Kategori: Brännpunkt

Nej till NRF av budgetskäl

Urban Ahlin (s), utikespolitisk talesman och Anders Karlsson (s), ordförande i Försvarsutskottet, skriver om NATO på Brännpunkt idag.

Det är en intressant artikel, om man studerar detaljerna:

”Istället är det andra hot, såsom flyktingströmmar, miljöhot, organiserad och gränsöverskridande brottslighet och terrorism som är utmaningarna. Det är inte främst med militära medel som vi bäst förebygger och möter dessa hot. Sverige, Norge och Finland har på olika sätt börjat se över hur vi kan samarbeta tätare, något som vi socialdemokrater varmt välkomnar. Det nya samarbetet handlar inte om att rucka på den militära alliansfriheten för svensk del. Vi tror heller inte att man i Norge tar samarbetet som argument för ett kommande EU-medlemskap”.

I detta stycke finner man för det första en förfärlig felskrivning (?). Flyktingströmmar innebär inget hot i sig, det är däremot en utmaning för samhället och dess funktioner att hantera dem. Ett hotbildsresonemang kring flytingströmmar går grumliga intressen till mötes!

För det andra bör det noteras att (S) nu helhjärtat omfamnar samarbetet mellan de nordiska länderna! Det är välkommet och här har något uppenbarligen hänt sedan det förelåg konstiga uttalanden om att Sverige-Norge samarbetet, när det lanserades, var en väg in i NATO.

Sedan följer ett långt resonemang om skilnaden mellan att samarbeta med NATO och att närma sig ett medlemsskap. Ahlin och Karlsson skriver:

”Därför sade vi också förra året nej till att Sverige skulle delta i Natooperationen Active Endeavour, en operation grundad på ett artikel fem-beslut i Nato, efter terrorattentatet i USA den 11 september 2001. Vi säger också nej till ett svenskt deltagande i Natos snabbinsatsstyrka NRF eftersom vi anser att Försvarsmakten redan har betydande åtaganden samtidigt som försvarsbudgeten är starkt ansträngd. Den borgerliga regeringen har tidigare visat att den tar försvarspolitiska beslut utan att först analysera dem. Det har redan fått allvarliga konsekvenser för Försvarsmakten”.

Här kan man notera att socialdemokraternas nej till deltagande i Active Endeavour förklaras med de ömsesidiga garantierna i artikel fem, medan motståndet mot NRF enbart förklaras med försvarsmaktens ekonomiska läge. Är slutsatsen att (S) hade varit för ett svenskt bidrag till NRF, om Försvarsmaktens budget hade varit i balans?

Oh, the horror

F.d. försvarsminister Björn von Sydow (s) skriver idag på SvD:s Brännpunkt under rubriken Värnplikt bättre än yrkesarmé.

Hans huvudsakliga skäl till att avvisa Försvarsmaktens inriktningsförslag är att det leder till för många officerare och alldeles för få soldater vilket blir ”för litet i volym och uthållighet–och för dyrt!” Han nämner perspektivplaneringens siffror: 11000 officerare, 6800 soldater och 6700 civila.

Oh, the horror! Jag stutsar till på dessa siffror (men drar inte samma slutsats som von Sydow). Jag tänker; hur kan det vara möjligt att vi har en befälskår om ca 11000 när Finland har drygt 8000 officerare och utbildar 25000 värnpliktiga och 25 000 reservister, jämfört med våra 5-6000 värnpliktiga! Tror von Sydow att vi kan ha lika många officerare som idag och utbilda dubbelt så många?

Tja, kanske. Om vi inte hade haft en så stor andel högre officerare (som därmed inte befinner sig i utbildningsproduktionen), nämligen ca 34% (!) av befälskåren. I Finland är den siffran 15%. I Norge 22% och i Danmark är andelen högre officerare 15%.

Klart för start!

Allan Widman, folkpartiets talesman i försvarsfrågor, skriver på SvD Brännpunkt idag om uttalandet i Sälen av den norske statssekreteraren för försvaret, Espen Barth Eide, att ett norskt köp av 48 stycken Jas Gripen inte blir aktuellt om ­endast Norge köper den nya ­versionen av det svenska stridsflygplanet.

