Märkt: Försvarsmakten

”Övningsgate”

Idag vaknade Försvarssverige till en nyhet som föll som hagel över redan hårt prövad jord: Enligt Expressen skulle utrikesminister Wallström idkat eftergiftspolitik och stoppat Försvarsmakten från att landa på baltisk mark i samband med en övning, efter ryska påtryckningar. Redan i ingressen kan man läsa att

Utrikesminister Margot Wallström har accepterat krav från den ryske presidenten Vladimir Putin – vilket utlöst en kris i regeringskansliet och i Försvarsmaktens högkvarter: Jas-plan får inte landa i Estland under en kommande försvarsövning med Finland och USA, kan Expressen i dag avslöja. Ryssarna fick löftet av kabinettsekreteraren Annika Söder på ett möte i onsdags, visar en UD-promemoria som Expressen tagit del av.

Bilden var satt. Sveriges regering ger efter för ryska krav och det återberättades genom andra kanaler. di the localRegeringskansliets valhänta krishantering – jo, det är en kris, framförallt vad gäller svenskt anseende – lämnar som vanligt övrigt att önska.

Försvarsmakten kunde dock meddela lite senare under dagen att man inte erhållit någon styrning vad gäller genomförandet av övningen och att det

(…) under ingen del under planeringen för aktuell övning detta år varit aktuellt att utnyttja estniskt luftrum eller flygbaser. Utformning och genomförande har bestämts för att ge bästa möjliga förutsättningar för den aktuella övningen.

Vad kan vi lära av detta?

För det första fanns en redan etablerad jordmån för påståendet: Utrikesminister Wallström har ifrågasatts förut för sin hållning visavi Ryssland och övningsgate illustrerar en skada som redan skett.

För det andra bör många inblandade vila på hanen något – i tider av mycket raffinerad psyops och påverkan bör man i nationens intresse hålla huvudet kallt. Frågan ”vem tjänar på detta” är väl värd att ställa sig innan man attackerar tangentbordet. Det gäller även mig själv, skriver jag som en påminnelse. Jag gick också igång och det enda försvaret är att jag lade in brasklappen om att det var centralt för hur påtryckningens ska bedömas, beroende på om det var planerat för FM att landa på estnisk mark i samband med övningen eller ej.

För det tredje ändrar inga redovisningar om planer eller beslut, eller för den delen finsk-svenska hänsynstaganden till varandras behov…

…det faktum att kabinettssekreterarens hållning – om nu UD:s PM är korrekt – ger fog för kritik och underblåser den redan befintliga. Vi, och särskilt främmande makt, borde naturligtvis istället fått läsa något i stil med följande:

Kabinettssekreteraren betonade att det inte är Rysslands sak att ha synpunkter på svensk övningsverksamhet. Tatarintsev föreföll missnöjd med svaret.

För det fjärde behövs nu en mycket genomtänkt rehabilitering av den bild som – inrikes såväl som utrikes – har satt sig av bristfällig svensk egenmakt. Om jag hade suttit i Baltikum och läst dagens rubriker hade det varit vatten på en redan snurrande kvarn. I Kreml lär man smacka belåtet över bilden av det Stora Starka Ryska Inflytandet och när det gäller Washington DC utgår jag ifrån att tillrättaläggande kontakter redan tagits.

Sista ordet är inte sagt om regeringens sätt att hantera och förhålla sig till ryska intressen – varesig det gäller hur man bemöter en ambassadör eller lägger sig till med restriktioner alldeles på egen hand i en anda av destruktiv pre-emptive strike-kultur.

Vad det hela säger om Expressens dragning på nyheten och övriga mediers påhak, lämnar jag därhän denna gång. This too shall pass.

 

Julklapp blev julsmäll

Idag är det julafton för rikets försvarsintresserade, men det är bistra klappar ÖB delar ut i det öppna underlag (huvuddokument samt bilaga) Försvarsmakten lämnar till försvarsministern – som naturligtvis medels spaning hade en aning om vad som väntade. I sak och huvudbudskap är inget nytt, bara värre: Klyftan mellan politisk beställning och tilldelade resurser ökar ytterligare.

Efter en första översiktlig läsning konstaterar jag följande:

För det första: Försvarsmakten delar Försvarsberedningens beskrivning av omvärldsutvecklingen, vilket skapar en för landet viktig samsyn om läget. Dock är det många som efterhand att månaderna har gått sedan beredningens rapport har pekat på att läget skärpts ytterligare, vilket intressant nog Officersförbundet deklarerar idag med orden att ”läget (har) förändrats dramatiskt”. Detta är gissningsvis temat även för Folkpartiets försvarspolitiska radarpar, Björklund och Widman, som ska kommentera underlaget under eftermiddagen och det blir intressant att se hur de positionerar sig redan innan det möte med de fyra partierna i Alliansen och de två regeringspartierna som Hultqvist (S) har kallat till på torsdag. Värt att minnas är att FP var en del av den regering som gav Försvarsmakten det uppdrag som ligger till grund för dagens underlag, vilket borde föranleda viss ödmjukhet (fan tro’t).

För det andra: Förmågebredden vidmakthålls (vi minns alla ÖB:s varnande ord för några år sedan om att det riskerar ryka en försvarsgren om inte ekonomi och uppgift ensas), detta för att behålla handlingsfriheten på sikt.

För det tredje: Försvarsmakten skriver kristallklart att man med den angivna inriktningen höjer det militära försvarets operativa förmåga fram till 2020, men att det är otillräckligt relativt förmågeutvecklingen i närområdet. De ekonomiska förutsättningarna räcker inte för att nå upp till den ambitionsnivå som Försvarsberedningen föreslår, varken på kort och längre sikt, säger ÖB Sverker Göranson på Försvarsmaktens sajt. I underlaget kan man läsa vidare:

Försvarsmakten bedömer att risktagningen i perioden fram till 2020 och därefter inte är rimlig då operativ förmåga inte kan växa i enlighet med de ambitioner Försvarsberedningen uttrycker.

För att kunna möta händelseutveckling på både kort och lång sikt bedömer Försvarsmakten att ett antal grundläggande behov behöver tillgodoses, som inte varit möjliga inom de ekonomiska ramarna. Försvarsmakten ser behov av att stärka den operativa förmågan i fem steg:

Med början 2016, behov av att utöka andelen kontinuerligt tjänstgörande personal med cirka 900 personer och att utöka resurserna för materielunderhåll. Behov av en utökad övningsverksamhet och utökad anskaffning av personlig utrustning. Ett antal åtgärder inom materielområdet (bl.a. omsättning av kvalificerad ammunition och vidmakthållandeåtgärder för bibehållen sjöoperativ förmåga). I ett andra steg kommer behov av resurser för livstidsförlängning och omsättning av båtmateriel för bibehållen sjöoperativ förmåga. I ett tredje steg föreligger behov av resurser för anskaffning av bekämpningssystem till arméförbanden samt anskaffning av standardfordon och sjukvårdsmateriel. Först därefter, i ett fjärde steg, bör åtgärder för skydd och vidmakthållande i syfte att stärka den luftoperativa förmågan samt anskaffning av verkanssystem för utökad sjöoperativ förmåga genomföras. Och slutligen, som femte: Behov av åtgärder för redundans och vidmakthållande inom ledningssystemområdet, åtgärder för ökad förmåga för vissa lednings- och underrättelseförband samt omsättning av materiel för hemvärnsförbanden.

Först efter dessa åtgärder (efter 2020) anser Försvarsmakten att man bland annat kan utöka antalet JAS 39E, anskaffa långräckviddigt robotsystem för bekämpning av markmål till JAS 39E samt att ett utökat antal ubåtar kan prövas. 

Ovanstående innebär således att Försvarsmakten föreslår 60 JAS Gripen, inte 70 JAS 39E som Försvarsberedningen enades om, vid sidan av långräckviddigt robotsystem till Griparna eller en ökning av antalet ubåtar. Detta är såklart en omfattande pinsamhet för den materiella uppräkning på aldrig tidigare skådad detaljnivå som uppvisades inför och efter Försvarsberedningens rapport i våras.

För det fjärde: ”Materielgapet”, eller med andra ord underfinansieringen av den materiella förnyelsen, fortsätter. Försvarsmakten skriver att den sammantagna bedömningen fram till 2024 är att investeringsskulden inte minskar, trots åtgärder, utan endast ”minskar takten med vilken den ökar”. En övergripande slutsats är att FM prioriterar personell tillväxt, övningsvht och beredskap på bekostnad av materiel.

För det femte: Försvarsmakten skriver att de av Försvarsberedningen uttryckta ambitionsförändringarna kräver ”betydligt större ekonomiskt utrymme”. Det hade onekligen varit intressant att få en beräkning på det, så att det blir tydligt för alla.

Inlägget uppdateras efterhand under dagen, i den takt ekonomin medg… jag menar i den takt genomläsningen av bilagan medger.

Uppdatering 16.35: Djävulen bor i detaljerna. En intressant sak i FM:s inriktningsunderlag är hur ”försvarssatsningarna” svarar mot FM:s samlade anslag för 2016. Enl FM är då summan av anslagen 1:1-1:5 41829 miljoner. Som jämförelse var den gamla budgeten för 2014 (alltså innan påslagen i tilläggsbudgeten) 41767. Båda beloppen i prisläge 2014. Detta ger en real ökning om 62 miljoner kronor. Wow. Någon som räknar på annat sätt?

Uppdatering 16.54: Även MSB:s underlag till försvarsinriktningsbeslutet lämnades idag:

Det behövs fortsatt arbete inom många samhällssektorer för att det civila försvaret ska fungera tillfredsställande vid krigsfara och krig (höjd beredskap). Arbetet bör i så stor utsträckning som möjligt integreras med arbetet att utveckla samhällets beredskap för fredstida kriser.

Återkommer efter läsning om detta!

Läget i stort

Svensk politik har gått i baklås och det innebär naturligtvis en lång rad konsekvenser inom alla möjliga politikområden – samt för medborgarnas långsiktiga förtroende för både partier och politiker. Detta sker samtidigt som den säkerhetspolitiska utvecklingen i närområdet fortsätter att förvärras vad gäller allt från högt tonläge mellan US och Ryssland över INF-avtalet till ännu ett exempel på farlig rysk arrogans i luftrummet. Det är trångt över, på och i Östersjön och det får anses vara en tidsfråga innan en allvarlig händelse inträffar. Vid sidan av detta sker störningar i samhället som får vaksamma att höja ett varnande finger.

Känslan av att tryggheten krymper växer.

