitariserade samhället gick att förstå på den tiden – oavsett vad man tyckte om det. Detta är en nödvändighet för att öka förståelsen för hela idén med försvarets internationalisering och varför vi bör ha höga ambitioner när det gäller att bidra till internationell krishantering. Vi behöver en Försvarsmakt som i grunden inte är hotbildsstyrd och som hänger ihop som ett fungerande system.

Grunden för hur de flesta relationer fungerar och utvecklas är trovärdighet, från mellanmänskliga till mellanstatliga, på alla nivåer. När är man då trovärdig? Ja om de mål man deklarerar anses motsvaras av den förmåga man har eller anses ha, och med förmåga menas både vilja och resurser. Så länge vi är fast i en försvarspolitisk debatt om vem som har mest fel är alla förlorare och vi tappar tempo och får tunnelseende i en värld som just nu stöps om snabbare än vi begriper.

De operativa kraven på Försvarsmakten är svåra att utvärdera och den politiska viljan att tala klartext om bakomliggande resonemang är begränsad. Sverige har aldrig kunnat försvara sig uthålligt på egen hand vid ett omfattande militärt angrepp och militär förmåga kan som bekant egentligen bara bedömas utifrån den situation och det motstånd den ska kunna möta. Till detta kommer att den samlade försvarsförmågan omfattar många faktorer utöver den rent militära; politisk- och ekonomisk stabilitet, förmåga till beslutsfattande, samhällets samlade resurser, försvarsvilja samt hur livskraftiga relationerna ser ut med omvärlden. Vi fastnar av naturliga skäl i den operativa militära förmågan och just nu prövar vi den teoretiskt mot hur vår närmaste omvärld utvecklas, men vad vet vi om samhällets samlade förmåga, vilja och robusthet i beslutsfattandet? Vår möjlighet att hantera informationsoperationer och manipulation? Där har vi förmodligen kunskapsluckor betydligt större än om hur det står till med incidentberedskapen.

Risken är att vi brottar oss fram till en Försvarsmakt som blir ett utmärkt svar på den värld som sprang ifrån oss när vi var upptagna med att slå varandra i huvudet, och som har mindre användbarhet för de svenska och europeiska intressen som formuleras.

Skarpast om Syrien

Jag tänkte samla mig till ett inlägg om Syrien. Men så läste jag Tom Nichols och har för tillfället inget mer att tillägga. Läs hans text i sin helhet, men för den som har bråttom kommer här några citat:

”I am particularly tired of the retired generals out there hitting the airwaves, each of them gravely intoning the List of Horrible Consequences while offering almost nothing in the way of actual solutions. Over the past few days, I have watched Colin Powell do his usual equivocating, Robert Scales rumble about doom, and James “Spider” Marks affirm the need to do “something” while shooting holes in all the “somethings.” The generals, it seems, are busily hedging their comments so that nothing will come back to bite them no matter what happens.”

(Detta kan tillämpas för en och annan i den svenska debatten också, kan tilläggas.)

”Nothing, in my view, has become more tiresome than people making lists of things not to do while offering no alternatives other than generalities like “working with partners to help the Assad regime.” Yes, we’ll get right on that — as soon as we’ve dealt with this WMD use. The Syrian regime is going to pay some price for using WMD; if you’re not interested in figuring out what that price should be, you can probably stop telling the rest of us how gosh-darned complicated Syria is. We knew that part already, thanks.”

(Hänvisar i detta sammanhang till Vänsterpartiets pressmeddelande i frågan. Ett tips för den som vill förkovra sig i partipolitiska skillnader är att läsa Miljöpartiets parallellt.)

Och på temat tredje världskrig:

”The Russians not only will not go to war over Assad, they can’t. I don’t know where people get these ideas (first guess: Google University), but the Russian Navy isn’t even remotely capable of getting in NATO’s way in the Med. Unless Vladimir Putin wants to threaten a nuclear war for Bashar Assad, this is not an issue. The Russians, as my colleague Nick Gvosdev points out, will get their pound of flesh for this in some way later, but not in a war.”

Nichols avslutar med följande rader, som tål att begrunda i ”symbolpolitikdebatten”:

”There are options that lie between invasion and doing nothing.They do not have the perfect exit strategies and democratic Syrians or meet any of the other impossible conditions anti-interventionists insist on as surrogates for the fact that they simply do not want to intervene. But (as Jeffrey Lewis argued yesterday) they can acheive the immediate goals of establishing consequences for WMD use, and maybe even save some lives.”

 

Almedalen (i skrivande stund)

almedal-dag2-politikernaAlmedalsveckan blir lite annorlunda för mig i år, eftersom jag modererar och har varit delaktig i seminarieupplägg m.m. i egen regi och inte som anställd. Jag är engagerad på scenen i nio arrangemang, varav som moderator i åtta och paneldeltagare i en. Här följer en sammanställning av dessa, så som det ser ut just nu. Samtliga utom ett äger rum på Försvarspolitisk arena (FPA) och handlar om försvars- och säkerhetspolitik.