Underförstått, skriver Widman, är uttalandet en uppmaning till Sverige att också skaffa sig den nya Gripen. Den version som kallas ”Super-Jas”. I fredags begärde Norge att Saab ska lämna offert på 48 nytillverkade Gripenplan.

Widmans budskap är att det finns övervägande skäl som talar för att vi bör reagera positivt på den norska propån. ”Sverige bör så snabbt som möjligt förbinda sig att anskaffa ­exakt det antal Super-Jas som Norge beställer av Saab”.

Men Widman ställer smtidigt upp ett antal villkor:

”Om Norge avstår från att köpa Jas Gripen ska heller inte Sverige – i enlighet med den nya strategin för materielanskaffning – på egen hand utveckla Super-Jas. Det andra villkoret måste vara att vi, samtidigt med en eventuell beställning för att bygga om äldre plan till den nya versionen, gör klart att det svenska flygvapnet reduceras från 100 till 48 flygplan, samma ­antal som Norge och Danmark plan­erar för”.

Jag drar två slutsatser och ställer mig en fråga med anledning av detta:

1. Det är klappat och klart. Det blir en svensk beställning av ”Super JAS”. De i regeringen som hade hållit emot en sådan affär, hade varit folkpartiet.

2. Nästa grundorganisationsöversyn kommer att leda till att det svenska flygvapnet reduseras till en flygflottilj.

Frågan jag ställer mig är hur denna satsning, som rimligen leder till ett beslut i relativ närtid, tas emot när det nyligen fattades beslut om ombyggnad av upp till 31 JAS 39A/B till JAS 39C/D och ett demonstratorprogram för eventuell vidareutveckling av JAS 39 Gripen. Detta till en kostnad av 4,1 miljarder kronor över cirka fem år.
Regeringens argument för att gå fram med förslaget i vårpropositionen 2007, var att en ensad flygplansflotta som består av JAS 39 C/D, kombinerat med att antalet flygplan reduceras ner till 100, på sikt skulle innebära att långsiktiga besparingar uppnås.

Om det är regeringens linje att flygplansflottan även fortsättningsvis skall vara ”ensad” bör detta betyda att de 31 ombyggda planen skall säljas till högstbjudande så att ”Super JAS” kan introduceras istället.

En stilla undran är hur detta hänger ihop med talet om att operativa behov skall styra materielförsörjningen? Operativa behov är under överskådlig framtid internationella insatser (med markförband).
Låt mig förutspå att det kommer att höjas starka röster framöver för att flygstridskrafternas medverkan i internationella insatser skall få en framskjuten plats. Tro mig, det kommer snart förs fram att stridsflyg bör vara den svensa nichen i internationella insatser, vare sig det är efterfrågat eller ej. Man måste ju motivera hela härligheten med något som man har sagt skall vara styrande.

Gasmoras

Miljö­minister Andreas Carlgrens budskap från regeringen, att det rysk-tyska bolaget Nord Stream bör redovisa alternativa sträckningar för den planerade gasledningen i Östersjön, får idag kritik från oppositionspartierna på SvD:s Brännpunkt.

(s), (v) och (mp) ställer fyra krav på regeringen:

  • Regeringen ska ta tydlig ställning mot planerna att lägga en gasledning i Östersjön.
  • Samordna politiken med de and­ra Östersjöstaterna som motsätter sig att ledningen läggs på havsbotten
  • Regeringen ska stödja de baltiska staterna och Polen i deras ­ansträngningar inom EU för att Nord Stream ska utreda en dragning på land.
  • Tydligt och klart ta avstånd från planerna på att bygga en grenledning till Sverige från den aktuella gasledningen.

      • Partierna menar i debattartikeln att det är hög tid att regeringen tar frågan till riksdagen så att vi kan få ett ställnings­tagande som har parlamentariskt stöd. Eftersom det inte kommer någon proposition till riksdagen avser de tre partierna att väcka ett gemensamt utskottsinitiativ för att få en demokratisk förankring.