Regeringens svar på läget levereras genom den populära försvarsministern Peter Hultqvist (S), som har fått regeringen att fatta beslut om att ge Försvarsmakten rätt att kalla in krigsplacerad personal till repetitionsutbildning med stöd av pliktlagen. Beslutet motiveras just genom det osäkra omvärldsläget samt nödvändigheten att kunna stärka krigsförbandens operativa förmåga. Det är ett beslut lika smart och resolut vad gäller signalverkan som tillsättningen av statssekreterare Jan Salestrand. Folk begriper budskapet. Vad repetitionsutbildningen sedan gör för Försvarsmaktens operativa effekt är nästa fråga och det avgörs bland annat av huruvida pengarna räcker till riktig övningsverksamhet eller om alltihop slutar med några dagars information för att på det sättet kunna förhindra att de berörda individerna faller bort ur registren på grund av 10-års regeln. Men – och det är viktigt – man ska inte underskatta den nyss nämnda signalverkan. Den riktas inåt, men även utåt gentemot omvärlden. Moderaternas kritik mot utebliven förankringsprocess har inte heller tagit nämnvärd skruv, vilket delvis beror på att man fortsatt dras med ”sådags att säga det nu”-effekten.

En mer konstruktiv kritik från oppositionen hade kunnat gå ut på att peka på brister och – naturligtvis – anslå resurser. Men det är inte lika ”hett” att tala om att Försvarsmakten ”noterar ett visst svalnande intresse från vissa större internationella samarbetspartners” pga minskad FoT  (enligt generallöjtnant Dennis Gyllensporre) eller att försvarslogistiken har optimerats för fredstid här hemma och internationella insatser och att det rimligen är en trång sektor vid beslut om snabb uppväxling av det svenska militära försvaret – något som för övrigt både Carl och Johan tog upp när vi kommenterade talen vid Försvarsföretagsdagarna – och jag skulle vilja se en partiledare kalla till presskonferens för att prata om den repkö om 1000 fordon (!) som GD FMV säger kan ha halverats om 3-4 år (!) under förutsättning att man tillförs mer pengar.

Nästa vecka kommer Försvarsmaktens underlag till den kommande försvarsinriktningspropositionen. Såväl underlag som proposition går en okänd framtid tillmötes inför vårens extraval. Mer förutsägbart är partiernas positioner, där såväl inriktningar som ekonomi mejslades ut i samband med budgetproposition respektive alliansens budgetmotion och några stora omtag är svåra att se, vilket även illustreras av att det enda som sägs diskuteras vad gäller vår säkerhet i alliansens kommande valmanifest är att Folkpartiet drar en lans för medlemskap i NATO. Detta är som sagt inte så konstigt eftersom alliansen inte skjuter till mycket mer pengar, har någon egen avvikande försvarsmaktsidé samt har svårt att kritisera S-regeringen för underlåtenhetssynder efter endast ett halvår vid makten.

S och MP å sin sida har först och främst Peter Hultqvist. Men de har också sin gemensamma budget, vilket gör att man denna gång undviker diskussioner om förmodade oenigheter inom området mellan MP och S. Å andra sidan har de svårare om Folkpartiet får som de vill och den stora valfrågan blir NATO eftersom det gemensamma nejet till utredning och medlemskap är tydligt, men retoriken lär skilja sig åt och det kommer alliansen naturligtvis hugga på direkt.

Om alliansen vinner valet är det svårt att se hur inriktningspropositionen kan lämnas till riksdagen som planerat, de kommer behöva sätta sin egen prägel på den om det inte har skett förhandlingar med S i god tid innan valet och det sluts en borgfred i frågan – förvisso lite mot alla odds i och med det mosade förtroendet efter turerna i Försvarsberedningen våren 2014. Om det inte inleds sådana samtal mellan regeringen och oppositionen riskerar det bli ett besvärligt läge för den nuvarande regeringen om den säkerhetspolitiska situationen förvärras ytterligare efter årsskiftet och alliansen då med emfas räcker ut handen för samarbete mellan blocken, men bara om NATO-utredning kan diskuteras som ett ingångsvärde.

I detta läge borde man kunna förvänta sig att samtliga inblandade partier och personer lyfter sig i håret och bestämmer sig för att lägga den övriga inrikespolitiska oredan vid sidan av ett samarbete som rör försvar och säkerhet. Det är inte precis så att man har hört att det säkerhetspolitiska rådet har varit sammankallat (dvs. det råd som statsministern aviserade under presskonferensen om resultatet av underrättelseoperationen i Stockholms skärgård), så försvarsminister Hultqvist borde förordna nya ledamöter i Försvarsberedningen och ge den i uppdrag att prata ihop sig om en gemensam kort lägesbild av situationen samt förankra försvarsinriktningspropositionen, så att den kan läggas fram alldeles oavsett vem som är regeringschef efter valet. Folkpartiet har varit inne på det tidigare under hösten (för övrigt utan att villkora det med NATO-frågan).

Det militära försvaret kanske klarar ett uppskjutet beslut ett tag till, skillnaderna mellan blocken är ju som sagt inte så stora, men man ska inte glömma att inriktningspropositionen även ska omfatta civila delar, som är i närmast akut behov av politisk inriktning.

Ur vattnet i elden

Idag klockan åtta avbröt Försvarsmakten huvuddelen av den marina underrättelseoperation som genomförts i Stockholms skärgård under en veckas tid. Det berättade ställföreträdande insatschef, KAM Anders Grenstad vid en pressträff under förmiddagen.

I korta drag bedömer Försvarsmakten att det pågått trolig främmande undervattensverksamhet i den svenska skärgården. Man har inte med högsta säkerhet kunnat konstatera vilken nation som ligger bakom detta, vilken eller vilka farkoster etc., men uteslutit att det rör sig om en konventionell ubåt. Försvarsmakten bedömer att den eller de som kränkt svenska vatten nu har lämnat.

De två viktigaste budskapen Grenstad lämnade var följande:

  1. Det viktigaste vid sidan av själva operationen är signalen till omvärlden är att Sverige försvarar sina gränser och att det är oacceptabelt med kränkningar av svenskt territorium.
  2. Försvarsmakten har indikationer från både allmänheten och egna tekniska system under ytan, vilket förstärks av att man sett ett mönster i området tidigare år.

Det som utbryter nu är en mix av ansvarsutkrävande och vantolkningar (medvetna och omedvetna) av när en operation bedöms vara framgångsrik eller ej.

Om man har följt mediernas dramatiska jakt-livesändningar och noterar att en av de stora frågorna efter dagens pressinformation verkar vara vad detta har kostat, anar man att det hade krävts plåtskrot eller ubåtsbesättningar som stapplar ombord på svenska fartyg för att det ska anses vara värt det. Men betänk motsatsen:

Det sker en kränkning av svenska vatten och det pågår någon slags militär operation under ytan, och Sverige drar inte igång och genomför en operation som pågår till dess att man bedömer man dels har inhämtat all information man behöver för att analysera i efterhand, tills dess att man anser att främmande makt är borta. Vore det framgångsrik och i så fall för vem?

I detta håller jag med Grenstad; en effekt av verksamheten är att man skickar en signal till omvärlden och här kan man lämpligtvis jämföra med uppståndelsen kring det ryska besök i luften som inte möttes av svensk incidentberedskap.

Det kommer alltid finnas de som misstänker – eller har anledning att misstänkliggöra – Försvarsmakten för ”budgetubåtar” och omotiverat pådrag, men jag skulle vilka föreslå omvänd bevisbörda: Den glada amatören eller arga kritikern bör rimligen kunna peka på varför man anser Försvarsmaktens professionella bedömning är fel.

Nu när lejonparten av operationen är avslutad tror jag fokus kommer riktas mot den politiska nivån. Försvarsmakten har sagt det förut under veckan, men Grenstad var väldigt tydlig idag:

Vi har redovisat underlag för Försvarsutskottet om det mönster vi sett de senaste åren.

Om detta är korrekt måste man naturligtvis fråga sig hur man har agerat på den informationen – eller rättare sagt inte agerat. Ett svar kan vara stark sekretess, på uppmaning av Försvarsmakten, i ett slags moment 22. Men det förklarar i så fall inte att man undvikit att agera för att tex höja förmågan på den del av Försvarsmakten som i första hand ska kunna möta detta.

Värre är om politiken nu – likt några av ledamöterna under förra mandatperioden i fråga om de svenska specialförbanden i Afghanistan – avvisar att man fått någon information. Kanske tom samtliga partier. Då riskerar vi en svår förtroendekris i relationerna mellan Högkvarteret och riksdagen, medan allmänheten kommer tolka det som ett sätt att göra upp om det berömda hundhuvudet. Det kan också vara så att Försvarsmakten har informerat någon eller några i utskottet, vilket i så fall väcker nya frågor. Det ska bli intressant att se hur utskottets ordförande, Allan Widman (FP), hanterar detta och hur försvarsministern kommer svara på frågor om saken, då det i så fall skedde under hans tid som ordförande.

Till sist. Det finns mycket lärdomar att dra av händelserna den senaste veckan. Två saker jag hoppas ska diskuteras är mediernas användning av så kallade experter respektive hur närgången bevakningen vid dylika händelser ska tillåtas vara. Vad gäller det förstnämnda är det många med genuin kunskap och insikt som har bidragit uthålligt till att skingra okunskap hos allmänhet och redaktioner (ingen nämnd, ingen glömd). Men när hela dagar av livesändning ska fyllas uppträder även personer som man måste sätta frågetecken bakom vad gäller deras agenda eller påstådda kunskaper. Jag tvekar lite att skriva om detta eftersom det kan uppfattas fel, men jag hoppas helt enkelt att redaktionerna idkar en lite mer omfattande källgranskning när det gäller personer de tar in i så känsliga skeden som vi har haft de senaste dagarna.

En annan känslig sak gäller läckan till SvD:s Mikael Holmström om att den svenska signalspaningen uppfattade ett radiosamtal på ryska den 16 oktober, före ubåtslarmet, vilket föranledde stort pådrag från medier som uppfattade att den svenska marinen sökte efter en skadad ubåt. Försvarsmakten, som aldrig någonsin kan kommentera något som har med FRA:s kapacitet att göra, visste väl inte riktigt hur de skulle prata om saken, men jag uppfattar att man upprepade gånger tydligt har avvisat att man haft denna information. Till detta ska läggas Expressens märkliga artikel om att ”Försvarsmaktens stora insats i Stockholms skärgård ifrågasätts nu inom Försvarets radioanstalt, FRA” och att man skriver att Orion ”inte deltagit på plats i operationen i skärgården” eftersom fartyget ”ligger för närvarande i Gdanskbukten i södra Östersjön” (ja bara en sån sak…).

Jag betvivlar starkt att autentiska källor i FRA ska ha varslat SvD om sådan information, liksom naturligtvis Expressen (särskilt med tanke på de uppgifter man skrev om). Det är mycket allvarligt eftersom det var de braskande rubrikerna om skadad ubåt som jag bedömer växlade upp uppmärksamheten så stort och man kan spekulera i vilka intressen som gynnades av detta. Jag hoppas vi någon gång får reda på hur det gick till och varför.