Måndagen den 1 juli inleds med Försvarshögskolans seminarium Officerskris i försvaret? Så tryggas Försvarsmaktens kompetensförsörjning kl. 1030-1115 på FPA.

”2010 beslöt riksdagen att värnplikten ska vila och införde samtidigt GMU. 2010 var det 14 sökande till varje studieplats på officersprogrammet. 2013 är det fyra sökande per studieplats. Hur ska detta kunna försörja Försvarsmaktens behov av officerare i framtiden? Vilka politiska beslut måste tas?”

Medverkar gör Lars Fresker, ordförande, Officersförbundet. Per-Olof Stålesjö, personaldirektör, Försvarsmakten. Jan Mörtberg, överste och institutionschef, Försvarshögskolan och Staffan Danielsson, riksdagsledamot, Centerpartiet.

Klockan 1530-1615 är det dags för Soldat på deltid – en tillgång på heltid? Försvarsmaktsråd Skaraborg är för andra året på FPA och diskuterar personalförsörjningsfrågor.

”Det finns inget försvar utan kvinnor och män som vill tjänstgöra i det, och de flesta ska växla mellan det civila och militära. Hur ska Försvarsmakten lyckas rekrytera tidvis tjänstgörande soldater och sjömän, och hur skapas intresse hos arbetsgivare att anställa dem?”

Medverkande är Leif Walterum, Kommunalråd Skövde, Försvarsmaktsråd Skaraborg. Lennart Thomsen, C TrängR, Försvarsmakten. Per-Olof Stålesjö, Personaldirektör, Försvarsmakten. Cecilia Widegren, Ordf FöBer riksdagsledamot, (M). Ingela Gardner-Sundström, Ordf Förhandlingsdelegationen, SKL. Lars Gellner, Arbetsrättsjurist, Svenskt Näringsliv. Lars Lindström, Personalchef, Paroc. Jesper Steneby, Soldat (GSS/T), Försvarsmakten.

PS. Rekommenderar en blick på det nya samarbetsavtal som tecknats för att stödja rekrytering och anställning av tidvis tjänstgörande soldater, GSS/T.

Mot slutet av dagen, kl. 1645-1730, ska jag under 45 minuter samtala med ÖB Sverker Göranson under rubriken ÖB och det nya försvaret.

”Nytt försvar, stora förändringar och en pågående försvarsdebatt. Hur är det att vara ÖB i en försvarsmakt som hela tiden förändras? Hör överbefälhavare Sverker Göranson ge sin syn på det försvarspolitiska läget, hotbilden mot Sverige och framtiden för den myndighet han leder.” Det ska bli mycket intressant att höra ÖB summera upp läget.

Tisdagen den 2 juli börjar jag med Civilförsvarsförbundets seminarium Om krisen kommer – samhällets samlade krishanteringsförmåga ska stärkas, men hur? som äger rum på FPA 1415-1500.

”De civila myndigheterna ska stärka sin planering inför höjd beredskap, har regeringen bestämt. Hur tar vi tillvara hela samhällets resurser på bästa sätt och vilken roll har vi som individer i hela skalan från kris till höjd beredskap?” Uppdaterar med deltagare när samtliga är bekräftade.

Strax därpå, 1530-1615, följer Teknik & Säkerhetsforums EU – en försvarspolitisk jätte i framtiden?

”Nato är ett flitigt diskuterat debattämne i Sverige , men frågan om EU:s framtida försvars- och säkerhetspolitik får inget större utrymme. Vart drar EU:s framtida försvars- och säkerhetspolitik? Är det önskvärt med en försvarsallians inom EU? Och vad har Sverige för hållning?”teknikosäkerhet almedalen 2012

Medverkar gör Karl Engelsbrektsson, generalmajor, Sveriges representant i EU och i NATO. TBD, riksdagsledamot, Socialdemokraterna. Johan Johansson, riksdagsledamot, Moderaterna. Linda Nordlund, ordförande, LUF samt Stefan Lindborg, ordförande, Ung Vänster.

Onsdagen den 3 juli är det dags för det andra seminariet med Civilförsvarsförbundet: Sårbara Sverige – mat på bordet om krisen kommer? kl. 1530-1615 på FPA.

”Vid en krissituation tar maten snabbt slut i affärer och i våra hem. Efter kalla krigets slut och vårt inträde i EU har beredskapslagren avvecklats. Kan vi klara oss i en krissituation eller kommer många av oss att svälta? Vad gör det offentliga och vilka krav ställer det på hushållen?” Uppdaterar med deltagare när samtliga är bekräftade.

Och sist den dagen kommer det seminarium jag deltar i som debattör, nämligen Försvarsmakten, Försvarshögskolan och Folk och Försvars Nordiskt försvarssamarbete – symbolpolitik eller komplement?, även detta på FPA och det äger rum kl. 1645-1730.