      –I företagets information framstår det som om östligare dragningar bättre skulle kunna undvika miljömässiga problem och risker, menade Carlgren när han uttalade sig från Nordiska rådets session i Oslo den 1 november.

      Carlgren ger strutsmentaliteten ett ansikte. Som miljöminister i en regering som faktiskt har tryckt på Östersjömiljöns betydelse, är det mer än lovligt passivt. Regeringens ståndpunkt är alltså att man i den kommande miljökonsekvensbeskrivningen enbart skall kräva en redovisning av en alternativ sträckning på havsbotten.

      Jag tycker att hela frågan är otroligt dåligt och klantigt skött från regeringens sida. Linjen hittills har varit att stoppa huvudet i sanden. Trots starka protester mot gasledningen från miljöhåll oh från andra Östersjöstater, har regeringen under lång tid bara sagt att man inte tänker säga något förrän man har en konkret ansökan på bordet.

      Mona Sahlin får följande fråga i Ekot: Frågan om gasledningen var ju aktuell redan innan det blev maktskifte i Sverige. Hur hårt tyckte du att den socialdemokratiska regeringen drev frågan?

      – Jag tyckte att vi drev den hårt. Det är ju först nu hela processen har kommit i det läget att det är regeringar som via just miljökonsekvensanalysen kan agera, säger Mona Sahlin.

      Det är naturligtvis en historieförfalskning.

      Självklart är det så, att om man verkligen vill påverka gasledningens dragning m.m., så skall man liksom vid alla andra typer av förhandlingar gå ut hårt från början. Under alla omständigheter skall man inte sitta tyst i båten och bara vänta på att en färdig ansökan ramlar ner. Då får man bara en vän, och det är bolaget som utformar ansökan. Grannländer, oroliga människor på Gotland och miljöengagerade personer runt hela Östersjön blir knappast imponerade av den svenska regeringens ”tuffa krav”…

      –Vi är förberedda på den svenska regeringens krav om att en mycket omfattande analys av riskerna för miljön och säkerheten ska göras. Vi ska presentera alla de uppgifter som behövs, säger Jens Müller vid Nordstream. Han räknar med att företagets ansökan lämnas in i december och låter meddela att bolaget har mycket god kontroll på alla metallföremål som finns på bottnen och att man definitivt kommer att undvika alla sådana områden.

      Bara det sistnämnda borde vara tillräckligt för regeringen att förstå att man har hoppat i galen tunna.

      Att förekomma….

      Jan Salestrand, generallöjtnant och chef produktionsledningen Försvarsmaktens högkvarter, skriver om brister i Nordic Battlegroup på dagens Brännpunkt (SvD).

      Han skriver att två dimensionerande begränsningar för förbandet redan är anmälda: Dels tillgången på transportflygplan där behovet kan variera beroende på insatsområde, dels specialinredda sjuktransporthelikoptrar. Den senare förmågan kommer inte att finnas fullt ut förrän den 1 april på grund av leveransförseningar.

      Han skriver att Försvarsmakten har haft problem att i tid få fram materiel och att det hos några enheter har saknat tillräcklig materiel i tid till utbildningen, vilket var känt sedan tidigare.

      ”Vi har fått många viktiga erfarenheter, samtidigt som vi ärligt måste medge att det finns brister inom våra processer som vi har anledning att förbättra oss i. Slutövningen i Norrbotten, Nordic Resolution, den 3–11 november, blir en mätare på tillståndet i förbandet och en angelägen kontrollstation inför beredskapens start den 1 januari”, skriver Salestrand.

      Frågan är varför Försvarsmakten går ut i offentligheten om detta just nu?

      En orsak är förmodligen att man i morgon skall redovisa resultatet av den anmodan som Försvarsdepartementet lämnade den 16 oktober, om att Försvarsmakten skall redovisa vilka åtgärder som vidtagits och som kommer att vidtas för att komma till rätta med brister avseende tillgången till medicinsk vård och evakuering. Det handlar om tillgången på transportresurser av skadade eller sjuka under övervakning av medicinsk personal och utrustning, särskilt avseende insatsen i Afghanistan samt för den nordiska stridsgruppen.