 

PS. Försvarsmaktens svar på TV4:s fråga om kostnaden vid dagens pressinformation var cirka 20 miljoner kronor (jämförelsevis uppskattar Försvarsmakten sina kostnader vid brandbekämpningen i Västmanland till 36 mkr).

PS II: Apropå liknelsen med SF i Afghanistan ovan: Det finns exempel på när det är oklart om försvarsutskottet har informerats formellt eller ej, men när uppgifter varit öppna för vem som helst att läsa i medierna. Ett exempel av det mer uppseendeväckande slaget är det svenska deltagandet i NATO:s krisövning (CMX) för några år sedan. Claes Arvidsson skrev om saken i SvD, men alla var både upprörda och förvånade lite senare samma år när Mikael Holmström ställde frågor om övningen. Jag har sagt det förut och säger det igen: Det är viktigt att Försvarsmakten informerar utskottet och att det dokumenteras på något sätt – det får väl hemligstämplas om så krävs – först och främst för att de folkvalda ska veta, men också för att Försvarsmakten ska kunna ställas till svars respektive ha ryggen fri i efterhand.

PS III: Gårdagens förvirrade diskussion om försvarsbudgeten 2015 är ett resultat av en obegriplig budgetproposition, som av redovisningen att döma måste ha som främsta uppgift att vara oläsbar? Hur som är det bättre än väntat, långt från behoven, för att låna Johan Wiktorins formulering. Till detta kan tilläggas en bra bit från det påslag som Försvarsberedningen ville ha i våras. Såhär ser det ut om man ska sammanfatta den i några rader:

Försvarsmaktens budget (i reala termer) ökar 2014. Huvuddelen av ökningen är kvar 2015 men försvinner 2016. Sedan sker en viss ökning 2017 och 2018 jämfört med den gamla budgeten för 2014, men som sagt en bra bit under beredningens önskemål.

Reklam: Konferens om kompetensförsörjning

Kompetensförsörjning – en gemensam utmaning

Samarbete med andra aktörer om kompetens och personal är nyckelord för att Försvarsmaktens personalförsörjning ska vara möjlig. De nya samarbetsformerna är inte bara nya för Försvarsmakten, utan skapar också synergieffekter för övriga arbetsgivare och den enskilda individen. Centrala Försvarsmaktsrådet inbjuder till konferens den 19 november för att gemensamt diskutera och utbyta erfarenheter. Konferensen inleds av ÖB, general Sverker Göranson och Arbetsförmedlingens generaldirektör, Mikael Sjöberg. Därefter följer olika föredrag och workshops samt en paneldiskussion. Jag har nöjet att moderera arrangemanget.

Konferensen vänder sig till representanter från företag, organistioner, myndigheter, kommuner, universitet och högskolor. Intresseanmälan för deltagande görs via mejl till forsvarskonferens@mil.se senast den 1 november. Ange namn, befattning och organisation. Antalet platser är begränsat och besked om deltagande meddelas. I Centrala Försvarsmaktsrådet ingår Försvarsmakten, Företagarna, IBM, Almega, Sveriges Kommuner och Landsting, Svensk Handel, Sveriges universitet och högskoleförbund, Teknikföretagen och Arbetsförmedlingen.

Inbjudan: FM Konferens 141119

Centrala Försvarsmaktsrådet

 

 

 

 

Foto: Johan Lundgren/Försvarsmakten

Försvarsmaktens sommarjobb – planeringsanvisningar beslutade idag

Idag beslutade regeringen om planeringsanvisningar till Försvarsmakten inför försvarsbeslutet 2015. Senast den 28 november ska underlaget avlämnas för vidare samordning och propositionsskrivande av (den då sittande) regeringen. Det blir bråda dagar för Försvarsmakten – inget för hängmattan precis – men man får i alla fall mer tid på sig än inför inriktningsbeslutet 2009, då jag vill minnas att man hade några få ynka månader på sig att pressa fram hela underlaget.

Jag hade inte ro att invänta publicering på regeringen.se, utan begärde ut handlingen som nu är expedierad och klar för offentligheten. Jag lägger ut den här så länge, för andra otåliga själar, och återkommer med kommentarer.

Planeringsanvisn 2015

Uppdaterat 16:50

Det kan vara värt att plocka fram planeringsanvisningarna till Försvarsmakten inför inriktningsbeslutet 2009 och jämföra dem med dagens. På så sätt tydliggörs skillnader vad gäller inriktning och nyheter i ambitionsnivå.

På ett övergripande plan är man mindre precis i anvisningarna än tidigare – vilket ger större handlingsutrymme till myndigheten. Man kan också uttrycka det som så att den inre dragkampen blir en svår resa.

Ambitionsnivån är luddigare uttryckt idag än 2008, t.ex. är siffermålen borta. 2008 sade man nämligen att Försvarsmakten över tiden ska kunna hålla cirka 2000 personer insatta internationellt och nationellt och att man ska kunna göra snabba evakuerings- och förstärkningsinsatser med upp till 300 personer och några sådana formuleringar uttrycks inte iår. För att ytterligare understryka tyngdpunktsförskjutningen – från internationella insatser och ”både och” till försvar av Sverige – kan nämnas att man ”fredade” anslaget för internationella insatser inför 2009-beslutet genom följande formulering:

Försvarsmakten kan föreslå förändringar till fördelning mellan anslagen. Storleken på anslaget för fredsfrämjande förbandsinsatser ska dock medge insatser på en nivå som minst motsvarar den som möjliggörs av anslagsnivån för år 2009 enligt budgetpropositionen för 2009.

Så skriver man inte iår.

Vad gäller krav på tillgänglighet är man, till skillnad från det ovanstående, precis. Utgångspunkten 2009 var att ”användbarheten här och nu är ett grundkrav och att alla förband i insatsorganisationen ska vara tillgängliga i närtid” och Försvarsmakten ombads ge förslag på insatsorganisationens utveckling utifrån krav på operativ förmåga (enligt RB08) med skillnaden att separationen i tid mellan operativ förmåga 1 och 2 togs bort.

I de nu aktuella planeringsanvisningarna ska alla krigsförband from 1 januari 2016 kunna mobiliseras i sin helhet inom 7 dagar, från det att beslut om höjd beredskap är fattat. Noterbart är dock att regeringen skriver att inriktningen (i enlighet med Försvarsberedningen) vad gäller krigsförbandens utveckling ska genomföras i den takt och med de ambitioner som resurserna tillåter. Och det är ju en formulering vi känner igen.

De exakta beredskapskraven ska vi av lätt insedda skäl inte diskutera i alltför hög upplösningsgrad, men jag tror många hajar till och uppfattar det som en rejäl ambitionsökning.

För länge sedan hade vi beredskapskrav som medgav år av förberedelser, ja till och med uppåt 10 år. Men sedan sades det att vi skulle ha en beredskap som för huvuddelen av krigsförbanden understeg tre månader och att inget förband skulle överstiga sex månader. Efter detta sades att Försvarsmakten senast vid utgången av 2014, vid beslut om höjd beredskap, ska vara tillgänglig inom några dagar med huvuddelen av insatsorganisationen.

Idag lever vi med beslutet att vi vid beslut om höjd beredskap ska ha huvuddelen av förbanden tillgängliga inom några dagar och att samtliga förband ska vara tillgängliga inom en vecka. Och den politiska beställningen är att Försvarsmakten vid normal beredskap ska ha huvuddelen av förbanden tillgängliga inom tre månader, och i alla fall inte längre sex månader. Och nu skriver alltså regeringen att alla krigsförband ska kunna mobiliseras i sin helhet inom 7 dagar, från det att beslut om höjd beredskap är fattat.  Man verkar också lämna till Försvarsmakten att föreslå tillgänglighet i fredstid. Wiseman sammanfattade det hela på Twitter:

Idag 3-6 mån för att inta höjd beredskap. 2016: 7 dagar för att mobilisera utan föregående beredskapshöjning.

Vidare ska krigsförbanden ”i första hand utformas för att kunna verka i närområdet samt vara interoperabla”. 2008-formuleringen om ”markoperativ tyngdpunkt” återfinns inte.

Som bekräftelse på Försvarsberedningens breda överenskommelse inom personalförsörjningsområdet, ska nu Försvarsmakten utgå från införandet av en längre grundläggande militär grundutbildning (istället för GMU + befattningsutbildning som idag), i enlighet med beredningens förslag.

Och om man ska göra allt man sagt, med ökade krav på operativ effekt och tillgänglighet, inom den anvisade ekonomin, måste det sparas på annat håll. Det uttrycks på följande sätt:

Försvarsmakten ska redovisa förslag, inom myndighetens ansvarsområde, om en fortsatt utveckling och effektivisering av verksamhet och infrastruktur. Bedömda möjligheter till rationaliseringar inom ramen för myndighetens ansvarsområde får ligga till grund för underlaget.

RB 5 – besparingen om 500 mkr på personalkostnader – ligger fast, det nämns inte mer än som en del av de underlag regeringen nu bakar ihop till en försvarsbeslutsproposition.

Till sist kan jag inte låta bli att bjuda på en av de roligare formuleringar jag har stött på:

Kraven på krigsförbandens operativa förmåga är som utgångspunkt styrande för materielförsörjningen. Dessa krav kan över tiden anpassas för att en effektiv och rationell materielförsörjning ska uppnås, så länge krigsförbandet ifråga är operativt relevant för dess dimensionerande uppgift.

Jag ska be FMV:s generaldirektör, Lena Erixon, översätta vad det betyder i Almedalen.

Uppdaterat 22/6

Jag påstod i min första version av denna bloggtext att de beredskapskrav som uttrycks i planeringsanvisningarna inte är någon skillnad jämfört med 2009. Efter att ha grunnat vidare på saken i samband med diskussioner om saken på Twitter, vill jag efter hjälp med att reda ut saken av en klok person dra ett varv till i ämnet:

Som sagt ovan har Försvarsmakten kravet på sig redan idag att kunna mobilisera hela organisationen inom sju dagar – då ska samtliga vara på plats för att lösa sin uppgift, men man kommer med den krigsduglighet man så att säga står och gå i, varesig mer eller mindre och aktuell status skiljer sig naturligtvis mycket inom organisationen. Det ovan nämnda kravet –  huvudelen inom tre månader och ingen längre än sex månader – innebär att Försvarsmakten inom den angivna tiden ska kunna öva upp och komplettera för ökad krigsduglighet (vilket inte är specificerat exakt vad denna innebär). Detta är den stora skillnaden jämfört med innan 2009, eftersom detta ställer högre krav på övning, bemanning, uppfyllande av bemanning och materiel etc. Det gäller således att inte blanda ihop mobiliseringsberedskapen (en vecka) med beredskapen att ha god krigsduglighet i alla uppgifter.

En försvarspolitik enligt minsta motståndets lag

På söndag drar Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen igång. Det är som bekant valår, vilket innebär att ingen partiledare åker dit utan ett genomarbetat besked om vad som är partiets försvars- och säkerhetspolitiskt viktigaste budskap inför valet. Allt kan förändras av stora händelser och nya besked, men alla inblandade är väl medvetna om att det man säger i Sälen, det bildar den referenspunkt som allt som senare hävdas värderas utifrån: ”Men du sade ju i Sälen att….” etc.