”I det nordiska försvarssamarbetet Nordefco går likasinnade stater samman för att på ett kostnadseffektivt sätt öka respektive nations försvarsförmåga. Vad kan ett djupare samarbete innebära på lång sikt? Hur kan vi hitta lösningar som underlättar för ett ökat praktiskt samarbete?”

Medverkar gör Peter Fredriksson, Överstelöjtnant chef nordiskt samarbete, Försvarsmakten. Magnus Christiansson, forskare i militärstrategi, Försvarshögskolan, samt jag. Johan Larnefeldt från Folk och Försvar moderererar.

Torsdagen den 4 juli ska jag moderera ett seminarium inom ett annat område än det försvars- och säkerhetspolitiska, nämligen infrastruktur. Det är Västra stambanegruppen som arrangerar under rubriken Propp i Sveriges godspulsåder – hur sjöfart och tåg kan stärka Sverige klockan 0845-0930 på Wallers terrass, Wallers plats 2.

”Det transportsätt som är mest effektivt ur ett miljömässigt och ekonomiskt perspektiv, är kombinationen mellan sjöfart och tåg. Seminariet diskuterar kapacitet och utvecklingspotential i att bättre knyta ihop sjöfart och järnväg med Västra stambanan och Göteborgs hamn som exempel.”

I detta seminarium medverkar Leif Walterum, Ordförande, Västra stambanegruppen. Stefan Gustavsson, Näringspolitisk chef, Västsvenska Handelskammaren. Magnus Kårestedt, VD, Göteborgs Hamn AB. Irén Lejegren, Ordförande, Regionförbundet Örebro samt Torbjörn Suneson, Chef verksamhetsområde Samhälle, Trafikverket (ej slutg. bekr).

Därefter bär det av till FPA igen för en utfrågning av försvarsindustrin: Hur går försvarsmaterielaffärer till? Teknik & Säkerhetsforum arrangerar kl. 1145-1230

”Hur går en internationell försvarsmaterielaffär till, hur sker kontrollen och vad är motköp? Här reder vi ut begreppen och ökar kunskapen kring hur försvarsindustriföretag arbetar.”

I panelen deltar Ola Alfredsson, VD, Kockums. Ulf Hammarström, GD, FXM. Jan-Erik Lövgren, stf GD, ISP och Jan Pie, generalsekreterare, SOFF.

Samtliga arrangemang på FPA webbsänds (se sajten när det är dags). Vill också rekommendera alla frukostsugna almedalsbesökare att inta den i FPA:s fik, för då stödjer man nämligen Fredsbaskrarnas verksamhet och där finns dessutom försvarsintresserade att diskutera med redan på morgonkvisten. Optimalt!

Frikoppla försvaret från hotbilden

Igår deltog jag i Folk och Försvars seminarium ”Försvarsberedningens säkerhetspolitiska rapport – analys och kommentarer” på Kungl. Myntkabinettet i Stockholm. Min kollega i Kungl Krigsvetenskapsakademien, Johan Wiktorin, IKFF:s Josefine Karlsson och jag kommenterade beredningens rapport efter presentationen av beredningens ordförande, Cecilia Widegren. Passet efter gav beredningens ledamöter – samtliga utom Peter Rådberg (MP) som är på resande fot – sina kommentarer.

Jag hann inte säga allt jag tänkt – det gör man förmodligen aldrig – och tänkte följa upp det hela med några rader.

Svårigheten med att analysera en analys på ett rättvist sätt, är att man tenderar att döma den efter huruvida den kommer fram till de egna ståndpunkterna eller ej. Om slutsatserna inte överensstämmer med sina egna, ja då är det gärna fel på analysen, analytikerna, underlaget eller uppdraget. Och nu när många har synpunkter på framför allt Rysslandsbeskrivningen och misstänkliggör beredningen på olika sätt, ja då förstår jag att beredningens ledamöter blir frustrerade eftersom man verkligen har ansträngt sig för att alla ska förstå att man förstår sig på allvaret i den ryska utvecklingen.

Men det återkommande misstänkliggörandet av Försvarsberedningens analyser har flera orsaker. Dels är det ju faktiskt så att så länge som man föregriper beredningens rapporter med att avisera besparingar (vanligast förekommande) eller för den delen ekonomiska tillskott (som nu inför höstbudgeten), ja då får man faktiskt leva med bilden av en genompolitiserad process som främst är till för att i efterhand motivera Finansdepartementets besked. Eller med andra ord: Det framstår som att det är Finansdepartementet som bestämmer hur farligt Ryssland får anses vara.

Och den andra orsaken till att det är så laddat kring rapporterna är något i grunden positivt: Beredningens analyser har spelat stor roll för utformningen av de civila och militära strukturerna. Det är därmed viktiga besked man kommer med, vilket i sin tur gör det viktigt att influera ledamöterna eller – om de kommer fram till ”fel” slutsatser – visa hur felet kunde begås.

