Kategori: Försvarsberedningen
En debatt för närmast sörjande
Det är lätt hänt att man drabbas av tunnelseende när man intresserar sig för försvars- och säkerhetspolitik. Om man t.ex. har skaffat sig ett gediget Twitterflöde genom att följa personer med samma intresse inbillar man sig tillslut att debatten och diskussionen svallar hög i offentligheten. Och så tycker man ju gärna att det inte finns något viktigare eller mer intressant att ägna sig åt, och att det rimligen bara är en tidsfråga innan (infoga här valfri samhällsaktör eller medborgare) upptäcker detsamma. Det är värt att påminna sig om att så inte är fallet.
Reinfeldt har nyss avslutat sitt tal på Moderaternas stämma i Norrköping. Drygt 45 minuter och inte ett ord om försvaret. Och med risk för att jag missade något sades inget om försvar eller krishantering under gårdagens partiledardebatt heller. Ämnet lyser med sin frånvaro trots den krisstämning som omgärdar det, i alla fall i kretsen närmast sörjande. Folk och Försvar arrangerar aktuella och ambitiösa seminarier, frivilligorganisationer försöker synas och det blossar upp tomtebloss i medierna, som Ryska påsken eller gigantiska övningar i närområdet, men det blir inte så mycket mer av det och att försvaret eller krisberedskapen inte är en fråga för partipolitikens främsta företrädare illustrerar precis just detta. Frustrerade försvarsbloggare tycker man ropar för döva oron och det är rimligt att ställa sig en gemensam fråga: Har vi som är specialintresserade missförstått läget? Förmår vi inte lyfta oss ur våra gropar av snäva kunskaper eller fokusområden och se de stora perspektiv som beslutsfattare med uppgift att se helheten agerar utifrån? Förs debatten på fel sätt, eller med utgångspunkter som inte lyckas gripa tag om offentligheten? Är vi alltför för slutna i våra begrepp, förkortningar och blinkningar till varandra, på ett sätt som bara är avskräckande för den som har ett begynnande och ömtåligt intresse och som kanske närmar sig försvarsbloggar eller vågar sig in på ett seminarium med Krigsvetenskapsakademien? Eller så är det så som vi kanske ibland tror, att vi till skillnad från den ointresserade massan har skådat ljuset – men det hjälper å andra sidan inte ett dugg om så skulle vara fallet eftersom det ändå är andra som bestämmer.
Nåväl. Fram till dess att Försvarsberedningen lämnar sin nästa rapport i slutet av mars kommer partierna vara något försiktiga inför risken eller möjligheten att behöva göra upp och behöva backa från tidigare utfästelser. Men inom några områden kommer det puttra.
Det är lätt att förutse att FM Org 18 (dvs enkelt uttryckt konsekvenserna av den besparing om 500 mkr som regeringen ålagt Försvarsmakten vad gäller personalkostnader) ändå vållar mer debatt än komplicerade och mer långsiktiga strategiska övervägningar som ryms t.ex. i den perspektivstudie som nyligen redovisades. Personalfrågor handlar om människor som arbetar på regementen och flottiljer och sprider naturligen oro men också engagemang på ett annat sätt även i vidare kretsar, som t.ex. kommunpolitiker med militär verksamhet inom sina kommungränser. Klangbotten i försvarspolitiken är dock ganska grund, så länge som S och M i stora drag är överens om ekonomin. Socialdemokraterna kan inte åka landet runt och utlova att alla tjänster ska vara kvar och framhåller hellre andra delar av personalförsörjningen, som t.ex. sitt förslag om obligatorisk mönstring för alla (på nätet).
Försvarsdebatten förs dock inte enbart på bloggar. Sent igår var det nämligen dags att debattera försvarspolitik under den allmänpolitiska debatten, vilket är ett tillfälle för ledamöterna att tala i valfritt ämne under de tre dagar den pågår. Två (2) debattörer kände sig manade, nämligen Peter Hultqvist (S), Försvarsutskottets ordförande och Johan Forssell (M) som begärde replik.
Hultqvist inlägg handlade om försvarsindustrin och behovet av
(…) en långsiktig och samlad strategi för denna sektor (…) Det krävs ett samverkansprogram där samhälle, forskning, näringsliv och fack gemensamt försöker bidra till utveckling och konkurrenskraft. Sverige måste dessutom tydliggöra vilka vapensystem som är att räkna som nationella säkerhetsintressen och kan motiveras som detta inför EU.
Hultqvist ger exempel på vad det kan handla om, nämligen stridsflyget, undervattenssystemen, cyberförmåga, sensorer, krypto och telekrigsförmåga. Hultqvist nämner också att Finland, Frankrike, Italien och Norge arbetar med nationella strategier för sådant som kallas för säkerställande av försörjningstrygghet, strategisk autonomi och hur nationell industri ska utvecklas. Han tror sammanfattningsvis inte alls på en fri marknad och andra länders engagemang för konkorrensutsatt försvarsmateriel – han tror särskit inte på att Sverige ska gå i bräschen inom EU för detta – och här har vi således ett mer tydligt konfliktområde med regeringen, där det också verkar finnas en spänning inom regeringen, där FP nu – en smula otippat efter att ha följt deras politik på området – lite försiktigt uttrycker sympati för ett ökat statligt engagemang.
Johan Forssell begärde replik på Hultqvist, men inte för att prata om försvarsindustrin utan om S budgetmotion:
Jag skulle därför vilja fråga Peter Hultqvist: Om nu våra satsningar om ett antal hundra miljoner kronor är ”puts i marginalen”, hur skulle då Peter Hultqvist vilja beskriva sin egen satsning om 0 kronor?
Hultqvist svarar att han
(…) lägger 100 miljoner mer på förband och 100 miljoner mer på materiel än vad regeringen gör genom omfördelningar i budgeten.
och framhåller det pågående arbetet i Försvarsberedningen:
I mars kommer en rapport att läggas fram. Då hoppas jag på en bred politisk överenskommelse som så småningom också kan omfattas av ekonomiska konsekvenser (…) när vi är klara med Försvarsberedningen ska vi också börja ta ställning till hur den långsiktiga ekonomin ska se ut.