      En annan orsak är kanske riksdagens behandling av den skrivelse regeringen har lämnat om läget i Nordic Battlegroup. Det är en skrivelse som måse framstå som närmast pinsam för både regeringen och Försvarsmakten, mot bakgrund av Salestransd artikel och de uppgifter som redan tidigare har framkommit.

      Om helikoptrar ges t.ex. följande utförliga (!) information:

      ”Därför byggs tre svenska helikoptrar om för att säkerställa tillgången till sjuktransporthelikoptrar i stridsgruppen. Ytterligare fyra svenska helikoptrar kommer också att finnas disponibla för trupp- och materieltransport.”

      Och om matrielförsörjningsproblem kan man läsa följande:

      ”Huvuddelen av stridsgruppens materiel har levererats. Det finns fortsatt förseningar som rör leveranser av viss nyinförskaffad materiel. Dessa förseningar bedöms inte påverka förbandets operativa förmåga. Skulle ytterligare förseningar uppstå finns ersättningsmateriel att tillgå vilken av Försvarsmakten bedöms hålla godtagbar kvalitet.”

      Det skulle förvåna mig om riksdagen lät sig nöja med de besked som skrivelsen kan leverera. Försvarsmakten kommer förmodligen också med en dyster redovisning av helikopterläget i morgon. Sammantaget betyder det att Försvarsmakten, med Salestrands artikel, resonerar som så att det är bättre att förekomma än att förekommas.

      Informationsdirektör Staffan Dopping gör med andra ord skäl för sin lön, men det gör tyvärr inte läget inför beredskapsprerioden bättre. Försvarsmaktens prioriterade uppgift löses inte ut.

      Är det fortfarande någon som inte tycker det är viktigt att koppla dimensionerinsgkrav till huvuduppgiften?

      Man upphör inte att förvånas

      Dagens debattartikel på Brännpunkt (SvD) är något av det märkligaste jag har läst på länge! Den är undertecknad av försvarsminister Tolgfors och den moderata vice ordföranden i Försvarsutskottet, Rolf Gunnarsson.

      Under den något magstarka rubriken -med tanke på vad som har hänt den senaste tiden-”Röd-grön försvarsröra väntar”, skriver herrarna:
      ”Idag måste socialdemokraterna, vänstern och miljöpartiet presentera ett gemensamt budgetalternativ för försvarsmaterielanslagen. Alternativet måste, om de ska vara konsekventa, innehålla nya betydande satsningar på inhemska vapensystem, som är långsiktigt fullt finansierade och som inte tränger ut materiel för internationella insatser.”

      Med andra ord har man inte förstått någonting. I alla fall inte av miljöpartiets politik. Det blir bara pinsamt. Få försvarsintresserade har väl missat t.ex. Lennart Olsens debattartikel om just ekonomin och den inriktning miljöpartiet arbetar efter på materielområdet. Ministern och riksdagsledamoten försöker lägga ut dimridåer i vad som framstår som desperation över att klumpa ihop oppositionen till varje pris, strunt samma om man har fel i sak. De inbillar sig kanske att allmänheten hänger med lika dåligt i den försvarspolitiska debatten som de själva?

      ”Den materiel som köps ska bestämmas av försvarsmaktens behov. (…) I första hand ska färdig försvarsmateriel köpas. I andra hand ska den utvecklas tillsammans med andra länder. I tredje hand ska materiel egenutvecklas i Sverige.”

      Vän av ordning ställer sig genast frågan hur detta rimmar med den satsning på JAS Gripen (4,1 miljarder kronor) som regeringen alldeles nyligen fattat beslut om?

      ”Problemet är att dessa principer som grund för materielförsörjningen inte fullt ut har verkställts. Vi genomför nu den praktiska omställningen. Det är detta arbete som oppositionen vill stoppa.”