Försvarspolitiken följer numer inga block- eller ens partilinjer – såväl mellan partier som inom partier spretar det ganska vilt. Idag skriver  Widegren och Forssell (M) t.ex. om den splittrade oppositionen, men alla som följer politikområdet vet att vi har en statsminister och en vice statsminister som representerar partier som gör helt olika bedömningar av den ryska upprustningen. I den delen står (FP) och (S) varandra lika nära som (M) och (MP). Och så är det i fråga efter fråga, även om åsiktsfränderna varierar.

Det är ingalunda konstigt att regeringen försöker peka på – eller hota med – oppositionens skuggbudgetar och de besparingar som S eventuella samarbetspartier vill genomföra, men jag tror missnöjet med det nuvarande läget gör att det bara uppfattas som dimridåer. Försvarsmaktens försvarsförmåga börjar bli så genomlyst och regeringsinnehavet så långvarigt att det långa fingret som pekas i riktning mot andra bara betraktas som provocerande. Samma sak med budskapet om ökade resurser varje år fram till 2017, eller ”satsningar” inom materielområdet: Bilden av försvarskrisen (försvarskris-krisen) lamslår regeringens kommunikation och tal om att det kan bli än värre vid regeringsskifte bekräftar bara bilden av att det är dåligt som det är. Detta spiller även över på Försvarsmakten. ÖB – som kasserar in nya friska budgetpengar och möter medarbetare som antingen trollar med knäna eller visar upp förband som än vassare än under kalla kriget – försöker ge en motbild mot det allra mest nattsvarta. ”Glaset är halvfullt”, säger han, och det tolkas i bästa fall alltför optimistiskt och i värsta fall som ett resultat av tydliga signaler från Försvarsdepartementet.

Socialdemokraterna, som i sin budget anslår samma belopp som regeringen, kan inte dundra på alltför mycket om bristerna eftersom det riskerar att vända den ovan nämnda irritationen i riktning mot dem själva. De riktar in sig på försvarsindustrifrågor och kritik mot personalförsörjningssystemet där man kan falla tillbaka på sina reservationer i riksdagen. Och om S i Sälen presenterar att man avser göra ekonomin till ett huvudnummer i beredningens kommande rapport genom att lägga sig på högre anslagsnivåer än de av regeringen aviserade, ja då måste det vara betydande belopp för att det inte ska kallas kosmetiskt och viftas bort – och frågan hur en S-ledd koalitionsregering skulle ställa sig till utgiftsposten förblir ett vapen i den mån försvarsfrågan alls uppmärksammans under valrörelsen.

Vid sidan av de stora partierna pratar MP om vapenexport och signalspaning och ibland om den ryska hotbilden, FP och KD pekar på det försämrade säkerhetspolitiska läget och nationellt försvar, C kasserar in att man drivit fram en utredning om Sveriges internationella samarbeten, SD drömmer sig tillbaka till territorialförsvaret och V pratar värnplikt. (Till alla som upprörs över denna lättsinniga beskrivning av partiernas ståndpunkter rekommenderas Johan Wiktorins intervjuserie med partiföreträdarna.)

Poängen med uppräkningen är följande: Inom alliansen kan man inte riktigt ta strid för sina uppfattningar, vare sig det gäller NATO eller hotbilden eller annat eftersom olikheterna då blottas i sin fulla omfattning. Reinfeldt kan t.ex. inte använda sina minuter i Sälen till att såga rysshotet med fotknölarna och läxa upp försvarsdebattörer för sin provinsiella hållning (även om jag tror att han skulle vilja – dessutom vore det faktiskt välgörande för debatten om statsrådsberedningens analys av läget sades rakt ut), för då dundrar han i praktiken mest i riktning mot sin egen vice statsminister. Så istället fortsätter man att lite lagom bekräfta de oroliga genom att säga ”vi följer utvecklingen noga” eller pekar på ”satsningar” med tvivelaktig effekt, samtidigt som man försöker medvetandegöra om realiteter så som att ”försvaret sker i samverkan med andra”. Allt medan Riksrevisionen deklarerar att försvaret inte kan fullgöra sin uppgift och det internationella engagemanget skruvas ner förutom i tal och skrift. I oppositionen kan man strunta i att det spretar ”internt”, men man saknar genomgripande alternativa idéer för försvaret – var för sig och tillsammans – och därför blir kritiken ganska ihålig.

Sammantaget innebär detta att försvarspolitiken utformas efter minsta motståndets lag. Problemen skjuts på framtiden medan fasaden putsas. Alla är ungefär lika missnöjda, vilket på sätt och vis är lättare att hantera än när några är väldigt nöjda och andra skitförbannade.

Men om man verkligen vill syna partiernas uppfattningar finns det några frågor man kan be dem svara ja eller nej på och som faktiskt är, eller i varje fall borde vara, oberoende av dagsform eller aktuell hotbild och säkerhetspolitisk situation:

  • Ska vi kunna försvara territoriet (inkl. incidentberedskap), ja eller nej? Om ja, ungefär med vilken ambitionsnivå och uthållighet i egen regi? Om nej, därför att vi inte behöver eller därför att vi vare sig kan eller bör utgå ifrån att vi försvarar Sverige på egen hand – och i så fall, vad drar man då för slutsats i alliansfrågan?
  • Ska vi kunna delta i internationell militär krishantering? Om ja, med vissa komponenter eller i högre förband och egna stödfunktioner, uthålligt över tid och överallt? Om ja, ska det vara en dimensionerande uppgift? Om nej, då vet vi vet.
  • Har det militära försvaret andra uppgifter och funktioner än krig och internationell krishantering? Om ja, vilka? Ska dessa uppgifter i så fall vara dimensionerande?

Om svaret är att vi ska kunna försvara territoriet med viss uthållighet i egen regi, innan vi påräknar stöd från andra (med andra ord ett fungerande försvarssystem) och att vi ska kunna delta med högre förband i internationella insatser (vilket är det svar jag tror de flesta av partierna ger), då är det dags att plocka fram regleringsbrevet till myndigheten Försvarsmakten. Man kan helt enkelt utgå från skrivningarna där och fråga: Anser partiet att svaren på frågorna (ambitionsnivån) är i paritet med målsättningen i regleringsbrevet? Och om man ska vara plågsamt konkret: Är det såhär insatsorganisationen i så fall bör se ut?

Om svaret är ja, då är det dags att ta strid för sin sak, gå till offensiv mot alla belackare och vända på bevisbördan. Och om de i alliansen ingående partierna – som formellt står bakom instruktionen till Försvarsmakten och ämnar göra det i fortsättningen – ja då bör de faktiskt rätta in sig i ledet och stå för vad de signerar även i debatten.

I en intervju i SvD idag gör förresten ÖB det, i en slags pre-emptive strike inför Sälen:

Den insatsorganisation som vi nu med god fart är på väg att bygga är en rimlig försvarsmakt för att svara upp mot de krav och de beskrivningar av omvärlden som har gjorts. Mitt absoluta, professionella militära råd är att det är den organisationen vi ska vidmakthålla – både personellt och materiellt.

Men om svaret istället är nej – om man anser att det fattas förmågor eller uthållighet eller resurser eller beslut om allianser återstår den sista frågan: Vad hindrar er från att föreslå respektive genomföra detta? Och om svaret på denna allra sista fråga är ”reformutrymmet” är det i alla fall ett rakt svar och då kan man upphöra med alla konstruerade förklaringar. Och om man inte ger något konkret svar, utan mumlar, ja då lever vi fortsatt med den försvarspolitiska situation vi befinner oss i precis nu, vilket bl.a. ringas in här.

Till sist skulle jag vilja föra in en underdebatterad faktor: Humankapitalet. Jag syftar dels på att 2014 kan bli det magraste året på länge vad gäller övningsverksamhet och kanske ”gålust” generellt ute på förbanden på grund av anställningsstopp trots vakanser liksom besparingsbeting – och dessutom lämnar Sverige (i stort sett) sin nuvarande mest konkreta uppgift vid sidan av incidentberedskapen, dvs. Afghanistan. Ändå ska det rekryteras nya soldater och sjömän och de vi har ska motiveras att vara kvar. Snacka om utmaning för befäl ute på förbanden och behov av en officerskår som kan leda i kris. Dels ställer jag mig ibland frågan vad som skulle hända om politiken plötsligt – och mot förmodan – ställde krav på tillväxt? Hur många har idag erfarenhet av att föra förband över bataljons nivå? Eller med andra ord: Har vi den kompetens som krävs i Försvarsmakten för att det överhuvudtaget ska vara någon operativ idé att tillväxa? En jobbig fråga som man naturligtvis lättast bemöter med att det ändå aldrig blir aktuellt.

Det svenska samförståndet

Oavsett vilken regering som har regerat har den framhållit att man söker breda majoriteter för viktiga försvars- och säkerhetspolitiska beslut. Det sägs om samförståndsandan ungefär som med den militära alliansfriheten – den har gagnat oss väl. Men sedan några år tillbaka framstår det som om hela havet stormar, både mellan partier, inom partier och mellan regering och myndighet. Är det en rättvisande bild?

På en varierande skala är nu samtliga borgerliga partier överens om att antingen förutsättningslöst utreda (C, KD) eller gå med i NATO (M, FP), men det gäller bara i beslut och dokument och inte i praktiken eftersom inte M vill köra igenom beslutet utan en blocköverskridande överenskommelse med S, som fortsatt säger nej, liksom MP och SD och V, som säger jättenej och tom anser att vi ska gå ur PFF och helt sluta öva med organisationen.

När det gäller försvarets övergripande inriktning och utformning var det stort samförstånd fram till 2008 ungefär, sånär som på V och FP som skrev isär sig på varsitt håll från majoriteten när det gällde förhållningssättet till NATO. Om Försvarsmaktens personalförsörjningssystem var man dock inte överens och bakgrunden till S ställningstagande i dagarna hittar man i Slutbetänkande av Utredningen om totalförsvarsplikten år 2009, där S och V skrev en gemensam reservation med slutklämmen:

Mot bakgrund av det ovan anförda menar vi att regeringen ensam får ta ansvar för detta oprövade systemskifte i svensk försvarspolitik och dess konsekvenser.

Under senare år har den tidigare enigheten om hur försvaret i stora drag ska utformas, och för vad, ersatts av inre konvulsioner inom borgerligheten kring ekonomi och hotbild samt en tilltagande kritik från S vad gäller synen på framförallt den säkerhetspolitiska omvärldsanalysen (läs: Ryssland) och materielförsörjningen. Dock lyckades Försvarsberedningen enas kring en omvärldsanalys den 31 maj 2013, sånär som FP som åter markerade i NATO-frågan, SD som skrev en längre betraktelse över behovet av territorialförsvar och V med sitt avståndstagande till militärt samarbete inom ramen för NATO och EU.