Jag tycker detta stärker tesen att det blir hårt att få ihop en majoritet som omfattar S och M i beredningen, och att försvarsindustripolitiken är det område i vilket perspektivplanen tydligast materialiseras.
PS. Apropå FM Org 18 ovan har Annicka Engbloms (M) uppröda blogginlägg nu fått genmäle genom Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten. Med all respekt för både Engblom och Lagersten: Till dessa nivåer når de inte riktigt vare sig det gäller formuleringskonst eller ilska. Här är en man som man inte vill ha emot sig. Och i avdelningen för mustiga texter som stimulerar tanken rekommenderar jag Torbjörn Kvist i Svensk Tidskrift: Sveriges beredskap är god.
Frikoppla försvaret från hotbilden
Igår deltog jag i Folk och Försvars seminarium ”Försvarsberedningens säkerhetspolitiska rapport – analys och kommentarer” på Kungl. Myntkabinettet i Stockholm. Min kollega i Kungl Krigsvetenskapsakademien, Johan Wiktorin, IKFF:s Josefine Karlsson och jag kommenterade beredningens rapport efter presentationen av beredningens ordförande, Cecilia Widegren. Passet efter gav beredningens ledamöter – samtliga utom Peter Rådberg (MP) som är på resande fot – sina kommentarer.
Jag hann inte säga allt jag tänkt – det gör man förmodligen aldrig – och tänkte följa upp det hela med några rader.
Svårigheten med att analysera en analys på ett rättvist sätt, är att man tenderar att döma den efter huruvida den kommer fram till de egna ståndpunkterna eller ej. Om slutsatserna inte överensstämmer med sina egna, ja då är det gärna fel på analysen, analytikerna, underlaget eller uppdraget. Och nu när många har synpunkter på framför allt Rysslandsbeskrivningen och misstänkliggör beredningen på olika sätt, ja då förstår jag att beredningens ledamöter blir frustrerade eftersom man verkligen har ansträngt sig för att alla ska förstå att man förstår sig på allvaret i den ryska utvecklingen.
Men det återkommande misstänkliggörandet av Försvarsberedningens analyser har flera orsaker. Dels är det ju faktiskt så att så länge som man föregriper beredningens rapporter med att avisera besparingar (vanligast förekommande) eller för den delen ekonomiska tillskott (som nu inför höstbudgeten), ja då får man faktiskt leva med bilden av en genompolitiserad process som främst är till för att i efterhand motivera Finansdepartementets besked. Eller med andra ord: Det framstår som att det är Finansdepartementet som bestämmer hur farligt Ryssland får anses vara.
Och den andra orsaken till att det är så laddat kring rapporterna är något i grunden positivt: Beredningens analyser har spelat stor roll för utformningen av de civila och militära strukturerna. Det är därmed viktiga besked man kommer med, vilket i sin tur gör det viktigt att influera ledamöterna eller – om de kommer fram till ”fel” slutsatser – visa hur felet kunde begås.
En aspekt som jag tycker kritikerna missar är; ja, resultatet är ett förhandlingsresultat. Men fördelen med det är att man mejslar fram vad det politiska systemet förmår att absorbera och göra något av. En annan aspekt är att man genom beredningen kan ändra starka strukturer om viljan finns och – om begreppet tolereras – särintressen.
Därmed kommer jag in på själva rapporten:
Jag håller med Johan Wiktorin, som i sin kommentar framhöll att den i stort är gedigen och bra (rekommenderar även Wiseman’s analys). Jag sade på seminariet att ledamöterna förtjänar beröm för det, vilket verkligen ska delas med beredningens sekretariat.
Jag har tidigare på denna blogg resonerat om titeln, och jag framförde min åsikt om att rapportens vägvals-titel understryker att vägvalet är klart – det innebär att man stannar i nuvarande inriktning. Beredningen skriver uttryckligen att man fullföljer inriktningen beslutad 2009. Detta med eftertryck, då det formuleras att utvecklingen understryker behovet att fullfölja denna inriktning.
Vid gårdagens seminarium ställde dock universitetslektor Eva Haldén en mycket relevant fråga om vad vi har att utgå ifrån egentligen? Om det nu är IO14 som man ska utgå ifrån och ”fullfölja”, är frågan huruvida man är överens om hur denna grund ser ut, som man ska bygga vidare på? Haldén pekade på att regeringen i praktiken har underkänt Försvarsmaktens underlag, så vem är det som bestämmer hur nuläget ser ut? Min bild av svaren som gavs vid seminariet är att de flesta verkar distansera sig från IO14, vilket man kan tycka är lite anmärkningsvärt mot bakgrund av de så starka skrivningarna om att inriktningen från 2009 gäller. Sammanfattningsvis är jag ganska säker på att detta kommer utgöra en av de svårigheter som beredningen har att brottas med inför nästa rapport.
Åter till beredningens rapport. Det är mer av samma det handlar om, jämfört med den senaste säkerhetspolitiska omvärldsanalysen från 2007: Mer Norden, ökad osäkerhet kring Ryssland, mer NATO, Nordiskt och samarbete med Baltikum. Samt mer tonvikt vid närområdet. Vad gäller det sistnämnda har jag noterat att ledamöterna i sina kommentarer till rapporten betonar detta starkare än vad som faktiskt står i texten. Det gäller särskilt Peter Hultqvist (S) och Allan Widman (FP), som understundom låter som om det vore fråga om ett totalt återtåg till den svenska landgränsen. Men i beredningens 07-analys skrev vi:
”Genom aktivt deltagande i internationell krishantering bidrar vi till internationell säkerhet, uppfyller våra skyldigheter att skydda och försvarar Sveriges värden och intressen.”