En aspekt som jag tycker kritikerna missar är; ja, resultatet är ett förhandlingsresultat. Men fördelen med det är att man mejslar fram vad det politiska systemet förmår att absorbera och göra något av. En annan aspekt är att man genom beredningen kan ändra starka strukturer om viljan finns och – om begreppet tolereras – särintressen.

Därmed kommer jag in på själva rapporten:

Jag håller med Johan Wiktorin, som i sin kommentar framhöll att den i stort är gedigen och bra (rekommenderar även Wiseman’s analys).  Jag sade på seminariet att ledamöterna förtjänar beröm för det, vilket verkligen ska delas med beredningens sekretariat.

Jag har tidigare på denna blogg resonerat om titeln, och jag framförde min åsikt om att rapportens vägvals-titel understryker att vägvalet är klart – det innebär att man stannar i nuvarande inriktning. Beredningen skriver uttryckligen att man fullföljer inriktningen beslutad 2009. Detta med eftertryck, då det formuleras att utvecklingen understryker behovet att fullfölja denna inriktning.

Vid gårdagens seminarium ställde dock universitetslektor Eva Haldén en mycket relevant fråga om vad vi har att utgå ifrån egentligen? Om det nu är IO14 som man ska utgå ifrån och ”fullfölja”, är frågan huruvida man är överens om hur denna grund ser ut, som man ska bygga vidare på? Haldén pekade på att regeringen i praktiken har underkänt Försvarsmaktens underlag, så vem är det som bestämmer hur nuläget ser ut? Min bild av svaren som gavs vid seminariet är att de flesta verkar distansera sig från IO14, vilket man kan tycka är lite anmärkningsvärt mot bakgrund av de så starka skrivningarna om att inriktningen från 2009 gäller. Sammanfattningsvis är jag ganska säker på att detta kommer utgöra en av de svårigheter som beredningen har att brottas med inför nästa rapport.

Åter till beredningens rapport. Det är mer av samma det handlar om, jämfört med den senaste säkerhetspolitiska omvärldsanalysen från 2007: Mer Norden, ökad osäkerhet kring Ryssland, mer NATO, Nordiskt och samarbete med Baltikum. Samt mer tonvikt vid närområdet. Vad gäller det sistnämnda har jag noterat att ledamöterna i sina kommentarer till rapporten betonar detta starkare än vad som faktiskt står i texten. Det gäller särskilt Peter Hultqvist (S) och Allan Widman (FP), som understundom låter som om det vore fråga om ett totalt återtåg till den svenska landgränsen. Men i beredningens 07-analys skrev vi:

”Genom aktivt deltagande i internationell krishantering bidrar vi till internationell säkerhet, uppfyller våra skyldigheter att skydda och försvarar Sveriges värden och intressen.”

Vilket i sin förlängning kom att kritiseras som Afghanistan-doktrinen. Och i den aktuella rapporten skriver man, tack och lov:

”Genom deltagande i fredsfrämjande insatser bidrar Sverige till fred, stabilitet, hävdande av internationell rätt och respekt för mänskliga rättigheter samt motarbetar hot från stater och ickestatliga aktörer mot svensk och internationell säkerhet. (…) Sverige värnar sina grundläggande värden och intressen både hemma och utomlands.”

Även detta, uttolkningarna av vad man menade i rapporten egentligen, om hur nationellt och regionalt fokuserade vi ska vara och vad som ska vara dimensionerande ingångsvärden, kommer bli en intressant stötesten inför nästa rapport.

Under seminariet framhåll jag två saker som är värda att lyfta upp, som annars riskerar att drunkna i flödet:

  1. Beredningen är mycket tydlig med att bidraget till FN-ledda insatser ska öka. FN:s förmåga ska fördjupas och förstärkas. Om jag hade varit Svenska FN-förbundet hade jag varit orolig för att denna ambitionsökning anses uppfylld redan i och med Mali-insatsen, då vi sänder 70 personer – vilket är en rejäl ökning från dagens (pinsamma) 29…
  2. Användning av militära resurser: Beredningen skriver: ”Förmågan att samutnyttja militära och civila resurser, inklusive polisiära, bör öka.” Där gläntar man för något stort och svårt och känsligt i Sverige. Man ska inte underskatta sprängkraften i detta, om man orkar och vill fullfölja i nästa rapport.

En annan sak som bör noteras, men som knappast riskerar att drunkna i debatten, är elefanten i rummet: NATO. Eller snarare konsekvensen av det man skriver. Genomgående i hela rapporten talas det nämligen om organisationens fördelar och dess positiva inverkan etc. Inte en enda stavelse om nackdelar. Och det måste naturligtvis framstå som konstigt i en analys, om man nu inte levererar slutsatsen att även Sverige bör gå med i den organisation som beskrivs som så central.