Nu, ett halvår senare är alla överens om att den dimensionerande huvuduppgiften är försvar av landet och närområdet, vid sidan av lite allmänt hållna formuleringar om svenska intressen etc. Alla utom MP, som på ett övergripande plan är det enda partiet som håller fast vid den tidigare inriktningen (som var mer ”både-och” med dimensionerande genomslag för de internationella uppgifterna) och skriver i sin motion:

Miljöpartiet anser att det militära försvaret ska dimensioneras utifrån operativa behov och en realistisk hotbildsanalys. För överskådlig tid är dessa operativa behov deltagande i internationella krishanteringsuppgifter. Miljöpartiet anser att det är av vikt att Sverige tar sitt internationella ansvar och ökar sin ambition att delta i fredsfrämjande verksamhet i FN:s regi.

Men som sagt, när det gäller omvärldsanalys och vad vi ska ha försvaret till är S och M ganska överens, i alla fall är de inte mer oense än att båda parter kan flytta sig till gemensamma skrivningar och det ser man också exempel på i socialdemokraternas färska motion som svar på regeringens budgetproposition. I denna S-motion upprepas skrivningar från beredningens rapport och man för söka ganska länge innan man kommer fram till några avgörande skillnader gentemot det som uttrycks från allianshåll (undantaget NATO). Återigen kokar olikheterna – vid sidan av NATO – ner till personalförsörjningen och den långsiktiga materielförsörjningen, samt möjligen militär närvaro på Gotland, iaf skiljer det sig från Moderaternas syn på saken. S skriver:

En särskild analys och studie av den försvars- och säkerhetspolitiska situationen på Gotland måste genomföras. Utvecklingen i Östersjön med ökad olje- och gasexport samt en stegrad militär övnings- och underrättelseverksamhet gör detta nödvändigt. En stridsgrupp med bas i flera olika vapensystem bör utformas.

Håll Gotlandsfrågan i minnet. Jag kommer återkomma till detta. Men först, hur vill då S utforma försvaret?

Kärnan återfinns nog i följande stycke:

Vår förmåga att hävda det svenska territoriet – med flyg- och marinstridskrafter upprätthålla ett fungerande skalförsvar i kombination med rimligt uthålliga arméstridskrafter, är det som krävs för att svenskt försvar ska kunna uppfattas både nationellt och internationellt som trovärdigt.

Och så snart man blandar in begrepp som ”trovärdig” och ”rimligt” kan det betyda precis vad som helst. Möjligen kan det vara klokt att vara diffus. Peter Hultqvist (S) är säkert beredd att ta några kulor för att han inte svarar upp ekonomiskt redan nu mot det höga tonläget och istället lägger sig på samma anslagsnivå som regeringen, för på det sättet lämnar han fältet öppet för att göra både utformning och ekonomi till valfråga med Försvarsberedningen som scen i och med det nu påbörjade uppdraget att omsätta omvärldsanalysen till utformning i rapportomgång två (som ska vara klar senast den 31 mars 2014).

Inom personalförsörjningen anför S att en rad åtgärder nu bör utredas

(…) för att kunna bemanna krigsförbanden på ett stabilt och uthålligt och hållfast sätt, samt att garantera den folkliga förankringen i Försvarsmakten.

S vill införa en obligatorisk mönstring för alla män och kvinnor vid 18 års ålder på nätet, för att sedan låta 20% gå vidare till en ”riktig mönstring” med personlig inställelse. Argumenten för detta är att det

(…) återskapar ett grundläggande band mellan befolkning och Försvarsmakten om att försvaret av riket är ett nationellt intresse som angår alla.

Man vill också utreda ett ”system med reservister” inom armén.

Det kan innebära att den som en gång utbildats till soldat men avslutat sin tjänstgöring inom FM ska vara tjänstgöringsskyldiga under 10 år. Dessa ”reservister” skulle vara krigsplacerade och skulle kunna kallas in vid behov.

Det är  lite oklart vad man menar med att krigsplacera fd soldater, eftersom det redan görs och i Rapport ikväll var försvarsminister Karin Enström (M) avvisande och hänvisade till att det förmodligen är väldigt dyrt, medan Peter Rådberg (MP) inte var intresserad eftersom det sänder fel signaler och hotbilden inte kräver det.

Apropå det Rådberg säger kan det vara värt att plocka fram de bakomliggande resonemangen kring det nya personalförsörjningssystemet. När Utredningen om totalförsvarsplikten lämnade sitt slutbetänkande i juni 2009 (SOU 2009:63) anförde majoriteten att skyldigheten att genomgå mönstring – liksom skyldigheten att fullgöra värnplikt och civilplikt – görs beroende av att regeringen med hänsyn till försvarsberedskapen föreskriver om det, det är alltså i första hand försvarsberedskapen som ska kunna tryggas och inte t.ex. förmodad folkförankring. Kommittén skriver:

Det är också mot bakgrund av detta syfte som de begränsningar i den enskildes frihet som uppgiftsskyldigheten innebär har gjorts. Förutom att svara mot detta syfte kan uppgiftsskyldigheten för totalförsvarspliktiga förvisso även sägas ha haft andra effekter. Exempelvis har mönstringsskyldigheten gett statsmakterna ett tillfälle att informera unga om totalförsvaret. Detta har emellertid aldrig utgjort mönstringsskyldighetens syfte och det är inte heller mot denna bakgrund som begränsningarna i den enskildes frihet har gjorts. Begränsningar i den enskildes frihet får enligt regeringsformens bestämmelser endast göras för att tillgodose ändamål som kan anses godtagbara i ett demokratiskt samhälle.

Kommittén skriver vidare att regeringen kan

(…) om behovet skulle se annorlunda ut, föreskriva om att endast bestämmelserna om mönstringsskyldighet ska tillämpas. Mönstringsskyldigheten kommer i ett sådant läge att tillämpas utan att det övriga pliktsystemet gör det. Detta bör enligt kommittén inte vara det typiska förfaringssättet. Fullgjord mönstring ska följas av ett inskrivningsbeslut eller av att den totalförsvarspliktige befrias från att fullgöra värnplikt eller civilplikt. Att ålägga totalförsvarspliktiga en mönstringsskyldighet som inte följs av en skyldighet att tjänstgöra är därför i normalfallet inte lämpligt.

När det gäller S förslag ska de förmodligen snarast ses som en förberedelse till den kommande förhandlingen i Försvarsberedningen, då det uttrycks explicit i direktiven till denna att man ska se över personalförsörjningen. Man är för övrigt inte överens inom oppositionen, men S, V och MP är i alla fall överens om att regeringen inte har räknat rätt (se t.ex. gemensam reservation i FöU:s betänkande Vissa frågor om Försvarsmaktens personal (2012/13:FöU7) och man har gemensamt drivit kravet på en översyn i riksdagen.

På samma sätt är det vaga resonemang om krisberedskap som framförs i S-motionen, vad innebär det t.ex. att det behövs ”ett nytt samlat grepp om hur samhällets krisberedskap ska kunna stärkas” – är det ett instämmande i Försvarsmaktens efterlysning av en ny samlad säkerhetsstrategi – och att ”det åter kan behövas en civilförsvarsutbildning – men med en annan inriktning är den tidigare”? Samma sak med detta, det ligger inom Försvarsberedningens uppdrag.

Långt mer precist är S i resonemangen om försvarsindustrin och materielförsörjningen. Man anser att en

(…) långsiktig och samlad strategi framstår som nödvändig. (…) För att vända denna utveckling näringen och statsmakten inleda ett arbete tillsammans med bland annat de fackliga organisationerna för att upprätta ett långsiktigt samverkansprogram. Syftet ska vara att utveckla den svenska försvarsindustrin och dess kompetens med bäring på även den civila sektorn. Dessutom åligger det regeringen att med engagemang säkerställa de svenska säkerhetsintressena och därmed inför EU motivera egenproduktion av strategiska försvarssystem.

Och här är konflikten tydlig med regeringen, då S anser att nuvarande principer – dvs att nyanskaffning bör, när så är nödvändigt, i första hand ske av på marknaden befintlig, färdigutvecklad och beprövad materiel – får

(…) negativa effekter för möjligheterna att upprätthålla forskning, teknikutveckling, spetskompetens och även i förlängningen arbetstillfällen.

S anser också att den generella betydelsen för näringslivsutvecklingen och den ”regionala balansen” inte får glömmas bort.

Så, om man skalar av all retorik och all luftad oro respektive förtröstan om militär förmåga eller vad den ryska utvecklingen innebär för Sverige, går den stora skiljelinjen mellan partierna NATO (men den ligger begravd), statens relation till försvarsindustrin samt i viss mån personalförsörjningen. Den stora samsynen rör omsvängningen till försvar av det svenska territoriet och fokus på närområdet. Samsynen mellan de stora partierna gäller också uppfattningen om försvarsbudgeten, där regeringen och S är överens – i alla fall till dess att Försvarsberedningen ska landa sina diskussioner.

Men hur stämmer denna politiska verklighet överens med den militära?

Försvarsmakten har varit tydlig under flera år med att den beslutade insatsorganisationen (IO 14) inte kan intas med mindre än pengatillskott, och i perspektivstudien som redovisades nyligen säger man helt frankt att den helt enkelt inte kan intas. Myndigheten redovisar därför i nämnda studie olika vägval och vad man förespråkar som bäst svarar upp mot kraven inom ramen för en prolongerad ekonomi. Studien bygger på ett antal ingångsvärden som man har uppfattat från den politiska nivån: Ökat Nordiskt och Nordiskt-Baltiskt samarbete, inget NATO-medlemskap (men nära samarbete), fokus på territoriet och närområdet samt maximal försvarseffekt för pengarna.

Så långt allt väl. Men nu uppstår ett antal problem: Den magra myndigheten visar sig än en gång och från en lite annan vinkel exakt hur smalt och föga uthållig man är, och ingen kan undgå hur starkt och hur historiskt sett unikt klart det sägs ut hur beroende vi är av hjälp utifrån – närmast omedelbart och i hela konfliktskalan. Men politiken är inte beredd att betala vad IO 14 skulle ha kostat. Punkt.

Den insatsorganisation som vi är någonstans i mitten på att införa, men som FM nu säger inte kan införas, är i grunden ett svar på en annan politisk beställning än dagens, nämligen i praktiken att de internationella insatserna ska vara dimensionerande. Försvarsmaktens perspektivplanering utgår således från en organisation som inte ännu är på plats och som dessutom kanske inte hade sett ut som den gjorde om hela det politiska fältet (utom MP) hade gjort omtag i tyngdpunktsfrågan tidigare.