Vilket i sin förlängning kom att kritiseras som Afghanistan-doktrinen. Och i den aktuella rapporten skriver man, tack och lov:
”Genom deltagande i fredsfrämjande insatser bidrar Sverige till fred, stabilitet, hävdande av internationell rätt och respekt för mänskliga rättigheter samt motarbetar hot från stater och ickestatliga aktörer mot svensk och internationell säkerhet. (…) Sverige värnar sina grundläggande värden och intressen både hemma och utomlands.”
Även detta, uttolkningarna av vad man menade i rapporten egentligen, om hur nationellt och regionalt fokuserade vi ska vara och vad som ska vara dimensionerande ingångsvärden, kommer bli en intressant stötesten inför nästa rapport.
Under seminariet framhåll jag två saker som är värda att lyfta upp, som annars riskerar att drunkna i flödet:
- Beredningen är mycket tydlig med att bidraget till FN-ledda insatser ska öka. FN:s förmåga ska fördjupas och förstärkas. Om jag hade varit Svenska FN-förbundet hade jag varit orolig för att denna ambitionsökning anses uppfylld redan i och med Mali-insatsen, då vi sänder 70 personer – vilket är en rejäl ökning från dagens (pinsamma) 29…
- Användning av militära resurser: Beredningen skriver: ”Förmågan att samutnyttja militära och civila resurser, inklusive polisiära, bör öka.” Där gläntar man för något stort och svårt och känsligt i Sverige. Man ska inte underskatta sprängkraften i detta, om man orkar och vill fullfölja i nästa rapport.
En annan sak som bör noteras, men som knappast riskerar att drunkna i debatten, är elefanten i rummet: NATO. Eller snarare konsekvensen av det man skriver. Genomgående i hela rapporten talas det nämligen om organisationens fördelar och dess positiva inverkan etc. Inte en enda stavelse om nackdelar. Och det måste naturligtvis framstå som konstigt i en analys, om man nu inte levererar slutsatsen att även Sverige bör gå med i den organisation som beskrivs som så central.
Det går dock att förstå – partierna vill inte pröva eller ompröva sina uppfattningar på det sättet i en fråga som har kommit så långt i de positiva beskrivningarna av den, att enbart andra mer subtila bevekelsegrunder tar vid. Som t.ex. att frågan om Sveriges militära alliansfrihet har rötter så djupa i den svenska samhällskroppen att det handlar om självbilder och nationell identitet. Till detta kommer föreställningar om att osäkerheten ökar vid ett medlemskap – en tro på att vi kan bli indragna i konflikter och tvingas skicka kvinnor och män att offras på slagfält vi inte vill kännas vid. Och kanske finns det även en undran inför hur Ryssland skulle reagera på svenskt medlemskap.
Vi svenskar tycker nog om att oroa oss över Ryssland, men vi tycker inte om att oroa Ryssland.
Men, som sagt, dessa förmodade nackdelar behandlas inte i rapporten och då blir den märklig. Fortsättning följer dock. Jag skrev om den aviserade NATO-utredningen – bryskt uttryckt – i ett tidigare inlägg och vid seminariet var Staffan Danielsson (C) mycket tydligt med att han lägger stor vikt vid den. Beredningen skriver (sid 227-228):
”Som ett led i att klargöra vilka prioriteringar Sverige bör göra gällande i det nordiska samarbetet är det viktigt att utvärdera hur Sveriges försvarspolitiska samarbete i Norden, inom EU, med Nato och andra berörda fora kan utvecklas. Hur dessa samarbeten ska kunna förbättras ytterligare, bör analyseras och utvecklas i särskild ordning.”
Danielsson sade vid flera tillfällen att han hoppas att detta ska redas ut av Försvarsberedningen, och det redan i nästa rapport. Han har onekligen en poäng, att lägga fast Försvarsmaktens förmågor m.m. utan detta klargörande som kan ha beständighet över tid, vilar kommande inriktningsbeslut på lösan grund. Min bedömning är dock att det inte blir något som andas NATO-utredning ”på riktigt” i de kommande direktiven till rapport II. Direktiven kommer ju under sommaren – innan valet – och sannolikheten att man ger Löfven NATO-vapnet i valrörelsen är förmodligen lika stort som att man utnämner Bingo Rimér till jämställdhetsminister.
Nåväl. Min övergripande synpunkt på Försvarsberedningens rapport lyder som följer: Det är doom and gloom all over the place. Jag ifrågasätter den deterministiska syn på utvecklingen, i negativ riktning, som jag tycker genomsyrar rapporten: Vi går mot svårare tider, på alla områden, det blir värre och värre och det är mer Tomas Ries än Hans Rosling, om man så säger. EU står på knä. Ryssland reser sig. Norden vill men kan knappt mer utan att ingå i samma säkerhetsstruktur (det där är min slutsats, inte beredningens). USA vänder sitt ansikte bort ifrån oss. Amen. Och ungefär där misströstar vi alla och gör nog egentligen bäst i att bunkra livsmedel och gräva en bunker i trädgården.
Men, vi är ett land! Ett välmående land med ambitioner och teknik och idéer om hur vi förbättrar världen! Vi kan rimligen inte låta vårt bidrag till världsutvecklingen – i synnerhet utvecklingen i närområdet – sträcka sig till att leverera realistiska bedömningar om Ryssland? Vi kan inte låta allt gå ut på att andas ut i varierande grad över avsaknaden av ett militärt hot riktat mot vårt land. Har vi inga politiska ledare i det här landet, med visioner och drömmar och förmåga att omsätta dem till handlingsplaner?! Hur ser visionen ut för Östersjöregionen? Hur bygger vi infrastrukturen på ett sätt som främjar fred och samarbete? Vad är Sveriges roll och ansvar i EU, i denna tid av nationellt tillbakadragande? Var det måhända inte ett fredsprojekt?