      Vill stoppa? Käre tid, det blir som sagt bara pinsamt.

      Sedan kommer det enda vettiga: ”Fullföljer socialdemokraterna sin argumentation från de senaste veckornas debatt riskeras en återgång till en gammal ­försvarspolitik, med bakåtblickande och nationell materielförsörjning snarare än en behovsstyrd.”

      Det hade varit bättre att Tolgfors och Gunnarsson på allvar hade skrivit om detta uppseglande och oroväckande fenomen, istället för att med ett nödrop försöka klumpa ihop oppositionen. Det är bara att läsa den nye ordföranden i Försvarsutskottet, Anders Karlsson (s), som replikerar direkt på Brännpunktartikeln i Svd för att förstå att det är viktigt.

      Man kan tycka att det är bra eller dåligt, men nog kan vem som helst med lite intresse för att beskriva saker som de är, hålla med om att de tre oppoitionspartierna har givit uttryck för olika linjer i försvarsfrågan den senaste tiden? Vänstern vet ingen vad de tycker, förutom att de vill utbilda fler värnpliktiga. Socialdemokratern har oroväckande nog signalerat återgång till territorialförsvar och kramat försvarsindustrin (vilket artikeln i dagens SvD också är ett uttryck för) utan någon mer grundläggande analys av det hela än en vilja att tjäna politiska poänger på borgerlighetens neddragningar på de orter som berörs. Detta medan (jaja, jag är partisk) miljöpartiet konstruktivt försöker föra försvarspolitiken framåt med en klar och dimensionerande internationell inriktning.

      Snart ser vi hur partiernas budgetmotioner ser ut för utgiftsområdet. Mitt förslag är att Tolgfors och Gunnarsson idkar lite efterforskningar i dessa motioner under helgen. När man har läst, och förhoppningsvis förstått, får de gärna återkomma på Brännpunkt med ett lite mer initierat inlägg. Jag ser fram emot det.

      Pellnäs centrala frågeställningar

      Bo Pellnäs skriver på dagens Brännpunkt och undrar om finansminister Borg förstår säkerhetspolitik?

      Jag vill kommentera två delar i Pellnäs artikel.

      1. Tesen om den omöjliga återtagningen.
      2. Bra land reder sig självt.

      1. Pellnäs kunskaper i historia och hans beskrivning av hur lite mänskligheten har förändrats i sitt sätt att tänka de senaste fyra tusen åren har naturligtvis sin relevans. Jag tror vi hittar mycket av kärnan för den oro och frustration som många debattörer har gett uttryck för den senaste tiden, i det som Pellnäs tar upp kring förmågan att fatta politiska beslut om upprustning, eller återtagning om man så vill.

      Han skriver: ”Man vidtog inga åtgärder när den politiska situationen i Tyskland förändrades. Inte heller när Hitler kom till makten 1933. Först två år senare, medan Tyskland rustade för fullt, reagerade Sverige. Men 1935 tillförde man inte försvaret resurser, man bara hejdade förfallet. Det var först 1938 som vi beslutade om en upprustning. Den var genomförd först 1948, tre år efter krigsslutet.”(…)”Alla dessa mekanismer inom politiken verkar idag med full kraft. Risken är att nutida svenska politiker, invävda i alla inrikespolitiska maktproblem, inte heller reagerar i tid på förändringar i vår omvärld. Om inte väljarna ser ett växande yttre hot kommer priset för en satsning på försvaret att uppfattas som alltför högt.”

      Under det här resonemanget hör jag frågan; vad skulle få svenska politiker att ”trycka på knappen”? Vem eller vad upphäver sin stämma och kräver ökade resurser och ökad förmåga att möta en invasion (eller vad man nu ser framför sig)?