Vi kommer ha ett militärt försvar som förutsätter hjälp från andra men som inte är försvarsplanerat i ett gemensamt operationsområde med någon, som är utformat för att vara direkt gripbart framförallt för internationella insatser, men som istället ska ”användas” hemma och i närområdet (det är därmed främst incidenten som kommer användas och de stående förband med heltidsanställda soldater som sätts upp kommer inte finnas pengar eller vilja att använda internationellt). Och det hela slutar med ett ännu smalare skalförsvar med vass materiel inom vissa system för att det ska göra tillräckligt ont för en angripare för att verka initialt avhållande.

Låt oss säga att det från S och M står klart när beredningen lämnar sin rapport i vår att man inte kommer höja försvarsbudgeten något ytterligare (alternativt marginellt mer jämfört med de nivåer regeringen aviserat för de närmaste åren), samtidigt som den av Försvarsmakten redovisade perspektivstudien blir för hårdsmält, vad händer då?

Försvarsmakten förespråkar satsningar på kvalité och materiell förnyelse för försvarseffekt och för möjligheten att vara en intressant partner internationellt och då tänker man möjligen att S är inne på samma spår, men S för in argument om arbetsmarknads- och regionalpolitik (se ovan) och jag är inte alls säker på att man egentligen står varandra så nära i detta som man kan tro. I alla fall är jag inte säker på att man ser samma behov när det kommer till beställningar. Till det kommer att den teknologiska aspekten på militärt försvar av olika skäl är klart underbelyst i den svenska offentligheten, den försvinner i ett moln av skandaler eller självpåtagen tystnad från industrins sida. Folk förstår helt enkelt inte varför man inte öppnar fler regementen om man ska öka försvarsförmågan, lite bryskt uttryckt. Frågan är således vilket stöd en sådan inriktning kan få och vem som ska stå upp för den?

Frågan om personalförsörjningssystemet kan komma att pressa regeringen till åtgärder som inte i första hand ökar den operativa effekten (minns att ett skäl för anställda soldater var att systemen är så krävande att de inte alltid kan opereras av värnpliktiga), utan som syftar till annat, t.ex. att öka folkförankringen. Detta tränger i så fall ut något annat ur ramen.

Den politiska viljan och behovet av att manifestera det nyvunna intresset för närområdet kommer också att ha ett pris. Och nu är jag tillbaka till Gotland. Jag tar diskussionen om den militära närvaron på ön som exempel:

När Folkpartiet tog ton om det försämrade omvärldsläget österut manifesterade de sin ambition bl.a. genom att driva igenom förrådsställda stridsvagnar på Gotland (ev. fiende är informerad om målet, kan tilläggas).  S föreslår nu en stridsgrupp på ön med argumentet att de militära aktiviteterna i Östersjön ökat och att Ryssland också ökat sin militära förmåga. Men här skiljer sig världarna och ingen illustrerar det bättre än Bruce Acker i en mycket läsvärd artikel hos Folk och Försvar. Han behandlar bland annat in den teknologiska utveckling som Försvarsmakten påtalar:

Starting with currency, the notion that Gotland’s geography alone justifies its strategic significance, and that geography is permanent, overlooks the obvious shrines to previous concepts of critical terrain. Within 30 minutes’ drive of Stockholm, one can visit Vaxholm, Oxdjupet, and Baggenstäket, all historic chokepoints of once great significance, and defended accordingly in their time, but today defenseless. Why? The range, accuracy, and effect of modern weapons coupled with alternatives to waterborne mobility rendered them irrelevant. What of Gotland, then? When one labels Gotland an unsinkable aircraft carrier, or states that commanding the island affords command of the entire Baltic, one overlooks the fact that Gotland can also be described as an aircraft carrier that has run aground, underneath Russian air defenses, and within range of missiles placed in Kaliningrad. Any forces placed there are vulnerable, difficult to resupply or redeploy in conflict, and possible to circumvent.

Jag är inte människa att förfäkta bestämda uppfattningar om Försvarsmaktens utformning i alla detaljer, men jag har varit med tillräckligt länge för att veta när det finns risk för att en massa andra värden – eller snarare föreställningar – som inte har med operativ effekt att göra blandar sig i och i värsta fall styr den kommande utformningen av Försvarsmakten.

Om uppgiften (i den mån den är klarlagd) inte hänger ihop med utformning och ekonomi, ja då blir helheten så omöjlig och svåröverblickbar att man lätt hemfaller åt det man tycker man begrep sig på senast – och det är inte alltid det bästa för framtiden.

Det är inte säkert att sådana ”andra värden” är fel, men man ska inte låtsas att det har med försvarseffekt och effektivitet att göra och man bör i så fall låta åtgärderna bekostas av utgiftsområden där de här hemma. Någon har sagt att det inte finns något mindre realistiskt än den realpolitik som glömmer att världens starkaste politiska faktor är människors känslor och min känsla är att det fortfarande är många som t.ex. kopplar antalet regementen till försvarsförmåga. Mitt värstafallscenario är att nästa försvarsbeslut blir ett sammelsurium av olika intressen och symboliska vinster, istället för ett konsekvent och sammanhållet system som är användbart, används aktivt internationellt och förmår att plugga in i andra försvarsmakter, hur magert eller fett det än må vara.

Mitt nästa inlägg kommer behandla samhällets krishanteringsförmåga.

PS. Genlt Jan Salestrand redovisade föredömligt perspektivstudien vid ett seminarium med Folk och Försvar nyligen. Rekommenderas.

Ett rop på hjälp

Igår redovisade Försvarsmakten den perspektivstudie regeringen beställde i regleringsbrevet för 2013. För en försvarsintresserad person är den sprängfylld med politisk dynamit. Försvarsmakten gör helt enkelt kaos med halvkvävda försköningar eller tillrättalagda beskrivningar om problem (och utmaningar) och den övergripande slutsatsen är att hela dokumentet är ett rop på hjälp – eller i alla fall ett rop på vägval och definitioner som endast den politiska nivån kan och ska göra.

Men, om man har följt perspektivplaneringen ett antal år och studerat de spår den lämnat efter sig, konstaterar man lakoniskt att den knappast lär vända upp och ner på försvarspolitiken denna gången heller. Försvarsmaktens inriktning och dimensioneringsgrund är absolut spårbar till perspektivstudierna – därvidlag är det viktiga dokument man producerar – men 2013 är inte första året myndigheten ropar efter strategisk styrning och konsekventa beslut utan att hoppas på svar (det sistnämnda är en kvalificerad gissning). Och så kommer det fortsätta till dess att man för samman perspektivplaneringen med den politiska processen genom att, som Jan Nygren skrev redan 2008, skapa en sammanhållen strategisk ledning och styrning, där en del av det militära högkvarteret finns i försvarsdepartementet:

Från politisk sida ska det inte gå att hävda att man inget sett eller hört. Från Försvarsmakten ska det aldrig gå att hävda att man har carte blanche när man tar på sig nya uppgifter. (…) Utan grundläggande reformering av försvarets planeringssystem kommer vi att få nya ”krisdiskussioner” om försvarets ekonomi lika regelbundet som maskrosen blommar.

Till kriser om ekonomin kan läggas olika ingångsvärden när det gäller långsiktig utformning, skillnad mellan upplevda och formulerade uppgifter och ambitionsnivå.

Innan jag kommer in på sakinnehållet i årets PerP är det intressant att fundera över om dokumentet svarar på perspektivplaneringens uppgift, så som det beskrivs i offentliga dokument, dvs. är det ett användbart verktyg för att identifiera vägval och behov av strategiska beslut? Kan man läsa sig till olika alternativa och tänkbara utvecklingar av framtiden vid sidan av beslutad försvarspolitisk inriktning och bortom gällande planer? Presenteras alternativa koncept i tidsperspektivet 2030 där centrala frågor som bedöms vara avgörande för nästa försvarspolitiska inriktningsbeslut belyses?

Mina svar är ja, det är ett användbart verktyg för att identifiera vägval och behov av strategiska beslut, och det stora strategiska beslutet är inte, så som Försvarsmakten beskriver det, att det handlar om att välja mellan kvantitet eller kvalitet (det valet är i realiteten sedan länge passerat, det handlar om ”smalare” eller ”smalare på ett litet annat sätt”). Det stora vägvalet handlar istället om att antingen redovisa för medborgarna att vi har ett försvar som bygger på nästan omedelbar hjälp från andra, i hela skalan kränkning – krig och att tydligt ta ansvar för det genom att säga att det räcker och att det är rimligt, eller ta debatten och beslutet om att ingå ömsesidiga försvarsgarantier genom NATO-medlemskap.

Försvarsmakten formulerar det rakt på sak:

(…) Den centrala frågan är istället i vilken grad den svenska militära alliansfriheten tillåter att förmågor delas, slås samman eller utgår genom en roll- och uppgiftsfördelning. I sammanhanget bör det beaktas att såväl en minskad som en bibehållen förmågebredd med litet djup innebär att svensk försvarsförmåga blir beroende av andra staters militära resurser. Var denna gräns går är ett viktig försvarspolitiskt ställningstagande. Den största utmaning för Försvarsmakten i dimensionen nationellt försvar, är att huvuddelen av Sveriges grannstater är med i Nato. Som militärt alliansfri stat är det viktigt att säkerställa att beslutscykeln kan upprätthållas genom tillgång till underrättelser, ledning och verkan. Sverige och Försvarsmakten bör därför fortsatt utreda hur utökat bi- eller multilateralt försvarssamarbete med grannstater som är Nato-medlemmar kan utvecklas.

Nästa fråga: Kan man läsa sig till olika alternativa och tänkbara utvecklingar av framtiden vid sidan av beslutad försvarspolitisk inriktning och bortom gällande planer? Nej det tycker jag inte och så var i rättvisans namn inte heller det explicita uppdraget formulerat i regleringsbrevet. Det är inte olika alternativ efter ett antal olika ekonomiska ramar man har presenterat – vilket förvisso är en rimlig bedömning med hänsyn till politiska realiteter – men nog hade det varit intressant att titta på en helt annan struktur som jämförelse, istället för att utgå från dagens och skruva litegrann mer eller mindre på den? Jag skulle tycka det vore oerhört intressant att se en barmarksplanering: Givet omvärldsutveckling, ambitionsnivå och bedömd ekonomi, hur hade vi organiserat det militära försvaret idag om vi inte hade något arv att ta hänsyn till, om den militära alliansfriheten består respektive upphävs och de nordiska länderna tar några steg till?

Nu invänder någon att det kanske hade varit en intressant intellektuell övning, men att man ändå aldrig kan bortse från arvet och ja, så är det. Men om vi inte vet hur ett alternativ värt namnet ser ut, kanske vi fortsätter på en väg som inte är den bästa utan den som uppfattas möjlig, istället för att man steg för steg i de delbeslut som tas för att röra sig i riktning mot det man egentligen vill uppnå.