Jag efterlyser den säkerhetspolitiska dimensionen av att ha visioner och ta sig ton om dem – ja rentav den säkerhetspolitiska dimensionen av att ha roligt (!) och ladda perspektiven med positiva mål. Om man inte gör det, så misströstar ungdomen (på goda grunder) och andra sorters ledare tar vid. Det ser vi runtom i Europa och det befarar jag att vi ser början på under EU-valrörelsen. Tänk om den går ut på att man ska säga ”Sverige först” mest och högst, från samtliga partier?
Men här är det tomt, ekande tomt i rapporten. En positiv tolkning är att man är rädd för att sådana skrivningar gör att man drar på sig kritik för att man inte ser allvarligt nog på Ryssland – och här har vi det igen, det är som om Rysslandsskrivningarna fungerar som ett lackmustest på beredningens grad av seriositet. Eller så är det förskräckligt nog så att det ekar tomt eftersom det är… tomt.
Amerikanerna är bra på det där. Det är land of the free, home of the brave och yes we can för hela slanten, på ett sätt som vi i vår lagompräglade inställning ibland finner genant men som jag definitivt tror fyller en funktion i att ladda hopp och självförtroende nog att lyfta sig i håret.
Sådär gick jag på under seminariet, med ambitionen att åstadkomma ett litet brandtal för vikten av optimism och visioner. I svensk tappning skulle vi väl i alla fall kunna åstadkomma en variant av Norges twin-track-linje visavi Ryssland: Man lyfter utmaningarna och hoten i norr, särskilt inom NATO för att försöka upprätthålla intresset för regionen, samtidigt som man jobbar aktivt för goda relationer med Moskva – senast genom en marinövning nu i maj. Finland har för övrigt liknande ambitioner som Norge, man försöker engagera Ryssland på ett konstruktivt sätt i alla sammanhang man kan. Här i Sverige har dock Regeringskansliet inte riktigt hämtat sig ännu, efter debatten om övningen ”Snöflingan”. Ni minns?
Det jag slutligen tog upp men bara hann nämna helt kort, är att den stora grejen med nästa rapport hade varit om man deklarerade att man struntar i den man nu har lämnat.
Det är lite drastiskt uttryckt, men jag menar såhär: Försvarsberedningen säger i rapporten att man vill utreda vad som är en ”rimlig ambition avseende säkerhet för samhällsviktig infrastruktur och försörjningssäkerhet vid extraordinära händelser och höjd beredskap”. Gissningsvis vill man lägga fast och sedan upprätthålla en grundläggande förmåga och robusthet på den civila sidan, för att kunna möta kriser och katastrofer som man inte riktigt vet varifrån de kommer, hur de uppstår eller vilka konsekvenser de får. Med andra ord en förmåga man kan enas om och som sedan ligger fast, oavsett vilka olika scenarior som är mest populära (eller reella) för tillfället.
Min uppfattning är att den inställningen bör råda även på den militära sidan.
Jag har nämnt det förut på denna blogg: försvarets dimensionering och utformning ska inte vara omedelbart kopplad till en hotbildsanalys. Det är en utmaning, för då måste man enas om vad som är centrala värden och vad som är vitala förmågor, vad som är rimligt och vad man vill lägga för resurser på denna grundläggande förmåga – beständigt över tid. Det hade gjort att beredningens kommande rapport hade varit fokuserad på att identifiera förmågeglapp och obalanser, att få ihop systemet så det blir ett system av system på riktigt, och att göra det på den militära sidan och den civila sidan för att sedan jacka ihop det civil-militärt där det är önskvärt för att höja den totala förmågan.
Om ni den stora slutsatsen av beredningens rapport är att allt är osäkert och oförutsägbart, kanske nästa rapport ska gå ut på något så oväntat som att den civila och militära förmågan ska vara förutsägbar över tid, oavsett dagsaktuell hotbild.
En ny fas i livet
Det här är inget enkelt inlägg att skriva. Jag sitter med en blandad känsla av vemod och spänning inför en ny fas i livet.
Idag begär jag att få bli entledigad från Försvarsberedningen och mitt försvarspolitiska engagemang ska uppgå i något annat. Oklart vad ännu så länge.
Med viss skräck gick jag till det första utskottssammanträdet, där jag visste att en äldre moderat herre vid man Arne Andersson höll i klubban. Mina fördomar kom på skam, kanske även hans om han nu hade några. Vi fann varandra och jag kom att respektera Arne djupt. Ett oerhört professionellt utskottskansli och en rad kompetenta och generösa ledamöter gjorde att jag snabbt förstod att jag hade dragit riksdagens vinstlott. Jag stortrivdes och gav mig sjutton på att motverka alla eventuella fördomar genom att se till att vara bäst påläst i alla lägen. Jag ägnade mycket tid åt att läsa in mig, åka runt och besöka verksamheten i alla Sveriges hörn (minns att detta var i mitten på 90-talet!) och diskutera med officerare och frivilliga, soldater och försvars- och säkerhetspolitiska tänkare av alla de slag.
1995 drog Thage G. Peterson igång Försvarsberedningen. Jag valdes att representera miljöpartiet och det har jag gjort sedan dess. Det är 14 år i år. Försvarsberedningen är ett unikum i svensk politik, ja i svensk statsförvaltning. Jag gör inte beredningen rättvisa med mindre än en mer djuplodad betraktelse som jag får avlägga i sinom tid.
Låt mig bara säga att det har varit en ynnest att få vara ledamot i beredningen. Att få delta i en så remarkabel omställningsprocess (både i verksamhet, inriktning och idé) som har skett från 1995, när murens fall och kalla krigets slut började sätta avtryck i försvarspolitiken, till en internationell inriktning som i sin tur genom en pendelrörelse har lett tillbaka till ett ökat territoriellt fokus – det är inget annat än ett äventyr att ha varit med om.
Beredningen skulle inte heller ha fungerat som den har gjort utan sina ledamöter och sina sekretariat eller experter och sakkunniga. Jag vågar inte börja skriva om alla som verkligen förtjänar att omnämnas här. Då kan jag inte sluta. Jag får återkomma till även detta i särskild ordning. För att inte tala om alla minnesvärda förhandlingar, resor, hotellsprängningar och på olika sätt avgörande händelser i beredningens historia. Nej jag måste hejda mig, det rullar upp en film framför mina ögon.