Det går dock att förstå – partierna vill inte pröva eller ompröva sina uppfattningar på det sättet i en fråga som har kommit så långt i de positiva beskrivningarna av den, att enbart andra mer subtila bevekelsegrunder tar vid. Som t.ex. att frågan om Sveriges militära alliansfrihet har rötter så djupa i den svenska samhällskroppen att det handlar om självbilder och nationell identitet. Till detta kommer föreställningar om att osäkerheten ökar vid ett medlemskap –  en tro på att vi kan bli indragna i konflikter och tvingas skicka kvinnor och män att offras på slagfält vi inte vill kännas vid. Och kanske finns det även en undran inför hur Ryssland skulle reagera på svenskt medlemskap.

Vi svenskar tycker nog om att oroa oss över Ryssland, men vi tycker inte om att oroa Ryssland.

Men, som sagt, dessa förmodade nackdelar behandlas inte i rapporten och då blir den märklig. Fortsättning följer dock. Jag skrev om den aviserade NATO-utredningen – bryskt uttryckt – i ett tidigare inlägg och vid seminariet var Staffan Danielsson (C) mycket tydligt med att han lägger stor vikt vid den. Beredningen skriver (sid 227-228):

”Som ett led i att klargöra vilka prioriteringar Sverige bör göra gällande i det nordiska samarbetet är det viktigt att utvärdera hur Sveriges försvarspolitiska samarbete i Norden, inom EU, med Nato och andra berörda fora kan utvecklas. Hur dessa samarbeten ska kunna förbättras ytterligare, bör analyseras och utvecklas i särskild ordning.”

Danielsson sade vid flera tillfällen att han hoppas att detta ska redas ut av Försvarsberedningen, och det redan i nästa rapport. Han har onekligen en poäng, att lägga fast Försvarsmaktens förmågor m.m. utan detta klargörande som kan ha beständighet över tid, vilar kommande inriktningsbeslut på lösan grund. Min bedömning är dock att det inte blir något som andas NATO-utredning ”på riktigt” i de kommande direktiven till rapport II. Direktiven kommer ju under sommaren – innan valet – och sannolikheten att man ger Löfven NATO-vapnet i valrörelsen är förmodligen lika stort som att man utnämner Bingo Rimér till jämställdhetsminister.

Nåväl. Min övergripande synpunkt på Försvarsberedningens rapport lyder som följer: Det är doom and gloom all over the place. Jag ifrågasätter den deterministiska syn på utvecklingen, i negativ riktning, som jag tycker genomsyrar rapporten: Vi går mot svårare tider, på alla områden, det blir värre och värre och det är mer Tomas Ries än Hans Rosling, om man så säger. EU står på knä. Ryssland reser sig. Norden vill men kan knappt mer utan att ingå i samma säkerhetsstruktur (det där är min slutsats, inte beredningens). USA vänder sitt ansikte bort ifrån oss. Amen. Och ungefär där misströstar vi alla och gör nog egentligen bäst i att bunkra livsmedel och gräva en bunker i trädgården.

Men, vi är ett land! Ett välmående land med ambitioner och teknik och idéer om hur vi förbättrar världen! Vi kan rimligen inte låta vårt bidrag till världsutvecklingen – i synnerhet utvecklingen i närområdet – sträcka sig till att leverera realistiska bedömningar om Ryssland? Vi kan inte låta allt gå ut på att andas ut i varierande grad över avsaknaden av ett militärt hot riktat mot vårt land. Har vi inga politiska ledare i det här landet, med visioner och drömmar och förmåga att omsätta dem till handlingsplaner?! Hur ser visionen ut för Östersjöregionen? Hur bygger vi infrastrukturen på ett sätt som främjar fred och samarbete? Vad är Sveriges roll och ansvar i EU, i denna tid av nationellt tillbakadragande? Var det måhända inte ett fredsprojekt?

Jag efterlyser den säkerhetspolitiska dimensionen av att ha visioner och ta sig ton om dem – ja rentav den säkerhetspolitiska dimensionen av att ha roligt (!) och ladda perspektiven med positiva mål. Om man inte gör det, så misströstar ungdomen (på goda grunder) och andra sorters ledare tar vid. Det ser vi runtom i Europa och det befarar jag att vi ser början på under EU-valrörelsen. Tänk om den går ut på att man ska säga ”Sverige först” mest och högst, från samtliga partier?

Men här är det tomt, ekande tomt i rapporten. En positiv tolkning är att man är rädd för att sådana skrivningar gör att man drar på sig kritik för att man inte ser allvarligt nog på Ryssland – och här har vi det igen, det är som om Rysslandsskrivningarna fungerar som ett lackmustest på beredningens grad av seriositet. Eller så är det förskräckligt nog så att det ekar tomt eftersom det är… tomt.