      Det är en relevant fråga och en viktig diskussion. Om man hävdar att det militära försvaret skall kunna vara flexibelt, dvs. både kunna rusta ner och upp beroende på behov och omvärldsutveckling, måste man ge sig in i den debatten. Jag tror det är centralt, för att vinna förtroende hos de som likt Pellnäs oroar sig för att historiens misstag riskerar att upprepas, att kunna beskriva hur kedjan omvärldsanalys-beslut går till (eller hur den bör gå till). Det blir ju av nödvändighet alltid en subjektiv övning, men kanske man skall diskutera ett antal kriterier för när vissa mekanismer i planeringen bör gå igång? Och detta bör naturligtvis handla om både tillskott och nedskärningar. Annars förloras trovärdigheten i att det faktiskt är omvärldsförändringar och svensk ambitionsnivå som styr, och inte komplexets egna behov.

      Sedan tycker jag Pellnäs går lite fel. Han skriver: ”Det säkerhetsproblem i vårt närområde som Putins Ryssland håller på att skapa förnekas därför av nästan alla politiker. Man försäkrar oss visserligen att man ”följer utvecklingen”. Men det är mest en ursäkt för att slippa agera. Man försöker på olika sätt behålla bilden av att vårt närområde är problemfritt.”

      Jag tycker faktiskt inte att detta är sant. Pellnäs drar omedelbart kopplingen ”negativ utveckling i Ryssland – militärt hot”. Jag har inte hört någon försvarspolitiker sopa undan den ryska utvecklingen, men flertalet ser hoten på andra plan än det militära och vill därmed använda andra mekanismer än det militära reglaget för att möta denna utveckling. Man kan ju faktiskt se samma sak, men dra olika slutsatser om vad som behöver göras.

      2. Pellnäs skriver att: ”Tjecker, polacker och finländare har alla lärt en ohygglig historisk sanning. I nödens stund står man ofta ensam och måste lita till egen kraft.”

      Detta är en annan central del i den debatt som har rasat under sommaren. Min stilla fråga är hur vi skall dra gränsen för vad vi skall klara, om vi skall rusta till en nivå där vi klarar oss själva? Vi har ju (tack och lov!) aldrig dimensionerat försvaret för att kunna möta den faktiska förmågan i vår nära omvärld, oavsett vilja och säkerhetspolitisk situation i övrigt. Rysslands kärnvapenprogram – föranleder detta att Sverige bör skaffa sig ett taktisk kärnvapenprogram? Ett eget missilförsvar?

      Det är och förblir således alltid en fråga om var man drar gränsen för vilken förmåga som skall innehas, och aldrig en fråga om man skall klara sig helt själv eller ej.

      Miljösäkerhet, vatten och vapen

      Idag öppnas den sjuttonde Vattenveckan i Stockholm. Med anledning av detta skriver Anders Berntell, vd Stockholm International Water Institute och Johan Kuylenstierna, projektdirektör, World Water Week, bland annat följande på Brännpunkt:

      ”En miljard människor saknar tillgång till säkert dricksvatten, närmare 2,5 miljarder lever utan säkra sanitära system. En stor andel av jordens befolkning lever därmed under samma förhållanden som de flesta gjorde i Sverige fram till slutet av 1800-talet.

      Men medan världens militära utgifter har ökat med 37 % mellan 1997-2006 ligger investeringarna inom vattensektorn, i bästa fall, på oförändrade nivåer (Sipri).”

      Det är värt att uppmärksamma. Precis som en studie från FOI Miljösäkerhet – En översikt.

      Rapporten behandlar kopplingen mellan miljö, säkerhet och utveckling. Miljösäkerheten ryms inom ett vidgat säkerhetsbegrepp. Rapporten diskuterar miljösäkerhet, med betoning på klimat-, energi och naturresursfrågor och den presenterar en översikt av hur miljösäkerhet har hanterats i den vetenskapliga forskningen samt i internationella organisationer och på nationell nivå i ett antal länder.