Och vad viktigare är, Försvarsberedningen har spelat en avgörande roll i svensk försvarspolitik. Min starka förhoppning är att den får fortsätta spela den rollen. För om inte beredningen får uppdrag och mandat att tänka nytt, stort och förhoppningsvis rätt, vem ska då göra det i en kontext där riksdagens majoritet kan formas, där de politiska partierna ges möjlighet att påverka och påverkas och där ansvarstagandet både kan och bör vara större och längre än en mandatperiod?
När jag lämnade riksdagen 1998 för studier och yrkesarbete som PR-konsult med inriktning miljökommunikation gick det ganska bra att förena uppdraget med min övriga tillvaro. Jag fick barn (som var med på sammanträdena tills dess att de var alldeles för rörliga och högljudda och inte längre beroende av mig för mat!). Först Andreas 2001 och sedan Anton 2003. Det var bara längre resor jag inte följde med på under denna tid. Jag vill i det sammanhanget sända en tacksamhetens tanke till alla de i beredningen som gjorde det möjligt att förena arbetet med små barn. Huvudsekreterare Michael Mohr gjorde t.ex. en minnesvärd insats när han tog en missnöjd Andreas på axeln och travade runt med honom när beredningen höll presskonferens.
2005 blev jag politiskt sakkunnig vid försvarsdepartementet. Det var en fantastiskt lärorik och rolig tid. Efter valet 2006 var det regeringsskifte och jag, som hade flyttat från Stockholm med familjen och startat egen verksamhet, kunde inte riktigt släppa försvarspolitiken. Beredningen hade jag ju kvar, men även övrig tid tenderade att läggas på försvars- och säkerhetspolitik. Jag startade denna blogg. Jag lade näsan i blöt överallt. Tackar sällan nej till att hålla föredrag eller delta i debatter.
Sedan hösten 2007 har det blivit mer och mer ohållbart. Hur kul är det att tänka på pensionspoäng, jaga uppdrag och tänka förnuftigt kring sin egen situation när det är så väldigt roligt och intressant med försvars- och säkerhetspolitik! Många har trott att jag har arbetat politiskt på heltid och jag har då fått upplysa om att jag är försvarspolitiker på ideell basis (sånär som på arvodet för beredningsuppdraget om 1200 kr/mån brutto). Då och då har frågan om huruvida partiet ska kunna ge mig lite ersättning för verksamheten dykt upp, men det har hela tiden runnit ut i sanden. Det är mitt eget fel.
Märklig passivitet i en värld som sjuder av aktivitet
”Director of National Intelligence Dennis C. Blair told Congress yesterday that instability in countries around the world caused by the current global economic crisis, rather than terrorism, is the primary near-term security threat to the United States.”
Så inleds den artikel i Washington Post som i februari rapporterade om den första redovisningen på sex år som inte redovisade terrorismen som det största hotet mot USA. Det är ett viktigt skifte. Runt om i världen sjuder det och kokar av aktivitet. Det produceras tankepapper och rapporter på löpande band om hur den globala ekonomiska krisen påverkar den säkerhetspolitiska utvecklingen.
Det tänks naturligtvis stora tankar inom EU också. Vad får den globala ekonomiska krisen för effekter på EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (CFSP)? Hotas t.ex. den fortsatta utvidgningen när länder vänder sig inåt för att hantera krisen och politisk instabilitet som en följd av den? Eller skapar den nya möjligheter till nya roller och prioriteringar?
Läs en intressant artikel av Daniel Korski här.
I Sverige är det dock märkbart och märkligt tyst om den globala ekonomiska krisens säkerhetspolitiska konsekvenser. Lägg till de nya tongångarna om nedrustning och kärnvapen från Washington och vi har ett antal närmast akuta frågeställningar som måste adresseras:
Hur bedömer vi EU:s fortsatta säkerhetspolitiska utveckling i krisens skugga? Vilka nya möjligheter respektive problem kan vi förutse och hur bör dessa hanteras? Och hur kan de amerikanska nedrustningssignalerna omhändertas av EU?
Sverige tar snart över ordförandeskapet i EU. Det innebär att vi måste ha en rad svar (och en hel del strategier) inom dessa områden. Inte minst inom nedrustningsområdet där Sverige både en tradition att falla tillbaka på och goda möjligheter till intressanta initiativ.
Regeringen skulle kunna ge Försvarsberedningen i uppdrag att göra en säkerhetspolitisk omvärldsbedömning där internationella bedömningar av läget tankas in och behandlas. Till detta hör en bedömning och en sammanställning av möjliga konsekvenser och initiativ inom nedrustningsområdet (här behöver regeringen verkligen hjälp! Det är ett gruvligt eftersatt område under Carl Bildts ledarskap). Lämpligtvis lämnas en delrapport inför det svenska ordförandeskapet. Slutrapporten bör lämnas strax efter valet 2010.
Den nya regeringen kommer, alldeles oavsett vilken färg den har, att behöva en parlamentariskt förankrad färsk analys. Precis som Sverige behöver ett blocköverskridande ansvarstagande när det gäller försvars- och säkerhetspolitiken. Just nu grävs nämligen bara skyttegravarna djupare och djupare. Riksdagen påbörjar snart behandlingen av regeringens försvarspolitiska inriktningsproposition. En Försvarsberedning i arbete skulle kunna bidra till att de värsta partiegoistiska solospelen om inte upphörde så i varje fall dämpades. För allas vårt gemensamma bästa.
PS. För säkerhets skull kanske det är bäst att tillägga att jag inte ser det faktum att partierna har olika uppfattningar i försvars- och säkerhetspolitiska frågor som ett problem. Tvärt om. Det är rentav nödvändigt för en vital debatt och kloka beslut. Det är den fäktning (inte sällan tuppfäktning) som springer ur föreställningar om hur man maximerar nyttan för det egna partiet, alldeles oavsett sakfrågan, som jag vänder mig emot.