Amerikanerna är bra på det där. Det är land of the free, home of the brave och yes we can för hela slanten,  på ett sätt som vi i vår lagompräglade inställning ibland finner genant men som jag definitivt tror fyller en funktion i att ladda hopp och självförtroende nog att lyfta sig i håret.

Sådär gick jag på under seminariet, med ambitionen att åstadkomma ett litet brandtal för vikten av optimism och visioner. I svensk tappning skulle vi väl i alla fall kunna åstadkomma en variant av Norges twin-track-linje visavi Ryssland: Man lyfter utmaningarna och hoten i norr, särskilt inom NATO för att försöka upprätthålla intresset för regionen, samtidigt som man jobbar aktivt för goda relationer med Moskva – senast genom en marinövning nu i maj. Finland har för övrigt liknande ambitioner som Norge, man försöker engagera Ryssland på ett konstruktivt sätt i alla sammanhang man kan. Här i Sverige har dock Regeringskansliet inte riktigt hämtat sig ännu, efter debatten om övningen ”Snöflingan”. Ni minns?

Det jag slutligen tog upp men bara hann nämna helt kort, är att den stora grejen med nästa rapport hade varit om man deklarerade att man struntar i den man nu har lämnat.

Det är lite drastiskt uttryckt, men jag menar såhär: Försvarsberedningen säger i rapporten att man vill utreda vad som är en ”rimlig ambition avseende säkerhet för samhällsviktig infrastruktur och försörjningssäkerhet vid extraordinära händelser och höjd beredskap”. Gissningsvis vill man lägga fast och sedan upprätthålla en grundläggande förmåga och robusthet på den civila sidan, för att kunna möta kriser och katastrofer som man inte riktigt vet varifrån de kommer, hur de uppstår eller vilka konsekvenser de får. Med andra ord en förmåga man kan enas om och som sedan ligger fast, oavsett vilka olika scenarior som är mest populära (eller reella) för tillfället.

Min uppfattning är att den inställningen bör råda även på den militära sidan.

Jag har nämnt det förut på denna blogg: försvarets dimensionering och utformning ska inte vara omedelbart kopplad till en hotbildsanalys. Det är en utmaning, för då måste man enas om vad som är centrala värden och vad som är vitala förmågor, vad som är rimligt och vad man vill lägga för resurser på denna grundläggande förmåga – beständigt över tid. Det hade gjort att beredningens kommande rapport hade varit fokuserad på att identifiera förmågeglapp och obalanser, att få ihop systemet så det blir ett system av system på riktigt, och att göra det på den militära sidan och den civila sidan för att sedan jacka ihop det civil-militärt där det är önskvärt för att höja den totala förmågan.

Om ni den stora slutsatsen av beredningens rapport är att allt är osäkert och oförutsägbart, kanske nästa rapport ska gå ut på något så oväntat som att den civila och militära förmågan ska vara förutsägbar över tid, oavsett dagsaktuell hotbild.

Försvarsberedningens tydliga vägval

”De globala utmaningarna och hoten, inklusive situationen i vårt närområde, teknikutvecklingen och den allmänna säkerhetspolitiska utvecklingen, understryker behovet av att fullfölja den inriktning för försvaret som lades fast av Riksdagen 2009.”

Svensk försvarspolitik har stått vid en tvåvägskorsning och alla som väntat på upplösningen av vårvinterns försvarspolitiska drama fick nytt syre redan vid rubriken på Försvarsberedningens rapport ”Vägval i en globaliserad värld”. Vilken väg slår man in på? Nu skulle äntligen beskedet komma.

Under presskonferensen, presentationen av rapporten i Folk och Försvars regi senare under förmiddagen och framför allt efter genomläsning av den står det klart att vägvalet är glasklart: Man fortsätter på den inslagna vägen och, som citatet ovan visar, tar man den nuvarande omvärldsutvecklingen som argument för att inriktningen är rätt. Försvarsreformen ligger därmed fast. Det är mer av samma jämfört med tidigare rapporter – mer samarbete med andra, mer osäkerhet i omvärlden, mer nordiskt, mer NATO och mer Ryssland.

Den upptrissade stämningen inför rapportavlämningen speglades också vid en ganska irriterad pressträff, där tanken om att man enbart skulle göra enskilda intervjuer efter presentationen verkade provocera de samlade journalisterna, som helt enkelt körde över denna ordning och började ställa frågor.