      FOI skriver: ”Aktuella utmaningar inom området lyfts fram samt svenska aktörers syn på miljösäkerhet och möjligheter att agera internationellt inom området. I studien understryks att det är viktigt att den inbördes dynamiken mellan miljö, säkerhet och utveckling förstås och hanteras samlat på nationell nivå. Insikten om de starka sambanden mellan dessa faktorer behöver genomsyra hanteringen inom olika departement och myndigheter. En process för samverkan i dessa frågor kan behöva utvecklas särskilt med tanke på möjligheter att ta fram en gemensam nationell strategi inför det svenska EU-ordförandeskapet 2009. Ett forum för personer verksamma inom miljösäkerhetsområdet, med deltagande från olika samhällssektorer, skulle även kunna vara värdefullt.”

      Bladet från munnen och läsvärda blad

      Statsminister Fredrik Reinfeldt har nu för första gången kommenterat oenigheten mellan finansminister Anders Borg och försvarsminister Mikael Odenberg om hur mycket försvaret ska spara i framtiden. Till Ekot säger Reinfeldt:

      – Vi kan ju först besluta oss för vad vi tycker är rimligt och väga det mot olika typer av utgiftsminskningar och sen ta eventuella diskussioner, vad det får för möjliga konsekvenser. Jag tror det är viktigt att man tar det i just den ordningen.

      Ja jösses. Det är ganska många i det försvars- och säkerhetspolitiska Sverige som går i spinn över det uttalandet. Oavsett vad man tycker om nuvarande budgetram. För att undvika missförstånd, vilket har förekommit efter tidgare inlägg här på bloggen, vill jag göra klart att jag tycker försvaret skall spara pengar. Det bygger först och främst på en säkerhetspolitisk analys och ett behov av att omfördela resurser som jag står för, men också det som Lennart Olsen välgörande nog tar upp idag på Brännpunkt – ineffektiviteten!

      ”Man kan på goda grunder ifrågasätta de stora kostnaderna för den begränsade försvarseffekt vi får ut” skriver Olsen och jag håller fullständigt med honom.

      Vi försökte verkligen tränga in i räkenskaperna under tiden på Försvars- respektive Finansdepartementen och han beskriver det på ett utmärkt sätt i sin bok Rödgrön reda om samarbetsperioden mellan miljöpartiet och den dåvarande socialdemokratiska regeringen.

      Inte "antingen eller"

      Wilhelm Agrell skriver på Brännpunkt idag.

      De viktiga frågorna i den försvarsdebatt som nu pågår saknas fortfarande: Hur använder man resurserna på bästa sätt på kort, medellång och lång sikt? Grundfrågan är vad man dimensionerar sig emot och hur kopplingen mellan detta (det internationella) och den territoriella insatsförmågan ser ut.

      Agrell för, även han, ett ”antingen eller” resonemang. Vem har sagt att Försvarsmakten inte ska ha en planering som innefattar hur man avkastar årlig ”produktion” (dimensionerad för att möta de närliggande internationella behoven) till en, liksom tidigare, personell,- materiell- organisatorisk och territoriell insatsförmåga?

      Jag fortsätter hävda det omöjliga i att ett försvar dimensionerat för internationella insatser inte kan uträtta något på hemmaplan! Det handlar om planering, personalförsörjning och en materielförsörjningsprocess som stödjer det man skall göra och inte ”äter upp” förutsättningarna.

      Och vem har sagt att man inte längre ska ha fältövningar och planering/beredskap även för territoriella insatser? Men, i nuvarande läge blir det inte mycket pengar till sådant av två anledningar:

      Regering/riksdag/politiker ”förstår” bara när de behöver avdela pengar till ”lättförståelig hårdvara” dvs materiel. (Om Försvarsmakten kommer med ett förslag om att införa en territoriell övnings- och beredskapsplanering och avdelar pengar till detta kommer de att kallas reaktionära och avdelade pengar stryks ut budgeten).

      Samtidigt kräver detta ett besked ÖB bett politikerna om för länge sedan, men fått ett politiskt nej till – vad ska han ”skära bort”? Vilken funktion/förmåga?

      Så länge inte politiker tar detta ansvar klarar inte Försvarsmakten av det själv och den interna försvarsgrensstriden fortsätter. Vi har inte råd med ett sådant ”övningssystem” samtidigt med den materiella tyngdpunkt som är en följd av nuvarande FM-planering.