Välkomnar Widman
Ytterligare en försvarspolitisk blogg har sett dagens ljus. Jag välkomnar Allan Widman (FP) till bloggarnas skara. Utöver att det ska bli utomordentligt intressant att följa Widmans inlägg, så startar han sin blogg av en mycket viktig anledning.
Nu är det fem av Försvarsberedningens sju ledamöter som bloggar:
Allan Widman (FP), som sagt, Staffan Danielsson (C), Gunilla Wahlén (V) som dock inte har uppdaterat sedan i september 2008, Else-Marie Lindgren (KD) och så jag. Håkan Juholt (S) och Karin Enström (M) kanske också ansluter sig vad det lider?
(Allan Widman debatterade den försvarspolitiska inriktningspropositionen med Peter Eriksson (MP) i Nyhetsmorgon tidigt i morse)
Sent omsider…
… vill jag kommentera det blogginlägg försvarsminister Sten Tolgfors gjorde igår under rubriken Dags för konkreta besked från Sahlin. Han skriver:
”De flesta påstår sig vilja ha en bred uppgörelse om försvaret, men vem medverkar konstruktivt till det att få det? Början på en bred uppgörelse kan knappast vara att frångå den rad av sjupartiuppgörelser som redan gjorts som grund för inriktningspropositionen under det senaste dryga året. En bra början vore helt enkelt att alla bara står för det dom redan har sagt.”
Men i nuvarande läge, efter Mona Sahlins besked om att beredningens linje gäller, är det faktiskt bara Folkpartiet som har frångått uppgörelsen i och med relativt konkreta förslag som avviker från den tidigare linjen (som både är uttryckt i beredningens rapporter och i de planeringsanvisningar som folkpartiet var med och fattade beslut om i november 2008).
Tolgfors fortsätter:
”Men ändå, för att se om och hur det skulle gå att komma framåt har jag vid det här laget bjudit in och fört samtal med följande personer på departementet: Björn von Sydow, Håkan Juholt och hela försvarsberedningen, Anders Karlsson, ordförande i försvarsutskottet. De har fått en 25 minuters genomgång av innehållet i och arbetet med inriktningspropositionen. Jag återger inte samtalens innehåll, men de har varit bra i sig.”
Väl så, men frågan är vad dessa sonderande samtal har lett till? Hur skall försvarsministern och regeringen gå vidare nu? För dessa samtal leder ju inte i sig till att man samverkar och söker breda uppgörelser.
Vid beredningens möte med försvarsministern fick vi den genomgång som ministern beskriver i bloggen, vi fick lämna synpunkter men det redovisades ju inte några siffror eller redovisades några avvikelser som eventuellt planerades jämfört med beredningens rapport. Ledamöterna uttryckte glasklart att alla höll fast vid de principer som beredningen hade kommit fram till (sånär som på Allan Widman (FP) och Else-Marie Lindgren (KD) som var inte närvarande). Jag var dock noga med att säga att man därmed inte kan konstatera att man står bakom propositionen, eftersom vi inte har en aning om hur regeringen uttolkar beredningens förslag och att inga siffror (vare sig inom personalförsörjningen eller annat) redovisades.
Dessutom måste Tolgfors uttrycka sig lite försiktigt kring det här med att frångå beredningens rapporter. Det är ju nämligen så att alla beredningens förslag inte återfinns i planeringsanvisningarna (t.ex. vad gäller reducering av antalet stridsflygplan). Skall man betrakta det som att också Tolgfors har frångått beredningens rapport?
Om regeringen vill samverka och söka breda majoriteter på riktigt, ja då måste man snart sätta sig vid ett bord med oppositionen, kavla upp ärmarna och ha bland annat miniräknare, Försvarsmaktens planeringsunderlag, utkast till propositionen och beredningens rapport till hands. Det är så ett lagspel ser ut inom försvarspolitiken. Först då börjar förankringsjobbet.
Återkommande teman i mailskörden
Det har drösat in en hel del mail under dagen. Två teman återkommer så jag tänkte kommentera dem ”klumpvis”.
1. Vad borde göras nu?
Svar: Det är alltid enklare att sitta på läktaren och kommentera. Men jag tror att regeringen och försvarsministern har förlorat problemformuleringsprivilegiet. Förklaringsmodellen ”mindre men vassare” går inte hem så som det formuleras. Antingen blir man förbannad över att folk inte fattar och kör på som planerat – något som dock förefaller mer och mer tondövt – eller så struntar man i prestigen och provtrycker Försvarsmaktens svar på planeringsanvisningarna mot Försvarsberedningen för att kunna jobba vidare utifrån det. Jag tror inte, till skillnad från Mona Sahlin (S) på partiledaröverläggningar.
Som jag skrev tidigare, man måste börja med lägesuppfattningen. Sedan får man gå vidare och jämföra svaret med beredningens intentioner. Det faktum att ekonomiska ramar från S, V och MP i höstens budget är mycket lägre än regeringens, det ter ju sig faktiskt som ett mindre problem i det sammanhanget än Folkpartiets utspel.
2. Du värnar armén eftersom du är gift med en fd armégeneral.
Svar: Jag har haft uppfattningen att markstridskrafterna skall prioriteras av operativa skäl och behov sedan länge. I skriftlig form (riksdagsmotioner och tal m.m.) kan man spåra det främst till 1995-96 och framåt. Då var jag inte gift. Jag inspirerades mycket av Svenska freds uppfattning i frågan under mitten av 90-talet samt den internationella utvecklingen, som knappast debatterades alls i Sverige vid den tiden, med en växande insikt om att det behövs boots on the ground i civilmilitär samverkan för att fredsfrämjande verksamhet skall vara framgångsrik.