Självklart var rysslandsbilden i fokus. Vid den efterföljande presentationen i Folk och Försvars regi, där samtliga ledamöter deltog, var det lite mer tillbakalutad stämning  och då framgick tydligt vilka problem som tornar upp sig inför fas två. Nu har partierna skrivit ihop sig om den säkerhetspolitiska bedömningen samt inriktningen och de konkreta slutsatserna återstår vad gäller ambitionsnivå och förmåga. Och då börjar det genast spreta i två olika tolkningar av vad man egentligen har kommit fram till: Peter Hultqvist (S) förklarar sig nöjd med att man nu har en bra plattform att utgå ifrån och var tillsammans med Folkpartiets Allan Widman tydlig med att nästa fas för deras del innebär förstärkningar av förmågan (samt mer pengar), medan framförallt Peter Rådberg (MP) och Torbjörn Björnlund (V) betonade beredningens slutsatser om att den ökade ryska förmågan inte innebär ett ökat hot mot Sverige. Den moderata linjen torde vara – efter statsministerns hint om mer pengar till försvaret i höstens budget – att reformen fortsätter i den takt ekonomin medger, men att man nu tillskjuter lite pengar för att det ska medges ett något snabbare förverkligande än den nuvarande bedömningen om en bra bit bortom 2019.

För egen del tycker jag skrivningarna om Ryssland är ganska nyktra. Jag kan inte se att man skönmålar eller utelämnar väsentliga delar. Det jag saknar är istället en ambition att påverka utvecklingen, inte bara att reagera på den i dystra deterministiska termer. Jag instämmer i allt vad beredningen skriver om samarbeten hit och dit – inom Norden, med NATO och Baltikum – men vad kan man göra för att påverka utvecklingen positivt, vid sidan om goda samarbetens positiva inverkan i sig? Vad vill vi spela för roll i Östersjöregionen? I EU inför rådsmötet i december? Beredningens föreslår att Sverige ska:

”(…) verka för att stärka EU som säkerhetspolitisk aktör genom att utveckla EU:s förmåga att planera, leda och genomföra civila och militära krishanteringsinsatser”.

Och det låter ju bra. Men hur rimmar det med verkligheten så som den ser ut idag? Detta är särskilt intressant inför det kommande EU-parlamentsvalet. I tider av ekonomisk och social oro sprider sig isolationistiska och protektionistiska strömningar i EU:s medlemsländer och det är inte svårt att förutse en valrörelse som även i Sverige går ut på att vara mest ”Sverige först”. Där tycker jag möjligen att beredningen kunde grävt lite djupare – om utvecklingen inom EU går åt motsatt håll, vad innebär det?

Beredningen är mer problematiserande när det gäller relationen EU-NATO:

”Problemen rörande relationen mellan EU och Nato riskerar att möjligheterna till samarbeten som finns i Europa inom förmågeutvecklings- och krishanteringsområdet inte kan tas till vara fullt ut. På arbetsnivå har samordningen och koordineringen av aktiviteterna inom ramen för EU:s Pooling and Sharing och Natos Smart Defence fungerat väl. Samarbetet hämmas dock av att dialoger på högsta nivå omöjliggörs. EU:s snabbinsatsstyrkor och Natos snabbinsatskoncept (Nato Responce Force, NRF) skulle kunna komplettera varandra men det finns risk för konkurrens vad gäller styrkegenerering inom Europa för de länder som bidrar till både EU:s och Natos snabbinsatsstyrkor.”

Vidare skriver man:

”Dialogen och utvecklingen av det Euroatlantiska partnerskapet inom ramen för partnerskap för fred står inför flera utmaningar och möjligheter. Detta främst som ett resultat av avvecklingen av Afghanistaninsatsen och utvecklingen i Natos södra och östra grannskap. Med en dialog som inte kan luta sig mot ett deltagande med trupp i en pågående insats kombinerad med ett större europeiskt fokus på förmågeutveckling och interoperabilitet, måste partnerländer som Sverige och Finland hitta nya former för inflytande i Nato. Detta förutsätter ett proaktivt förhållningssätt till de möjligheter som uppstår.”

Möjligen är det dylika utmaningar som ska diskuteras i en kommande utredning. Beredningen skriver (sid 227-228):

”Som ett led i att klargöra vilka prioriteringar Sverige bör göra gällande i det nordiska samarbetet är det viktigt att utvärdera hur Sveriges försvarspolitiska samarbete i Norden, inom EU, med Nato och andra berörda fora kan utvecklas. Hur dessa samarbeten ska kunna förbättras ytterligare, bör analyseras och utvecklas i särskild ordning.”

I särskild ordning är på ren svenska en utredning. Detta fick mig att på Twitter brista ut i att NATO kommer att utredas, vilket i sin tur fick Staffan Danielsson, centerpartistisk beredningsledamot, att påminna om tidigare nästan identiska skrivningar i beredningens förra rapport (Försvar i användning, Ds 2008:48). Jag minns dem, och författaren har alltid tolkningsföreträde, men jag vill nog hävda att den nya skrivningen ”Som ett led i att klargöra vilka prioriteringar Sverige bör göra gällande (…)” etc är starkare. I synnerhet när man betänker de andra formuleringarna om NATO och EU som återges ovan. Staffan Danielsson och jag delar uppfattning om behovet av en NATO-utredning sedan många år tillbaka, och jag tycker han får vatten på sin kvarn i beredningens nya rapport. Skrivningar om att Sverige ska utveckla förutsättningarna för ge att och ta emot stöd som också kan vara militärt, samt att Försvarsmaktens samverkansförmåga med andra länder och organisationer bör utvecklas i detta avseende, talar även det för en utredning.