Och därmed är vi inne på den sista frågeställningen om alternativa koncept i tidsperspektivet 2030 och om centrala frågor som bedöms vara avgörande för nästa försvarspolitiska inriktningsbeslut belyses? Där är svaret nja. En av de centrala frågorna handlar om fördjupat militärt samarbete med andra länder och kring detta är man tydlig. Men en annan central fråga är snarare en vädjan som är mycket uppseendeväckande om man tänker efter: Försvarsmakten efterlyser en säkerhetsstrategi, eller med andra ord statsmakternas svar på vad man ska ha myndigheten till:

Med en heltäckande nationell säkerhetsstrategi kan Försvarsmaktens instrumentella roll att bidra till stabilitet i såväl närområdet som globalt beskrivas. Därigenom kan Försvarsmaktens mål och uppgifter enligt inriktningspropositionen och målen för vår säkerhet enligt Försvarsberedningens rapport analyseras.

Försvarsmakten hänvisar till strategi för Sveriges säkerhet som Försvarsberedningen formulerade 2006 (och som sedan i delar blev en proposition och riksdagsbeslut) och konstaterar att de militära frågorna har lämnats utanför resonemanget, vilket i sin tur föranleder behov av att

…utveckla en modern allomfattande nationell säkerhetsstrategi som tar ställning till nationella intressen och som inkluderar militära hot. En sådan strategi skulle kunna utgöra statsmakternas övergripande inriktning när det gäller Sveriges försvars- och säkerhetspolitik och omfatta hela konfliktspektrat. Med en heltäckande nationell säkerhetsstrategi kan Försvarsmaktens instrumentella roll att bidra till stabilitet i såväl närområdet som globalt beskrivas. Därigenom kan Försvarsmaktens mål och uppgifter enligt inriktningspropositionen och målen för vår säkerhet enligt Försvarsberedningens rapport analyseras.

Försvarsmakten nämner härvidlag Storbritanniens och Polens säkerhetspolitiska policydokument som exempel och hävdar att en sådan ansats bedöms underlätta prioriteringar för Försvarsmaktens långsiktiga utformning, till exempel avseende vilka nya förmågor som erfordras, hur Försvarsmakten bör utvecklas i samklang med andra delar av samhället och på vilket sätt som försvarsindustriella faktorer bör beaktas. Myndigheten pekar också på att en sådan strategi kan tydliggöra myndighetens roll för att Sverige ska uppfattas vara en attraktiv militär partner idag och vid ett försämrat omvärldsläge.

Riktigt så och bra att det skrivs ut! Men betänk följande: Vad är en perspektivstudie med sitt långa tidsperspektiv värd, då man har utarbetat den i avsaknad av politikens svar på två helt avgörande frågor för inriktning och utformning? Man efterlyser alltså 1. svar på hur man ska tackla det faktum att man utformar ett militärt försvar som bygger på förhoppningen om att man får hjälp och 2. vetskap om hur politiken ser på Försvarsmaktens instrumentella roll och uppgifter.

Kommer Försvarsberedningen leverera svar på dessa frågor i sin rapport våren 2014? Någon ny övergripande säkerhetsstrategi kommer man inte kunna leverera, möjligen konstaterar man att den gamla från 2006 bör uppdateras. Och vad gäller Sveriges militära samarbeten har man redan lämnat några besked i sin förra rapport, t.ex. att man kan tänka sig att samarbeta i norden om försvarsplanering, men gissningsvis kommer det inte så mycket nytt därvidlag, man har på något vis nått gränsen nu för vad man kan uttrycka för ambitionsnivå utan att Socialdemokraterna måste avvika från majoritetslinjen.

När det gäller ambitionsnivå försöker Försvarsmakten till del svara själv. Citatet nedan är långt men viktigt:

Försvarsmakten är ett av flera säkerhetspolitiska medel som bidrar till stabilitet i närområdet. Försvarsmakten kan utöva en stabiliserande påverkan, genom ett aktivt uppträdande och ett omfattande militärt samarbete, utbyte och övningar med samtliga aktörer i närområdet. En egen militär förmåga att föra väpnad strid avser att avskräcka en potentiell motståndare från att vidta oönskade åtgärder. Därmed skapas en tröskeleffekt mot militärt våld. Det minskar risken för att ett överraskande angrepp leder till ett omedelbart avgörande. Ett internationellt militärt samarbete bidrar till att utgöra en del av grunden för en trovärdig solidaritetsdeklaration. Sveriges solidaritetsdeklaration och solidaritetsklausulen i Lissabonfördraget kan förstärka tröskeleffekten och, i det fall en väpnad konflikt uppstår, genom tillkommande förband bidra till att tvinga en motståndare att avbryta sin aktion eller för att besegra denne.

Analysen ovan innebär att Försvarsmaktens dimensionering bör baseras på suveränitetsaspekten i de nationella intressena. Därför är utvecklingen i närområdet utgångspunkten för Försvarsmaktens utveckling. För att säkerställa den nationella suveräniteten bör framtida förmågor utgå från att säkerställa:

– Responsförmåga som medger relevant tillgänglighet av militära förband som kan utöva effekt i närområdet.

– En teknologinivå som medger väpnad strid mot en högteknologisk motståndare.

– Ökat militärt samarbete, syftande till att kunna ta emot och ge militärt stöd.

– Förmåga att tolka och möta icke-konventionella skeenden.

Hur dessa förmågor säkerställs är nästa fråga. Har vi en trovärdig förmåga till detta idag? Eller med andra ord: Vad behövs för att resurserna på ett trovärdigt sätt svarar upp mot behovet? Hur ser en Försvarsmakt ut som kan ”säkerställa den nationella suveräniteten” (vad betyder det?) och vad kostar den? Detta är upp till Försvarsberedningen i vårrapporten.

I PerP identifierar Försvarsmakten ett vägval med två alternativa principiella vägar för fortsatt utveckling av insatsorganisationen. Det är detta som kallas ”kvantitet eller kvalitet”. Den första handlingsvägen bygger på att nuvarande insatsorganisation bibehålls i så stor utsträckning som möjligt, trots att inte ekonomin medger det. Om man gör det bedöms både volym och kvalitet i krigsförbanden successivt att nedgå. Den andra handlingsvägen svarar enligt myndigheten upp mot slutsatserna i studien och innebär i korthet att materiell och personell kvalitet upprätthålls på förbanden samtidigt som nya förmågor successivt introduceras. Detta sker genom reduceringar av antal krigsförband, minskad förmågebredd och genom ökat internationellt samarbete. Även detta alternativ innebär bistra besked:

Insatsorganisationens förmåga att kunna försvara ett begränsat geografiskt område försämras samtidigt som uthålligheten nedgår jämfört med en operativt relevant insatsorganisation. Vidare medför den låga volymen av stridskrafter risk att den territoriella integriteten inte kan upprätthållas vid systematiska kränkningar. Stridskraftsprofilen medför betydande osäkerheter avseende möjligheten att producera önskade förmågor och förband på sikt. Den gradvisa reduceringen av operativ förmåga får efter hand allt mer omfattande konsekvenser. Detta medför att det inom flera områden finns så stora brister till materiell omsättning och förnyelse att dessa erfordrar en särskild översyn. (…)Behovet av säkerhet tillsammans med andra är stort då det fordras militärt stöd för att klara ett begränsat väpnat angrepp mot Sverige.

På lätt svenska kan man säga att enveckasförsvaret blir ännu smalare och kortare och – apropå Ryska Påsken – ska man veta att uthålligheten att hantera systematiska kränkningar nedgår betydligt samt att dessa endast kan mötas i geografiskt begränsade områden.

För att analysera utvecklingen av insatsorganisationen har tre olika koncept använts. Koncepten utgör militärstrategiska optioner för hur Försvarsmakten används om ett militärt angreppshot uppstår mot Sverige. Koncepten kallas Proaktiv (möjligheter till fjärrbekämpning och operationer i cybermiljön samt att agera tidigt och proaktivt), Aktiv (sträva efter lång uthållighet) och Reaktiv (påminner om dagens insatsorganisation).

Enligt Försvarsmakten har samtliga koncept endast förmåga att kortvarigt ta upp striden mot en kvalificerad motståndare samt begränsad uthållighet vid en utdragen kris. Sammantaget pekar analysen av koncepten på ett beroende av internationellt samarbete och indikerar ett tydligt behov att utveckla ett antal mer eller mindre nya förmågor. Förmågan att framgångsrikt möta ett begränsat väpnat angrepp saknas, utöver att kortvarigt kunna ta upp striden. Reduceringen av delar eller hela krigsförband innebär att uthålligheten att hantera systematiska kränkningar nedgår ytterligare och att det endast kan ske under begränsad tid med geografiska begränsningar eller genom delat ansvar med andra. Samtliga koncept medger deltagande i internationella operationer med mark-, flyg- och marinstridskrafter, men att endast en insats av mer omfattande karaktär kan genomföras över tiden. Samtliga koncept fordrar ett internationellt militärt samarbete som tillåter operativa och praktiska förberedelser för taktiska förband. Vidare krävs militärt stöd vid väpnat angrepp eller vid en utdragen kris.

Förutsatt att man kan redogöra för hur den tänkta striden mot en kvalificerad motståndare ser ut, så att var och en kan förhålla sig till rimligheten i det man har prövat koncepten emot, samt hur den utdragna kris ser ut som man har begränsad uthållighet vid, är budskapet tydligt och lika möjligt att kommunicera till allmänheten som omöjligt att i efterhand säga att man inte kände till konsekvenserna av prolongerad ekonomi.

I det följande gör jag några nedslag i studien, utan inbördes ordning eller systematik:

1. Den av Försvarsmakten föreslagna handlingsvägen, utifrån prolongerad ekonomisk ram, rymmer en frågeställning som blir utmanande för politiken: ”Tillräckligt bra” eller ”makt genom högteknologisk spets”? Försvarsmakten skriver att

Det bedöms vara av största vikt att Försvarsmakten har ett antal kvalificerade högteknologiska förmågor som gör oss relevanta och attraktiva för samarbeten samt att våra förmågor passar in i ett större sammanhang.

I detta ryms inte bara materielfrågan som en faktor för förmågan utan som en faktor sas utanför slagfältet, vilket i sin tur har bäring på hur man ska förhålla sig när det gäller krigsmaterielexport och pågående utredning om det svenska regelverket, liksom Sveriges linje i det europeiska samarbetet. Jag får återkomma till detta i ett särskilt inlägg senare.

2. I perspektivstudien skriver Försvarsmakten rakt ut att

Insatsorganisation 14 kan inte realiseras, då den framför allt materiellt inte kan uppfyllas.

Detta har många, särskilt försvarsbloggare, vänt och vridit på och från regeringens sida har man hört och läst att ”reformen ska genomföras i den takt ekonomin medger”. Men nu säger alltså Försvarsmakten att den inte kan realiseras. Ska bli intressant att se hur (om) man förhåller sig till detta från politiskt håll.