Till sist vill jag vända mig till Ledarloggen vid Upsala Nya Tidning. Niklavs Lapukins skriver:
”Vad är det för fel på att vara ”Baltikumförsvarare”? Jag ställde den frågan här på bloggen i förra veckan till Annika Nordgren Christensen, Miljöpartiets representant i försvarsberedningen – och även till Miljöpartiet. Några svar har ännu inte kommit – och därför tvingas jag upprepa frågan.
Bakgrunden är att Annika Nordgren Christensen i en av de avslutande debatterna vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen beklagade det förändrade säkerhetspolitiska perspektiv som Georgien-kriget ofrånkomligen föranlett. Kalla krigare, Nato-anhängare och, alltså, ”Baltikumförsvarare” kunde vädra morgonluft. Att vara ”Baltikumförsvarare” är, tydligen, något negativt.
Jag vill gärna av Annika Nordgren Christensen få veta vad exakt det är som är så förgripligt med att vara ”Baltikumförsvarare”? Och eftersom hon representerar Miljöpartiet har det sitt intresse att få klarlagt om hon verkligen företräder en partiståndpunkt.”
Med all respekt för unt:s ledarloggs genomslag i debatten och spridning över landet, jag erkänner att jag inte har noterat denna fråga förrän idag när jag uppmärksammades på den. Jag rekommenderar redaktionen att maila eller ge sig till känna på annat sätt, om jag mot förmodan skulle missa något som skrivs i fortsättningen.
Mitt svar är att det självklart inte är något negativt att vara ”Baltikumförsvarare”. Oförsiktigt nog radade jag upp ett antal grupperingar i den försvarspolitiska debatten, debattörer som brukar koppla kriser, konflikter och negativa utvecklingstendenser i Ryssland direkt till ett växande militärt angreppshot mot Sverige (eller Baltikum). Dessa grupper reagerar ofta med en gemensam ryggmärgsreflex när det gäller vilka lösningar man själv föreslår för att möta det växande hot som de kan urskilja: Fler regementen, helst på Gotland.
Det var det som var min poäng. Jag har för säkerhets skull mailat detta svar till Ledarloggen, utifall att de inte läser denna blogg :-)
Tunnelseende på Jakobsgatan?
Idag skriver Mikael Holmström i SvD om det svar Försvarsmakten inom kort ska lämna med anledning av regeringens planeringsanvisningar. Huvudspåret är att en tredjedel av Sveriges armé försvinner och antalet stridsvagnar halveras i Högkvarterets (HKV) svar. Ett stickspår är att det kommer att krävas förändringar i grundorganisationen, trots obetänksamt löfte om motsatsen från regeringens fyra partiledarepå SvD Brännpunkt den 13 september.
Låt mig ta frågan om grundorganisationen först. I regeringens planeringsanvisningar står det att Försvarsmakten, med utgångspunkt i kraven på operativ förmåga, förslaget på insatsorganisationens utformning, redovisade personal- och materielförsörjningsförslag, ska lämna förslag om en fortsatt utveckling och effektivisering i grundorganisationen. Till grund för förslagen ligger ”garnisonsprincipen” och Försvarsmakten ska därför redovisa för- och nackdelar med en förändring som innebär att insatsförbanden ska ansvara för all verksamhet vid hemmabasen (garnisonen).
Med andra ord är det inte Försvarsmaktens påfund att börja rodda i grundorganisationen. Dels är det helt nödvändigt (därav det obetänksamma av regeringens partiledare) och dels svarar man bara på regeringens frågor.
För det andra framstår det i medierna idag att man måste skära ner på framför allt armén eftersom man inte tillskjuter mer pengar. Man glömmer då några viktiga saker:
Dels har alla sju partier varit helt överens om (Försvarsberedningens rapport från juni 2008) att förmågan att stödja och genomföra insatser med markoperativ tyngdpunkt är prioriterad. Det ingår också i regeringens planeringsanvisningar. Frågan är hur denna tydliga politiska prioritering har fått genomslag i Försvarsmaktens underlag? Prioritera betyder att man samtidigt måste välja bort. Varför ska man skära i arméns insatsorganisation innan dess att man har uttömt alla möjligheter att göra besparingar som ligger i linje med den politiska inriktningen?
Här gav beredningen en rad förslag, t.ex. var alla sju partier överens om att reducera antalet stridsflygplan kraftfullt från dagens beslutade 100 (finns dock inget om detta i planeringsanvisningarna) och att rationalisera stödmyndigheterna (blir en senare fråga eftersom det just nu utreds inom regeringskansliet, vilket i praktiken innebär att dessa besparingar inte faller ut förrän om flera år).
Jag får återkomma med detaljerna när underlaget presenteras på fredag.
Jag förstår inte varför regeringen gång på gång gör det så svårt för sig själv? Har man inga vettiga strateger på Försvarsdepartementet?
Jag Björklund (FP) har uppnått sina syften. Alldeles oavsett vad som händer nu, har han satt bilden av Folkpartiet som det enda ”försvarsvänliga” borgerliga partiet. I denna situation väljer försvarsministern att ta emot Försvarsmaktens underlag istället för att säga var god dröj till ÖB och först kalla in Försvarsberedningen, ta ett varv kring det aktuella politiska läget, anser någon att planeringsanvisningarna behöver kompletteras? Anser något parti att Försvarsmakten skall få längre tid på sig, med anledning av detta och att därmed inriktningspropositionen kan behöva förskjutas något för att omhänderta den rådande turbulensen och kanske invänta viktiga pusselbitar som personalförsörjningen (Pliktutredningen) och utredningen av stödmyndigheterna?
Jag är övertygad om att man i ett allvarligt läge, för Försvarsmakten och försvarspolitiken i stort, skulle kunna uppbåda seriositet och allvar över alla partigränser och block. Jag lika övertygad om att den grundläggande inriktningen inte skulle förändras så mycket i sak, när alla väl tvingas argumentera för sina ståndpunkter samtidigt som man måste konsekvensbeskriva dem och redovisa hur man tänker sig att finansiera det hela.