Några andra frågor och förslag som riskerar att drunkna i uppmärksamheten kring Rysslandsbilden:

  • Försvarsberedningen föreslår att det svenska deltagandet i FN-ledda fredsfrämjande insatser ska öka.
  • Användning av militära resurser: Beredningen skriver:

”Förmågan att samutnyttja militära och civila resurser, inklusive polisiära, bör öka. Genom ökat samarbete säkerställs en högre effektivitet att hantera olika typer av händelser som utgör hot mot vårt samhälle. Detta samarbete ska inte bara omfatta materiellt stöd. (…) Genom en mer samordnad planering, gemensam övning och utbildning, tydligare ansvarsfördelning och gemensamt resursutnyttjande stärks förmågan både hos civila aktörer och hos Försvarsmakten, att ömsesidigt ge och ta emot stöd. Det är också en förutsättning för att skapa ett mervärde och ett mer rationellt utnyttjande av de resurser som samhället investerar i det samlade säkerhetsarbetet.”

Nyckelmeningen här är ”Detta samarbete ska inte bara omfatta materiellt stöd”, dvs man ska kunna dra på personella resurser – vilket är en långdragen fråga med stor känslighet i Sverige.

  • Om klimatets säkerhetspolitiska dimension:

”De förväntade miljö- och klimatförändringarna är en avgörande utmaning för vår jord och de utgör ett allvarligt hot mot människors grundläggande levnadsvillkor, stabilitet och säkerhet. (…) Klimatförändringarna påverkar i delar av världen de grundläggande livsvillkoren och ekonomiska förutsättningarna. Detta kommer att ha en avgörande betydelse för utvecklingen globalt.”

  • Vidare beställer beredningen utredningar om vad som är en ”rimlig ambition avseende säkerhet för samhällsviktig infrastruktur och försörjningssäkerhet vid extraordinära händelser och höjd beredskap” samt ”utreda hoten och riskerna inom informations- och cybersäkerhetsområdet. Utredningen bör se på möjligheten att fortsatt stärka it-robustheten i samhället och analysera behovet av cyberförmågor.”

Tre exempel på frågor som beredningen enligt min mening inte följer upp eller fullföljer:

  • Beredningen föreslår att information ska utbytas mellan de nordiska länderna utbyts rörande nationell försvarsplanering i syfte att skapa en bättre grund för det fortsatta samarbetet. Bra ambition, men här kommer våra olika organisationstillhörigheter att försvåra . Och varför inte ta steget fullt ut och försöka samplanera istället för att informera varandra i efterhand? Jag passar på att tjata en gång till om hur bra det hade varit med en Nordisk försvarsberedning.
  • Beredningen väljer, i god svensk tradition, att skriva ut den ena sidan av varför vi deltar i internationell krishantering:

”Genom deltagande i fredsfrämjande insatser bidrar Sverige till fred, stabilitet, hävdande av internationell rätt och respekt för mänskliga rättigheter samt motarbetar hot från stater och ickestatliga aktörer mot svensk och internationell säkerhet.”

Den andra sidan handlar om inflytande och reformtryck och nämns sällan eller aldrig.

  • Om NRF (NATO Response Force): ”NRF kommer att bli en viktig del i Natos framtida utveckling av militär förmåga och vara ett nav i CFI. Det innebär att de mest avancerade och komplexa övningarna, liksom det mest djupgående arbetet med interoperabilitet, är kopplade till utvecklingen av NRF.” Men Sverige ska inte göra Finland sällskap och vara med. Socialdemokraterna håller fortfarande emot. Det har varit pågång i flera år med ett svenskt deltagande, men (S) stoppade det senast det var på tal. Inte främst av principiella skäl, iaf inte vad som angavs utåt, utan för det faktum att man lägger på Försvarsmakten ytterligare uppgifter utan att skjuta till resurser och att det bidrar till nya svarta hål i ekonomin etc. Centern var också emot. Det hade varit intressant att höra hur argumentationen gick denna gång.
  • CFE-avtalet: Försvarsberedningen skrev (2007) att CFE (Conventional Armed Forces in Europe)  är ”centralt för europeisk säkerhet”. Jag finner inte att beredningen följer upp detta, med anledning av situationen kring CFE, när Ryssland som bekant har suspenderat sitt deltagande och NATO:s medlemsstater har upphört med informationsdelningen.

Beredningens ordförande, Cecilia Widegren (M), berättade vid presskonferensen att anvisningarna till beredningens nästa rapport kommer under sommaren. Fortsättning följer således.

PS. Detta är en initial betraktelse över en rapport jag inte hunnit lusläsa, jag får möjligen anledning att återkomma efter mer noggranna studier.