3. Vidare skriver Försvarsmakten:

Konsekvenserna av prolongerade anslagsramar är så omfattande för den operativa förmågan 2020 att det fordras en översyn av Försvarsmaktens uppgifter. Den gradvisa reduceringen av operativ förmåga får efter hand allt mer omfattande konsekvenser.

Ja, frågan är hur man ska se på det faktum att Försvarsmaktens uppgifter beslutas utifrån den ekonomiska ramen och inte tvärt om – som det naturligtvis alltid har varit, mer eller mindre – men när tillsynes självklara uppgifter verkar plockas bort kryper det inpå benet. Låt mig ta Arktis som exempel:

Försvarsmakten skriver att närområdet bör vara dimensionerande för Försvarsmakten och att Sveriges solidaritetsdeklaration ytterligare understryker närområdets centrala betydelse för Försvarsmaktens dimensionering. På annan plats står det att det svenska närområdet inbegriper två säkerhetspolitiskt viktiga områden: Östersjöregionen och Barentsområdet inklusive delar av Arktis och att det ökade intresset både för Östersjön och Arktis innebär att den strategiska betydelsen av närområdet ökar och att den ökade strategiska betydelsen medför en starkare drivkraft att skydda nationella intressen etc. Men så plötsligt läser man att även om delar av Arktis tillhör Sveriges närområde så ska utvecklingen i Arktis bör inte vara dimensionerande för Försvarsmakten.

Av ekonomiska skäl, eller vad? Frågan är vad som ska vara dimensionerande för Försvarsmakten om närområdet ska vara dimensionerande, samtidigt som delar av det inte ska vara det, i för Sverige viktiga säkerhetspolitiska områden?

4. En annan viktig sak, apropå det tydliggjorda behovet av militärt stöd, handlar om EU och hur myndigheten indirekt bedömer realiserbarheten i det. Försvarsmakten konstaterar att nedskärningarna i de europeiska försvarsbudgetarna sker utan nämnvärd koordinering, vilket ”sannolikt minskar möjligheten att vid behov stödja andra stater med militära medel”:

I dagsläget finns ett militärtekniskt beroende av USA, som framgent bedöms öka. Ett minskat amerikanskt fokus på Europa innebär ett ökat tryck på de europeiska staterna att ta ett större ansvar för kontinentens säkerhet. EU:s medlemsstater har dock inte en enhetlig syn på unionens framtid avseende bland annat ekonomi, utvidgning och försvar. Sammantaget innebär det att EU troligen inte utvecklas till en stark aktör inom militär krishantering.

5. Om den ryska militärreformen levereras en nyhet i den svenska bedömningen:

Den ryska militärreformen har som målsättning att minst 70 % av materielen ska vara modern till början av 2020-talet, ett mål som bedöms kunna uppnås. (…) Begränsningarna till trots bedöms militärreformen kunna genomföras.

6. Vidare identifierar Försvarsmakten behov som man menar kommer öka:

På lång sikt bedöms militära förmågor i ökad utsträckning nyttjas för att skydda regionala och globala flöden samt för att hantera miljöhot i form av miljökatastrofer eller skydd av naturresurser. Sannolikt tillkommer även indirekta konsekvenser av konfliktdrivande karaktär, exempelvis råvarubrist samt otillräcklig vatten- och matförsörjning. För att skydda regionala och globala flöden kan Försvarsmakten ges uppgiften att ytövervaka och patrullera farleder och hamnar, konvojera och eskortera civila fartyg. Redan idag genomför Försvarsmakten liknande uppgifter i Adenviken utanför Somalias kust. Denna typ av uppgifter bedöms öka i omfattning.

7. Och om SF och stöd till polisen:

Specialförband har visat sig verkningsfulla i dagens komplexa stridsmiljö, i synnerhet vid internationella konflikter med irreguljära aktörer, ofta i tätbefolkade, urbana områden. Denna förmåga kan komma att utvecklas ytterligare. Samverkan och samordning med andra myndigheter och organisationer behöver utvecklas ytterligare. Nationellt har specialförbanden förmåga att stödja samhället med sina unika förmågor i fred, kris och krig. Med lagstöd sedan 2006 kan Försvarsmaktens specialförband stödja polisen vid terrorismbekämpning. Detta stöd kan utvecklas.

8. Och när det gäller cyberoperationer vill man tillåtas vara offensiv:

Försvarsmakten behöver fortsätta utveckla sin defensiva förmåga och ges uppgiften att utveckla förmåga till offensiva cyberoperationer.

Årets perspektivstudie utmynnar i sju principiella inriktningar, som ”trots betydande risktagning bäst tillgodoser statsmakternas inriktning”:

Närområdet i fokus – Försvaret av Sverige bör utgöra geografisk utgångspunkt för utformningen av insatsorganisationen. Av detta följer att förmågan och ambitionsnivån att genomföra internationella insatser bestäms vid varje given tidpunkt av vilka förmågor som är operativt tillgängliga.

Min anm: Här manifesteras ännu en gång den totala återgången till fokus på försvar av Sverige.

Kvalitet före kvantitet – Insatsorganisationen bör utformas med en kvalitativt högteknologisk profil i samklang med det svenska samhället. Förmåga till väpnad strid mot en kvalificerad motståndare ska prioriteras, före förmågebredd.

Hög tröskeleffekt – Insatsorganisationen bör utformas för att ha en inneboende och trovärdig tröskeleffekt syftande till att vara stabiliserande och konfliktavhållande i vårt närområde. Ytterst definieras tröskeleffekten av förmågan att förebygga att ett allvarligt hot övergår till ett väpnat angrepp på Sverige eller i närområdet.

Samarbete i Norden – Fördjupat internationellt samarbete har potential även om kostnaderna ibland kan bli höga ekonomiskt eller vad avser handlingsfrihet. Det nordiska förmågesamarbetet bör fördjupas genom överenskommelser, exempelvis avseende gemensam anskaffning av materiel. Dessutom bör rollspecialisering, till exempel avseende kompetenscentra övervägas. Upp till konfliktnivån systematiska kränkningar bör det övervägas att långsiktigt integrera delar av operativ ledning av förband från de nordiska staterna.

Bidra till politisk handlingsfrihet – Med beaktande av att Försvarsmaktens operativa effekt förutses minska i relativa termer kommer förutsättningarna för att självständigt lösa huvuduppgifterna vara begränsade. Försvarsmakten bör därför bidra till att utveckla den politiska handlingsfriheten så att ringa förberedelser krävs för att efter politiska beslut anpassa Försvarsmaktens verksamhet till att försvara Sverige tillsammans med andra. Det innebär i första hand ökade krav på interoperabilitet och utbyte av klassificerad information. Med denna utgångspunkt förordas ett fördjupat samarbete med andra stater eller organisationer inom luft- och sjöförsvarsområdet.

Min anm: Man kan också uttrycka det såhär: Eftersom politikerna har bestämt sig för att Sverige inte ska vara NATO-medlem, men att vi ska försvaras av och med NATO, måste vi vara beredda på att man i ett krisläge kommer peka på Försvarsmakten och ge order om att det vi inte har fått i uppgift ska ändå ska fungera, varför det vore ganska bra om vi kan få det i uppgift redan innan, typ.

Nya förmågor behöver utvecklas – För att insatsorganisationen ska vara operativt relevant på lång sikt behöver såväl befintliga förmågor vidareutvecklas som nya förmågor utvecklas. De nya områden som bör utvecklas omfattar: offensiv cyberförmåga, rymdbaserade förmågor, obemannade system, skydd mot ballistiska robotar och kryssningsrobotar samt fjärrstridsmedel.

Min anm: Och detta tänker man ska vara billigare än den insatsorganisation vi lever med – men inte i – idag (IO 14), minus lite volym? Jag tror det när jag ser det.

Balans mellan uppgifter och resurser – I tidigare redovisningar har Försvarsmakten konstaterat att det finns en obalans mellan ställda uppgifter och tilldelade resurser i perspektivet 2020. Dessa utmaningar accentueras mot 2030. Till detta kommer behov av att utveckla nya förmågor. Analysen i denna studie har utgått från en prolongerad ekonomisk nivå och där myndighetens uppgifter anpassats till de ekonomiska förutsättningarna. Resultaten pekar på att Försvarsmaktens förmåga får avgörande begränsningar och att myndighetens huvuduppgifter behöver överses. Sammanfattningsvis är resultaten av sådan principiell karaktär att balansen mellan uppgifter och resurser bör ges särskild uppmärksamhet vid utformningen av nästa  försvarspolitiska inriktningsbeslut.

Till sist vill jag nämna ett avgörande område som jag saknar i PerP 2013:

I PerP 2009 framhölls personalförsörjningen som en viktig faktor för Försvarsmaktens utveckling. Man skrev

Att säkerställa Försvarsmaktens attraktionskraft är en avgörande faktor för att över tiden kunna rekrytera frivillig personal. Sammantaget innebär personalförsörjningssystemet att flera myndigheter, inklusive Försvarsmakten, men även övriga samhället kommer att påverkas. Ett exempel på det sistnämnda blir olika civila arbetsgivares syn på en anställds tjänstgöring inom Försvarsmakten.

Detta är minst lika relevant idag, för att uttrycka sig försiktigt.

Och som en intressant kontrast till det nu aktuella underlaget rekommenderas läsning av motsvarande arbete från 2007.  Där står bland annat (min kursiv.):

I studien föreslaget koncept ger Sverige militära resurser som kan användas globalt, i Europa och vårt närområde samt när så behövs på eget territorium. Insatsförbandens tillgänglighet ökar jämfört med i dag och kan styras mer flexibelt över tiden. (…) Volymen förband är liten. Flera förmågor närmar sig gränsen för kritiska nivåer, men är ändå nödvändiga att vidmakthålla. Ytterligare reduceringar innebär att den förmågebredd som är nödvändig för att svara mot konstaterade långsiktiga operativa behov och mot av statsmakterna fastställd ambition inte kan innehållas (…) Att nyttja begrepp som angreppshot och direkta hotbilder kopplat till vårt territorium som enda grund för försvarsplanering har förlorat sin aktualitet. Istället behöver planeringen utgå från den strategiska effekt vi behöver kunna utveckla för att försvara våra intressen nationellt, regionalt och globalt. Försvarsmaktens roll kommer därmed att behöva förändras från en organisation med i huvudsak territoriella uppgifter till en organisation som i samverkan med civila resurser och andra stater skall kunna trygga våra intressen av en stabil och säker utveckling i vår egen del av världen, i Europas närområden samt globalt. Få, om några, situationer är enbart av nationell karaktär.

För den som mot förmodan har orkat hänga med hela vägen hit och har humorn i behåll rekommenderar jag en kopp kaffe och en lämplig låt, samt att man bokar in sig på Folk och Försvars seminarium Försvarsmaktens perspektivplanering – avgörande frågor för framtiden med generallöjtnant Jan Salestrand, chef Ledningsstaben,  den 7 oktober kl. 1300-1400. Jag kommer sitta framför skärmen och lyssna noga.