Men nej, man sitter med tunnelseende på Jakobsgatan och skapar en situation där grunderna för den kommande inriktningspropositionen kan smulas sönder av alla som har intresse av det. Grundfundamenten för den inriktning som skall gälla med sikte på 2014 vacklar redan.
Ett tydligt exempel som återfinns inom regeringen är att Folkpartiet nu kräver, enligt SvD, att inga insatsförband läggs ner och öppnar för höjda anslag:
”–Vi saknar en nationell dimension av det försvar som vi nu mejslar ut. Vår försvarsförmåga ska kunna användas internationell och nationellt. Men under lång tid tycks den nationella dimensionen ha glömts bort. Vi är inte beredda att göra några ytterligare minskningar av insatsorganisationen, förklarar FP:s försvarspolitiske talesman Allan Widman.”
Aftonbladet, Expressen, Ekot, Ekot II, P1-morgon (samtal med Mikael Holmström).
Mycket större än Georgien
”Försvarsberedningens uppgift är främst att fortlöpande följa den säkerhetspolitiska utvecklingen i omvärlden och därvid såväl bedöma hot och risker som det internationella säkerhets- och försvarssamarbetets utveckling.” Så står det om Försvarsberedningen på regeringens hemsida.
Det där med ”fortlöpande följa” är ju en sanning med modifikation. I alla fall i praktiken. Det är försvarsministern som beslutar om utifall att och i så fall med vad beredningen skall arbeta, genom de uppdrag som ges.
Jag har under de senaste veckorna försökt få fatt i en obehagskänsla så stor att den har varit svår att formulera. Jag är mer och mer övertygad om att vi går in i en situation som man måste tillbaka till 1929 för att hitta några som helst referenser till.
Om jag säger såhär, Georgienkonflikten kan med all sannolikhet sägas vara en parentes i jämförelse med hur den rådande situationen kan påverka det säkerhetspolitiska läget, i vid mening.
Det räcker med en snabb scanning av internationell affärspress för att konstatera att stora jättar i industri och näringsliv inte bara saktar ner och varslar, de stänger igen. Bara stoppar all produktion veckovis, och de kanske inte öppnar den igen. Det verkar som om vi i en nära framtid går från en situation med varsel till globala massuppsägningar av en omfattning vi inte sett maken till.
Till er alla gröna därute som i och med detta tror att jag ser fortsatt och helst ökad produktion och tillväxt som lösningen på alla problem, till er vill jag säga att det inte är alls det jag menar. Jag talar om de säkerhetspolitiska effekter det får, alldeles oavsett vad man anser är orsaken till krisen, hur man bör lösa den och vad som är receptet för en fredlig värld, ok?
Hur påverkar krisen makt och inflytande för de stora länderna? USA:s förlorade dominans respektive den tillträdande administrationens nya giv? Social oro och spänningar som en följd av massuppsägningar? Uppköp av industrier och nytt inflytande över viktiga marknader? En ökad press inom regionala samarbeten med regeringar som tenderar att fokusera på inrikespolitiken och egna kortsiktiga intressen? EU:s förmåga att hantera trycket (i synnerhet i ett svenskt ordförandeskapsperspektiv inför 2009)? Effekten för de allra fattigaste, när det gäller tillgång till mat och internationellt bistånd, samt en ökad protektionism som en följd av krisen? Miljö- och klimatfrågorna i den ekonomiska krisens kölvatten? Ryssland efter oljeprisets fall.
Ja detta är ju bara en bråkdel av frågeställningar som behöver spaltas upp och analyseras. Som sagt, Georgienkonflikten startade upp ett analysarbete inom regeringskansliet och fick tjäna som förklaring till att Försvarsmaktens planeringsanvisningar fördröjdes och att den kommande försvarspolitiska inriktningspropositionen blev uppskjuten till våren. Men den accelererande globala ekonomiska krisen, den föranleder (i alla fall inte vad man kan se) någon som helst aktivitet i Försvarsdepartementet.
Den finanskris, som nu har övergått till något helt annat, måste analyseras ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv.
Sten Tolgfors måste agera nu genom att sätta Försvarsberedningen på fötter för att göra en säkerhetspolitisk omvärldsbedömning. Resultatet bör vara klart hösten 2010, efter valet med andra ord, så att en ny regering av vilken kulör som helst har en rimlig chans att utforma sina försvarspolitiska bedömningar utifrån en aktuell analys av läget, där det globala ekonomiska och maktpolitiska läget ingår.
Det kan dessutom vara klokt att göra en kort och aktuell situationsbedömning av den rådande krisen, som är förankrad med riksdagens partier, inför det svenska ordförandeskapet. Det kan utgöra en delrapport och lämnas under senvåren 2009. Jag utgår att ett sådant arbete redan görs inom regeringskansliet (allt annat vore mycket förvånande), men det finns goda skäl att ta in det till en bedömning inom beredningens ram och därmed ge den en parlamentarisk legitimitet.
Och om Sten Tolgfors inte vill göra en ny säkerhetspolitisk analys, så måste han i varje fall förklara varför man inte bör göra det!
För visst är vi mogna nu, att se en global ekonomisk kris som en potentiell säkerhetspolitisk ommöblerare och motor? I själva verket vore det ansvarslöst att inte bedöma läget även genom säkerhets- och försvarspolitiska glasögon.
Newsmill och DN
Jag skriver på Newsmill.se
DN följer upp dagens händelser i en artikel där oppositionen uttalar sig. Jag vill gärna förtydliga vad jag menade med följande uttalande:
”- Jag vet inte om jag ska skratta åt det. Han uttrycker sig som att vi enhälligt ansluter oss till den nya riktningen, fast det naturligtvis är tvärtom.”
Jag anser inte att beredningen tycker tvärt om, jämfört med regeringen, utan att det är skrattretande att ministern uttrycker sig som om det är beredningen som ansluter sig till regeringens politik, och inte beredningen som målade upp inriktning och de flesta av förslagen, som nu regeringen följer upp.
annika nordgren christensen 